På promenad med: Alexander Mahmoud

Samtidigt som Alexander Mahmoud får sitt livs första fasta anställning, som fotograf på Dagens Nyheter, fortsätter familjen hemma i Småland att kämpa med ekonomin och hälsan. Covid-19 sprider sig över världen och han rör sig mellan hemmet i Husby och regeringskansliet, porträtterar Anders Tegnell och följer de papperslösas vardag. Pandemin blir hans jobb. Samtidigt som jobbet är oemotståndligt och beroendeframkallande ligger Alexander Mahmoud nära utmattningens gräns. Hur mycket orkar man ta in, och vad gör man av livet om man inte ständigt presterar? Du vill inte mer är en rapport från en värld i stadigt förfall, en fotografisk arbetsdagbok. Vi tog en biltur från Husby centrum till Rosersberg och en sväng till Arlanda. Mellan stoppen hann vi sträcka benen och prata om hans bok, en självbiografi som mest handlar om andra.

Du vill inte mer är en bok där man följer ditt arbete som fotograf på DN under ett par års tid, pandemiåren. Man kan säga att det är en bok både om den som håller i kameran och det som kameran ser. Handlar det mest om dig eller om andra?

– Jag är nog inte så bra på att berätta vad boken handlar om. Den har varit med mig lite för mycket ibland, precis som jobbet kan vara. Jag tror min bästa ”hisspitch” idag är att jag försökt fånga, eller stanna, tiden, så som kameran gör. Fast kameran gör det på någon bråkdels sekund, detta är en bok som utspelar sig i ett par år. Det är inte riktigt svar på frågan men jag hoppas att boken handlar mycket om andra även fast det är mina ögon och mina bilder, mina minnen i bild och text. 

Boken handlar mycket om arbete. Det egna och andras. Du reflekterar en hel del över om du arbetar för mycket eller inte. Du skaffar en koloniträdgård för att tvingas göra något annat än att jobba. Att vara fotograf kan  så klart uppfattas som ett lyxigt jobb, men din pappa som äger och arbetar på restaurang verkar ha samma problem. Varför har arbetet en så stark dragningskraft?

– Jag har själv funderat på det, och jag tror det är att man blir bedömd för det man gör och inte hur man är. Det stannar i mig mer och mer, tanken på att bli bedömd, och vi alla blir det, konstant. Som bebis görs det tydligt om dina föräldrar hålls vakna av dina skrik, eller om du var ”en lugn och lätt bebis”, eller om du var en tjock en. Då känner jag ibland att jag lika gärna kan få betalt samtidigt. Sedan finns det ett värde i att lyckas med någonting. Och jag håller med om att få vara fotograf är en lyx!

De senaste åren har man lätt kunnat få känslan av att vi lever i en accelererande tid, där de stora nyhetshändelserna kommer allt tätare. Från pandemi till krig i Europa till lågkonjunktur. Tror du att det blir allt svårare att förstå sin tid när det så sällan finns tid att stanna upp och reflektera? Kan en sådan här bok vara ett sätt att stanna upp?

– Jag tror det alltid händer saker hela tiden, därför är det så skönt att det finns böcker att läsa. Mitt finaste tips är Sven Lindqvists Nu dog du (och som jag använde som inspiration när min boktitel sattes, som en sorts fortsättning, för om du är död, då vill du inte mer?). Men detta år känns mörkare än vad jag har känt på länge, så jag vet inte om vi bör reflektera utan kanske agera.

– Om att stanna upp, jag minns Anders Tegnell somi en paus under pandemin sa något i stil med att om fem år kommer vi ha glömt pandemin, och det känns som det börjar stämma. Och jag minns hur stämningen ändrades över en natt när det gällde de som under 2015 flydde till Europa. Jag hoppas de som läser boken minns, blir mer intresserad av att följa nyheter, och också ser en form av långsam men kaotisk reportagejournalistik.

Det här är en bok som kombinerar texter och foto. I en tidigare intervju har du sagt att fotograferandet är livet och skrivande döden. Varför är det så?

– När jag skriver så känns det smärtsamt, särskilt när jag skriver om vissa personer som det lång tid efteråt bara har gått sämre för. Det blir ett så tunt skydd av text, att gå igenom någons liv, en människa som inte är önskad, eller en människa som förlorat sina allt. Men foto är i stunden, som livet.

Hur var det att skriva boken? Var skrev du?

– Jag var jättesen, jag jobbade för mycket samtidigt som jag skulle skriva en bok om att jobba mycket. Jag hade en fin förläggare i Elise Karlsson, en fin redaktör i Jenny Lindblad, och allt, tror jag, löste sig. Jag skrev den överallt, i Roserbergs industriområde, Mall of Scandinavia, på ett hotell i Kramatorsk, Ukraina och utsiktsplatsen vid Öresundsbron. Det absolut sista skrev jag när jag och brorsan skulle gå på bio, jag smet efter 30 minuter, körde ut i natten och skrev klart. Det var tur att han ville se Avatar 2, som är skitlång.

Medan många satt stilla under pandemin reste du i jobbet mer än någonsin. Din bok tecknar en  bild av en globaliserad värld där människor på olika kontinenter är helt sammanbundna, samtidigt som avstånden gör det möjligt för oss i den rika delen av världen att distansera oss från hur de varor vi konsumerar produceras, och från hur klimatkrisen påverkar människor på andra sidan jorden. Kan journalistisk få oss att få syn på det?

– Jag känner att många gånger har vi det bra genom att andra har lidit. Vi behöver inte skuldbelägga oss för det, det skedde ofta innan vi hade fötts. Men vi kan vara medvetna, eller kalla det konstigt nog tacksamma, göra bra val och icke-val, och inse att en del av vårt välstånd bygger på att andra inte har det. Och jag hoppas journalistiken bara kan bli bättre på att förmedla det.