Norstedtsklassikern: Ingenjör Andrées luftfärd av Per Olof Sundman

Ingenjör Andrées luftfärd av Per Olof Sundman, en roman som också var den första offentliga omvärderingen av Andrées ödesdigra men ack så hjälteskapande polarexpedition.

Per Olof Sundman (1922–1992) föddes i Vaxholm men tillbringade många år i norrländsk glesbygd, vilket också i hög grad kom att prägla författarskapet. Ta bara novellerna i debuten, Jägarna (1957), inte minst den som berör en pensionatsgäst som försvunnit ut i vinterlandskapet och som föranleder ett sökande med oväntat slut. Så skapas spänning med små medel.

Sitt stora genombrott fick Sundman med romanen Ingenjör Andrées luftfärd (1967), som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris och Litteraturfrämjandets stora romanpris. Särskilt hans metodiska blandning av isländsk sagotradition, amerikansk hårdkokt prosa och fransk nouveauroman gjorde att han blev stilbildande inom svensk prosa under sextiotalet. Dock kom författaren snart att tystna i det offentliga rummet och ersättas av politikern. Det blev fackligt arbete och kommunalpolitik, och till sist inval i riksdagen 1968, för Centerpartiet. 

Om invalet i Svenska Akademien 1975 skulle ses som ett försök att locka honom tillbaka till skrivandet så blev resultatet snarare det rakt motsatta. Knappt något alls blev publicerat. Sundman avled 1992 och intresset för hans böcker hade dalat hos den läsande allmänheten, även om han fortsatte att vara en författarnas författare tack vare sin konsekventa och avskalade stilistik. Intresset för författarskapet avtog nog ytterligare när det uppdagades att han under tonåren hade varit aktiv inom Nordisk ungdom, även om han senare i livet kommit att ta tydligt avstånd från vad han kallade ungdomssynder. 

Trots detta kan ingen ifrågasätta Sundmans position inom svensk litteratur; det är en röst som egentligen fick allt sagt på mindre än tio år, och som står på en stadig stilistisk grund – fåordighet, psykologisk tillbakahållenhet, isbergsteknik – vilken på många sätt blivit arketypisk för en stor andel svensk prosa sedan dess.

Polarexpeditionen till Nordpolen 1897 som ändade så tragiskt har aldrig upphört att fascinera den svenska publiken. Ingenjör Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel, tre hoppfulla män som steg mot himlen i vätgasballongen Örnen för att aldrig mer återses – vad blev de av, vad gick snett, fanns möjlighet till räddning? Och hur kunde någon vara så idiotisk – eller patriotisk – och tro att det gick att flyga luftballong till Nordpolen? 

Men just denna paradox är kanske också skälet till den oupphörliga fascinationen. Mysteriet tätnade därtill på trettiotalet då kvarlevorna återfanns (på den sedermera legendariska Vitön) tillsammans med männens dagböcker och framkallningsbara fotografier.

Per Olof Sundman hörde till dem som tidigt fascinerades av den katastrofala expeditionen så till den milda grad att den blev central i författarskapet. Han samlade under lång tid på tidningsurklipp, artiklar och allehanda artefakter, vilka senare publicerades i en collagebok – och hans skrev en av efterkrigstidens mest uppmärksammade svenska romaner: Ingenjör Andrées luftfärd (och för säkerhets skull även en bok om skrivandet av romanen med ytterligare material om expeditionen; och som om det inte vore tillräckligt så reste han även till Vitön för egna efterforskningar på plats). 

Per Olov Sundman hade redan tidigt i författarskapet specialiserat sig på att skildra just snö och vinter, män och natur. I Ingenjör Andrées luftfärd excellerade han i civilisationskritik, språklig korthuggenhet och karga naturskildringar. Att Knut Frænkel är berättaren i romanen är måhända lite märkligt med tanke på att han var den ende i expeditionen som inte efterlämnade några dagboksanteckningar. Särskilt träffande är nog ändå den skärskådande blicken på Andrée, som av romanens Frænkel beskrivs som en cyniker och fantast i jakt på evig berömmelse genom sitt fortsatta sökande efter vetenskapliga belägg när de i själva verket redan var dömda till undergång.

Avslutningen är magnifik med sin lågmälda ton och i gestaltningen av den yttersta ensamheten:

”Det var redan skymning och afton. Tolv grader kallt.

Kylan från golvet och från tältöppningen kändes svalkande. Sömnen började sprida sig i kroppen, i armarna, i benen.

Jag lade mig på sidan nära Andrée. Hans skägg var grått, han var en gammal man.

Jag var ännu ung.”

”Ett diktverk och en humanistisk bedrift … en bekännelse till det viktigaste av allt: den mänskliga gemenskapen.” Åke Janzon i SvD

”En mästerlig äventyrsroman och inte bara det … det finns en medkänsla i den som jag tycker är underbar.” P O Enquist i Expressen

Dessutom belönad med Nordiska rådets litteraturpris med motiveringen: ”Romanen, Ingenjör Andrées luftfärd, förenar stark inre och yttre spänning med en egenartad saklighetens poesi.”

Redan första året 1967 hade den tryckts i elva upplagor och sedan fortsatte romanen att räknas som ett praktverk i genren dokumentärroman med ständiga nya utgåvor. Det slutgiltiga beviset på framgång är väl ändå Jan Troells filmatisering från 1982 med Max von Sydow i rollen som Andrée. Oscarsnominerad och allmänt hyllad i världen – måhända ivrigt påhejad av den spänningsskapande engelska titeln: The Flight of the Eagle.