Norstedtsklassikern: Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi

Populärmusik från Vittula, Mikael Niemis romandebut år 2000. Det är en hejdlöst humoristisk skröna och handlar om Matti och hans kompis Niila som växer upp i Pajalas utkant, i folkmun kallat Vittulajänkää, förkortat Vittula. Alltså ”Fittmyren”, det barnrika kvarter där det hela utspelar sig.

Det är sextio- och sjuttital, moderniseringen bryter in, vägarna asfalteras, småjordbruken läggs ned och rockmusiken gör sin entré. De äldre generationerna bjuder dock hårt motstånd mot alla nymodigheter, arvet från trettiotalets magerår och från laestadianismen sitter djupt rotat i bygden. Men de unga pojkarna drömmer om ett annat liv, det som kan anas bortom Tornedalens horisont.

Mikael Niemi (född 1959), debuterade 1988 med diktsamlingen Näsblod under högmässan. Efter det skrev han två ungdomsböcker för att sedan göra en brakdebut med Populärmusik från Vittula som vann Augustpriset och VI:s litteraturpris. I den vevan visade sig Niemi också vara en gudabenådad estradör och han turnerade landet runt och trollband sin publik. I ett slag blev han en av landets mest kända författare. Boken översattes till en rad språk och Pajala sattes på världskartan.

Redan när förläggaren Lars Erik Sundberg drog titeln på ett utgivningsmöte på Norstedts så förstod alla att den här boken var något alldeles extra. Lars Erik fullkomligen fnittrade sig igenom presentationen och drog den ena efter den andra hejdlösa skrönan från boken. Och den blev omedelbart en braksuccé, en bok som lockade läsare i alla åldrar. Den filmatiserades och fick biopremiär hösten 2004.

”I Populärmusik från Vittula finns hela den vanliga rekvisitan av vad man kan kalla manlig Norrlands-humor: supandet och bastubadandet och våldsamheten och den ordrika tystnaden mot en fond av laestadianism och gammalkommunism.

Det är de dräpande paradoxerna hos en Ronny Eriksson och schablonerna i Kjell Sundvalls Jägarna - men upphöjt till en fantasirik, oupphörligen skrattframkallande prosa.  Niemis språk är värt ett eget kapitel: raka spåret från den konkreta detaljen till det fantasifulla ordsökandet.

Det är i dessa drastiska motsatser, som kan få det mesta att slå på arslet, som den genomlysande humorn infinner sig. Han kan också ge sig hän i en prosapoetisk karusell, där associationerna stockar sig i hjärnan - varpå man kommer ut på andra sidan, glad och lycklig att ha hört ett nytt och eget idiom.”

Gunder Andersson, Aftonbladet

”En romandebut som bevisar en enda sak: hur en född berättarbegåvning kan komma undan med det mesta. Precis som vårsäsongens gigant, Claes Carlsson i Lång fin blond, demonstrerar Niemi hur man med humor, närvaro och blixtrande berättarförmåga kompenserar de mest flagranta brister i komposition och karaktärsutveckling. Det sjunger som en islossning om Mikael Niemi. Han har ett ämne som besjälar hans språk och ett språk som behärskar hans ämne. Rötter, kultur, fan vet vad det kan kallas, men det är hans. Jag har svårt att finna ord för hur roligt det är att läsa honom, och vid närmare eftertanke är det lika bra att låta bli. Det framgår ju tydligt av hans bok hur Pajalabon ser på sydlänningar och deras inställsamma svada. Säkrast alltså att hålla inne med alla superlativer och utdela det betyg en tornedaling förstår: Nå, inte var det så dåligt.”

Jesper Högström, SvD

”Utan några som helst försök till försköningar, men med hela respekten, hela kärleken intakt, återkallar Niemi ett hårt och kargt landskap av snö och is, laestadianism och förändringsskräck, mångspråkighet och språkligt förtryck och dödsföraktande tävlingar i bastubad och mäskfylla.

Det är en våldsam - men också nyanserad - skröna som sätter en landsdel, som ännu inte har slutat försummas, på kartan. Aldrig tidigare har Tornedalen varit så vacker och samtidigt så skitig.”

Jan Arnald, GP

”Kreativitet är också det som alltså utmärker Niemis språk, där det väller fram som en oreglerad Norrlandsälv i islossningstid: det är ett brak och ett dån och språkskummet stiger högt mot himlen. Men även älvar kan lugna ner sig och flyta fram lugnt. Då stiger poeten Niemi fram och berättar om sånglärkan "som hänger i rymden som en fransig propeller", eller om hussvalorna som sitter på telefontrådarna och plockar "löss ur sina metalliska vingpennor". Men att berätta om en pojke på väg in i mansrollen, måste också för trovärdighetens skull handla om smärta. Mellan de uppsluppna skrönorna tränger sig det svarta fram: mobbning, barnmisshandel, religiös trångsynthet och andlig fattigdom. Allt detta gör förstås bara romanen rikare och bidrar dessutom till en omväxling i tempo, en möjlighet för läsaren att hämta andan.”

Nerikes Allehanda

Mikael Niemis berättarstil var något nytt, roligt och överraskande. Han skrev också om Tornedalen, att befinna sig i en del av Sverige som nästan inte ens nämndes i väderleksrapporten. Han var inte den första Norrbottensförfattaren men öppnade för en ny generation norrlandsförfattare och berättelser.