På promenad med: Marcella Mravec

I Marcella Mravecs debutroman Rebound möter vi Thea, vars noggrant planerade framtid plötsligt kastas omkull. Hon är lika strukturerad på jobbet som privat, och lever sitt liv med tydliga mål och femårsplaner som stöttepelare. Hon är ihop med en kille och även om hon, med handen på hjärtat, kanske inte älskar honom kan hon ändå se en framtid ihop. Men så dumpar han henne och hon får se sitt inrutade och utifrån sett perfekta liv rasa samman.

Rebound är en roman om jakten på både den egna identiteten – och den eviga kärleken.

– Thea är dels ett barn av vår Linkedin-ifierade samtid, där vi förväntas skapa vår egen lycka och framgång, berättar Marcella. Men hon bär också med sig saker från sin barndom, ett slags generational trauma, om man så vill. Jag kan inte säga för mycket om det utan att spoila! Men överlag är Thea mer säker på vad hon inte vill än vad hon faktiskt vill. Och hon vill definitivt inte bli som sina föräldrar.

I din bok tvingas Thea omvärdera vad framgång betyder för henne – både på jobbet och privat. Tror du att det är något många av oss är dåliga på idag, att förstå vad som faktiskt betyder något?

– Det känns som att vi håller på att bli bättre på det? Fler och fler av mina bekanta pratar om att jobba mindre, även om det innebär en lägre materialistisk standard. Kanske handlar det bara om att vi blir äldre. Men generellt, ja, jag tror att många av oss förväxlar lycka med framgång.

– Nu, när jag själv hoppat av min corporate-karriär – ett uselt beslut, rent ekonomiskt – känner jag mig mycket mer som mig själv igen. Det är som att jag reconnectat med någon jag inte känt på länge.

Rebound rör sig i många glamorösa rum, men tar oss även till en sjukhuskorridor i Malmö. Vad gör den här kontrasten med Thea?

– Spänning uppstår alltid i kontrasterna, vare sig vi pratar om mode eller litteratur. Kontrasterna är också det som skapar Thea. Hon är en streber som gjort sin klassresa på ett väldigt medvetet sätt, samtidigt som den skaver i henne. Hon är fortfarande osäker på hur hon ska bete sig i de glamorösa rummen. Just upplevelsen på sjukhuset i Malmö skakar om henne i grunden, eftersom den öppnar dörren till ett rum hon trodde sig ha stängt för gott.

Boken är även en arbetsplatsskildring. Thea jobbar i en hård PR-värld där man inte är värd mer än sin senaste prestation. Du har själv länge jobbat i modebranschen. Hur mycket har du hämtat från verkligheten?

– Jag tillhörde själv en tidig generation moderedaktörer och -bloggare, och även om Rebound är en fiktiv historia ligger naturligtvis mina, och mina vänners, erfarenheter som ett slags matta i berättelsens botten. Framför allt har jag många vänner i just PR-branschen, och jag lät ett par av dem läsa manuset på ett tidigt stadium för att försäkra mig om att de delarna var trovärdiga.

Vilken typ av bok såg du framför dig när du började skriva Rebound?

– En bok jag själv saknat. Mycket av den samtida litteraturen är ”no plot, just vibes”, men jag ville skriva en roman med mycket framåtrörelse. En smaskig, eskapistisk historia om sexiga killar och smarta tjejer, den typen av bok man försvinner in i en eftermiddag på stranden, men med karaktärer och situationer som stannar kvar i läsaren efter den sista sidan.

Jag läser din bok som klassisk chick-lit, snarare än den feelgood som varit stor de senaste åren. Håller du med? Och vad skulle man kunna säga om skillnaden?

– Absolut! Feelgood har ju, som du säger, dominerat på sistone, och de författarna förtjänar verkligen sina blommor. Men som läsare kände jag mig rätt less på det. Jag längtade efter något som fick vara lite sexigare, lite glammigare, lite mer oroande.

Vad inspireras du av när du skriver?

– Min kompis Amir menar att Rebound är som att ”Bret Easton Ellis skulle ha skrivit chicklit” – vilket naturligtvis är en överdrift och inte en förväntan jag vill sätta. Men det var roligt att höra, eftersom Amir inte hade en aning om hur mycket jag faktiskt läst Bret Easton Ellis. Han är en mästare på att skapa oro mellan raderna i sina böcker, något jag själv försöker plocka med mig i mitt skrivande. En annan vän skrev ”äntligen har någon som läste Olga Tokarczuk i tonåren pennat en romantisk komedi,” haha.

– Som läsare kastar jag mig gärna tvärt mellan olika genrer – om du frågat om mina favoritförfattare skulle jag nämna både Marguerite Duras och Denise Rudberg. Av den sistnämnda har jag lärt mig vikten av detaljer, och att få detaljerna rätt!

Apropå Densie Rudberg så har hon kallat din bok för ”initierad och urban” och menar att ”en ny stjärna är född på den litterära himlen”. Hur känns det att höra detta från självaste urmodern av svensk chick-lit?

– Nej, men det är… Det går inte att sätta ord på! Jag hade inte skrivit just den här boken om inte Denise Rudberg hade släppt sin trilogi runt millennieskiftet. Att läsa hennes debut var… chockartat! Jag, som då själv mest ägnade gymnasiehåltimmarna åt att läsa Majakovskij, kände att det öppnade dörren till en ny värld. Kunde man skriva så? Om de där sakerna? Rebound är i mycket en hommage till hennes tidiga böcker.