På promenad med: Flora Wiström

Flora Wiströms nyss utkomna roman Här ruvar havet utspelar sig under ett par vindpinade sommarveckor i Bohuslän. Ida är där för att hälsa på sin pappa, Tommy. Hon har precis blivit lämnad efter ett flerårigt förhållande men berättar ingenting. Det finns mycket de inte pratar om. Vi tog en promenad med Flora Wiström för att prata om relationer, att bygga stämningar och när man egentligen är färdig med en bok.

Här ruvar havet handlar om Ida, en kvinna i tjugofemårsåldern som åker för att hälsa på sin pappa Tommy i hans nya sommarhus. Vem är Ida? Hon är inte en helt enkel person att få fatt i?

– Ida går runt och väntar på att hennes pappa Tommy ska fråga henne hur hon har det, hur hon mår. Hon går igenom en stor sorg och vill att Tommy ska få syn på det, men han är upptagen med sitt.

– När vi möter Ida i boken är hon vuxen och har precis blivit dumpad av sin pojkvän. Samtidigt börjar hon minnas saker från sin barndom. Hur Tommy slukades av kärleken till en ny kvinna, Irene.  Kanske hur de slukade varandra. Ida ser ner på sin pappa för att han inte klarade av att ha en välfungerande kärleksrelation – men klarar hon själv av det? Nej.

– Ida stångas med väldigt starka känslor men vet inte hur hon ska hantera dem, hon har inte gått i terapi, hon kan inte luta sig mot några psykologiska förklaringsmodeller. På många sätt är hon fast i sin barndom. Och bakbunden av svartsjuka. Ida har lätt att peka ut andra, säga du har fel, men hon har svårt att föra lampan mot sig själv. Och utan att hon riktigt märker det blir hon alltmer lik Irene.

Sedan har vi alltså pappan, Tommy. När Ida kommer dit har det just tagit slut mellan henne och hennes pojkvän – men hon väljer att inte berätta det för pappan. Varför då?

– Jag tror att Ida testar sin pappa. Båda är i sviterna av uppbrott, men medan pappan ältar saker högt, vill Ida inte berätta saker för honom förrän han faktiskt frågar henne något. Men det gör han inte, i stället lägger han orden i hennes mun. Han är rädd för sanningen, tror hon.

– Dessutom har hennes ex Rasmus varit en väldigt viktig person i deras gemensamma liv. Han var ett klister i relationen mellan pappa och dotter. Rasmus var inte tyngd av gamla minnen, han såg på Tommy med en mycket mer förlåtande blick än vad Ida är förmögen att göra. Hon är nog rädd för att visa att hon har förlorat Rasmus.

– Hon har också svårt att prata med sin pappa därför att besvikelsen ligger i vägen. Hon väntar på att han ska förstå hur det var för henne när hon var liten. Att det som för honom bara var en kort del av hans liv, är en tredjedel av Idas. Jag tror att Ida skulle kunna mjukna inför sin pappa om han erkände detta.

Det är en nästan gotisk stämning i romanen. Som om Ida hemsöks av sin barndom. För förutom det här rätt modesta huset där hon och pappan rör sig, så finns det ju ett annat hus på andra sidan havet, på ön. Vad är det för hus, vem hittar man där?

– Precis, från fastlandet kan man se en ö, och på den tillbringade Ida somrarna när hon var barn. Där har hennes före detta styvmor Irene ett hus. Under veckorna vid havet börjar Ida tänka mer och mer på vad som hände där, på ön. Maktbalansen mellan familjemedlemmarna i den nya bonusfamiljen: de tre barnen och de två vuxna. Det blir tidigt tydligt för Ida att hon och hennes syster Linnea får en lägre ställning än Irenes dotter Laura. Som vuxen står Ida vid vattenbrynet och glor på ön. Hon ställer sig frågan: hur skulle det vara att ta båten över?

Varför föll Tommy så hårt för Irene då, en gång i tiden? Är hon bara den typen som alla män faller för, eller är det något hos Tommy också, som gör att han har lätt att falla?

– Tommy förlorade sin fru i cancer. När Irene dyker upp nio år senare blir han fullkomligt tagen av henne. Tommy har längtat efter att bli älskad av en kvinna, att känna närhet, och nu när han vet att Irene finns, vill han inte vara utan henne. Men relationen går ganska fort utför. Tommy vill inte bryta upp familjen igen, han tror att det är bättre för Ida och hennes syster Linnea att de har en modersfigur i sitt liv, än att de bara har honom som förälder.

– Och han får dessutom höra att ingen annan människa kommer stå ut med honom.

Förutom skeendet i nuet så återupplever alltså Ida många minnen från barndomen. Vad tänker du är svårast för henne i de minnena: hur Irene beter sig mot henne, eller att Tommy inte säger ifrån?

– Att Tommy är mer lojal med Irene än vad han är med Ida och hennes syster Linnea. Återigen: Ida har väldigt svårt att se händelseförloppet ur någon annans perspektiv än sitt eget. Genom hennes svartvita raster är det såhär: pappa valde Irene.

Det blir ju en väldigt tät stämning där i stugan med Ida och pappan och minnena. Det går inte att slita sig från berättelsen om deras relation. Som BTJ skrev i sin recension: ”Det är en lika lättläst som insiktsfull historia, svår att glömma”. Och det är ju något oemotståndligt med berättelser om familjerelationer – varför är de så fascinerande?

– När jag skrev Här ruvar havet var jag framförallt intresserad av frågan om att möta sin förälder som en jämlik vuxen. Är det möjligt att göra det, när man bär på alla känslor och minnen från barndomen? Bör man ha den typen av vänskapsrelation med en förälder?

– Jag har också varit nyfiken på hemmet som det slutna rummet. Fasaden. Allt som pågår där innanför väggarna. Kanske är det just det som gör familjehistorier så brännande. Att man i många fall ser en sak utåt, som inte överensstämmer med hur det är där innanför.

Pappans stuga ligger vid havet i Bohuslän, i en karg och ibland nästan hotfull natur. Det är ju en fantastisk skådeplats för en roman – hur kom du fram till att det var där romanen skulle utspela sig?

– Min släkt har ett landställe på Tjurpannan utanför Grebbestad, där jag har tillbringat varje sommar sedan jag var liten. Platsen är känd för att den är så vansinnigt farlig, med hala klippor och starka undervattensströmmar. Den saknar skyddande ytterskärgård, vilket gör den väldigt exponerad. Men samtidigt har jag tagit mina första simtag där. Suttit i vattenbrynet och letat snäckor. Legat och läst Kalle Anka på en filt intill mina bröder. Jag tror att det är det som gör mig så intresserad av platsen, att den är så hotfull och så rofylld på samma gång. Att stämningen så tvärt kan förändras. Skrivandet är också en väldigt sinnlig upplevelse för mig. När jag skriver förflyttas jag. Min kropp är där. Jag hör ljuden, känner texturerna, lukterna och smakerna. Och just den här miljön, den Bohusländska skärgården, är så enormt levande för mig.

Förutom att skriva själv, både böcker och dina bloggtexter på Elle.se, så håller du ju också i skrivarkurser tillsammans med din författarkollega Yrsa Keysendal. Och du har nyligen blivit klar med den här romanen som du har arbetat med länge. Vad har du för råd till skrivandet människor i publiken, som kämpar med skrivandet, och som undrar hur man blir färdig med en bok?

– Jag tror att många tänker att man måste ha en berättelse uttänkt, innan man sätter sig ner och börjar skriva. Så är det aldrig för mig. Jag börjar i en ände, vilken som helst, och sedan uppstår nya associationer, och jag skriver nya scener, och på det sättet växer textvärlden. Det blir rörigt, men det är spännande och jag tror att jag kommer åt sådant som jag inte hade kunnat tänka ut på förhand. Skrivande handlar så mycket om att stå ut med oordningen. Att återvända till datorn även när man inte vet vad man håller på med. Att gräva sig vidare.

Boken har just kommit ut och inte haft recensionsdag än. Hur känns det inför utgivningen? Har du börjat skriva på något nytt, eller behöver du landa först efter den här boken?

– Jag håller på med en lek som går ut på att jag ska skriva tusen ord om dagen i femtio dagar. Jag har en väldigt lös romanidé som jag utgår från och min enda regel är att jag inte ska stryka något, allt får vara med. När femtio arbetsdagar har gått ska jag läsa igenom materialet och se vad jag går igång på, vilka frågor som ställs och vilka personer jag vill fortsätta skriva om. Det här är ett sätt för mig att gardera mig själv inför recensionsdagen i slutet av oktober, tror jag. Jag vill vara igång med skrivandet, känna att jag äger det, innan dess. Det nya väldigt lustdrivna och spretiga skrivprojektet stillar den kolossala nervositeten något.

Vi ses i Hornstull i Stockholm och tar den här promenaden. Varför ville du ses här?

– Här ligger mitt kontor, här tillbringar jag de flesta av mina arbetsdagar. En halvblind labrador sover i fönstret. Sara sitter och klickar med sin datormus vid skrivbordet intill. Carl kör igång kaffemaskinen och brygger ännu en espresso. Här sitter jag och skriver och gör allt det där andra man gör runtomkring skrivandet, också. Ibland går jag en promenad ut på Långholmen. Tänk att det finns så mycket vatten och grönska så nära, jag blir inte klok av det, det är underbart. Här kan jag glo på hundar som simmar vid hundbadet, och själv sänka ner mig i vattnet, om jag är på det humöret.