På promenad med: Zhiwar Rashid

I Under mullbärsträdet möter vi Azad, en ung kille som flyttat hemifrån för att plugga. Han flyttar från en instängdhet och tystnad som har präglat uppväxten och från rasismen han utsatts för i småstaden. Han flyttar också ifrån sin mamma, hon som inte vill berätta om var de kommer ifrån. Vi tog en promenad med Zhiwar Rashid runt Bergsjön i Göteborg, för att tala om flykt och möjligheter.

– Jag föddes samma år som min hemstad Halabja blev bombad med kemisk vapen av Saddam-regimen. Därför föddes jag på flyktinglägret i Saryas efter att mina föräldrar lyckades fly från attentatet. Jag växte sedan upp i ett sönderbombad Halabja och fick erfara krigets konsekvenser. Jag har älskat att skriva sedan jag var liten och lärde mig att skriva och läsa själv när jag var fyra år. När jag var 14 år flydde min familj till Sverige och ett nytt liv började här. När jag började skolan i Sverige frågade min lärare vad jag ville bli när jag blir stor och då svarade jag att jag ville bli en skrivare. Då kunde jag inte ordet författare och direktöversatte från Kurdiska.

– Senare, när jag jobbade som socialsekreterare, blev jag utbränd och då bad min läkare mig att bara göra sånt som jag tyckte om. Det visade sig vara skrivandet. Jag hade plötsligt en massa tid och eftersom jag inte klarade av att göra annat så skrev jag flera timmar om dagen. Det var nästan det enda jag orkade och ville göra. Sen kom jag in på författarskolan på Biskops Arnö och läste där i två år och såg att det jag hade skrivit kanske kunde bli en roman.

Berätta om platsen vi befinner oss på. Varför ville du ses här?

– Platsen är Bergsjön. En liten men djup sjö som är omgärdad av skogen. Jag älskar att vara här. Jag badar här året runt och brukar promenera runt sjön för att rensa skallen eller tänka. På somrarna är det verkligen liv här. Då älskar jag att läsa en bok medan barnen skrattar och plaskar i vattnet och de unga killarna tävlar om att göra snyggaste volter från tre meters höjd. Men på vintern är det lugnt och tyst. Man går genom ett massivt bostadsområde och när man har passerat bron så hamnar man i en annan värld, en tystnad och en ensamhet som genast får min puls att sjunka. Jag älskar att skriva medan jag promenerar på en enkel och kort runda så att jag inte behöver tänka på var jag är eller hitta utan att jag bara kan gå och skriva i huvudet. Den här rundan är lagom. Ibland går jag tio eller tjugo rundor och bara tänker och tänker och skriver i huvudet. Stannar en stund och gör en anteckning eller spelar in i mobilen. Sedan tar jag ett bad och åker till ateljén och skriver.

Din roman inleds med att Azad flyttar hemifrån. Vem är han och vad är det han flyttar till och, kanske framförallt, flyttar ifrån?

– Azad är en ung man som under hela sin uppväxt undrat var hans pappa är och var han kommer ifrån. Han blir kallad för blatte och turk av sina klasskamrater och undrar varför hans mamma inte kan uttala orden lika korrekt som andras föräldrar och skäms över att hon är utlänning. Men hans mamma har inte velat berätta. Azad flyttar till Östersund för att studera, men det är ingen slump att han flyttar så långt från sin mamma. Han drömmer om att hamna på en ny plats där en ny identitet är möjlig så att han kan lämna den gamla bakom sig. Jag skulle säga att Azad flyr. Han vet inte exakt vad som väntar honom i Östersund men han vet att han vill från Vårgårda.

– Azad är en nyfiken och envis kille. När han flyttar till Östersund frågar alla honom var han kommer ifrån och där träffar han flera som också har utlandsfödda föräldrar, men många av dem verkar veta mycket om sin bakgrund och har fortfarande kontakt med sin släkt och reser tillbaka till sina hemländer. När alla frågar varandra var de kommer ifrån har han nästan inga svar. Då utmanar han sin mamma igen och använder olika knep för att få henne att berätta om tiden innan de flydde till Sverige.

– Jag tycker att Azad är en människa som vill veta om sitt ursprung. En vilsen kille som mår psykiskt dåligt och som ständigt söker efter att hitta ett hem och hitta kärleken. Han är snubbig och ung, han blir kär, röker på, festar och har inte alltid så lätt att förstå sin mamma, särskilt när hans mamma inte har samma bild av hans glorifierade pappa. Han pendlar mellan ilska och förståelse gentemot sin mamma vilket jag tror att de flesta människor kan känna igen sig i.

Under mullbärsträdet heter boken. Jag växte upp i Östersund, där boken till stora delar utspelar sig, och såvitt jag vet finns inga mullbärsträd där. Vad står titeln för?

– Är du helt säker på att det inte finns mullbärsträd i Östersund? Jag tycker att jag ser allt fler mullbärsträd i olika städer i Sverige. Har fått flera bilder från vänner faktiskt. I botaniska trädgården på Gotland finns exempelvis ett gammalt vackert mullbärsträd. När jag är där nästa vecka ska jag besöka det.

– Nä, okej, till din fråga. Det där med titel är svårt. Ibland bara kommer den till en och denna är en sådan. Mullbärsträdet symboliserar ett hem som är oberoende av politik, nationalitet och alla andra etiketter som vi människor har hittat på. Skuggan av mullbärsträdet svalkar alla och vem som helst kan luta sig mot dess stam och få bort all smärta i kroppen. När Azads mamma flyr från Halabja-attentatet hamnar hon i världens vackraste by Bnko där ett mullbärsträd står ståtligt framför Shamsas hus – kvinnan som blir som en extramamma för henne. Trädet tröstar villkorslöst och är en motpol till all död och lidande med sina vackra blad och söta frukter som oavsett vad som händer i världen påminner alla om att livet fortgår.  Jag tycker att detta är något som präglar hela romanen. Kärleken och distansen, tystnaden och berättandet, våldet och omhändertagandet, förstörelsen och återuppbyggandet, värmen och kylan… Och sen tycker jag att det är en väldig vacker titel bara. Jag älskar mullbärsträd. Har du suttit i skuggan av ett mullbärsträd när solen gasar på och bränner en gråsparvs vingar i luften?

Faktiskt, i Skåne. Och jag håller med, mullbärsträd är otroliga. Berätta om Azad och hans mamma, hur ser deras relation ut?

– De har en symbiotisk relation. Mamman har haft honom att leva för och har gjort allt i sin värld för att skydda honom vilket i sig blir våldsamt och det finns något egoistiskt i det. Hon behöver honom lika mycket som han behöver henne. Kärleken dem emellan är så stark att den nästan skadar dem. När han sover under ett tak utan hennes närvaro finns bara kylan och tystnaden ute som kan trösta honom. Och drogerna. Mamman har genom sin tystnad och genom att hålla på berättelsen om Azads ursprung och hans pappa en oerhört makt. Hennes dåliga psykiska mående är också en sådan faktor som Azad ständigt måste förhålla sig till. Han vågar inte fråga av rädsla för att hon ska gå sönder, för att hon ska stänga in sig i sitt rum. Mamman pendlar ständigt mellan en total närvaro som blir aggressiv och påträngande och en total frånvaro då hon stänger in sig i sitt rum. Även om Azad till slut flyttar flera mil från sin mamma och vill bryta sig loss är han ständigt påverkad av sin mamma. När han söker nya relationer är de speglingar till relationen till mamman. När han exempelvis blir kär så söker han bara det som han inte fick av sin mamma men hans flickvän stänger ut honom från exakt det som han söker eftersom hon är lik hans mamma. På så sätt upprepar han en cirkel flera gånger tills den någon gång skakas om och då ändras riktningen åt ett annat håll och något nytt är möjligt. Är det inte så vi människor gör? Vi måste göra om samma misstag några gånger, leva om ett mönster några gånger och någonstans där på vägen så ändras kanske en liten pusselbit och så nästa gång en till och så vidare tills vi till slut har skapat en bild som skiljer sig så pass från den första att vi kan kalla den för en ny?

Vad har du själv känt inför Azad, hans mamma, hans flickvän, hans vänner under arbetet med boken?

– Karaktärerna är mångsidiga. Alla försöker på olika sätt göra så gott de kan men det blir inte alltid rätt. Mamman försöker skydda sin son från det förflutna och använder sig av assimilation för att ge honom bästa möjliga uppfostran men hennes tystnad berövar samtidigt honom berättelsen om hans ursprung och skapar en tomhet i honom. Hennes tystnad blir våldsam och får honom att må väldigt dåligt. Azad själv är en människa som har rätt till sin historia men genom de metoder han använder sårar han sin mamma och river upp smärta i henne. När han inte får exakt den berättelse som  han önskar blir han arg på sin mamma och tycker att hon är en lögnare. Hans flickvän har svårt att förstå honom och sårar honom men hon har också sitt bagage och även om man blir besviken på henne så är  hon ändå inte en ond person som medvetet vill göra honom illa. Jag känner mycket för karaktärerna, både sympati och irritation. På ett eller annat sätt kan jag relatera till var och en av dem samtidigt som de har sidor som jag absolut inte vill kännas vid. Azads snubbighet och hänsynslöshet mot sin mamma kan exempelvis gå mig på nerverna, men ibland vill jag bara hålla om honom och säga till honom att allt kommer att bli bra. Sen har vi hans vän Nariman som struntar i att vara pk och säga ”rätt” men som i handling är mer lojal och solidarisk än alla andra som med ord vill förändra världen men har svårt att dela med sig sina pommes.

– Jag tycker att alla karaktärerna är underordnade en struktur som tar fram deras dåliga sidor. Kriget och ockupationen av Kurdistan är en kärna i allting, men också rasismen i Sverige som tvingar dem att vara tysta om så mycket och ge upp så mycket för att bli accepterade. Mamman och Azad blir belönade för att vara den typen av invandrare som passar in i den vita heterosexuella normen och jämnt och ständigt försöka bli ”svenskar”, ett mål som dels är omöjlig att uppnå eftersom deras kroppar ständigt blir rasifierade men som också ingen vet vad det betyder.

Du har skrivit på Under mullbärsträdet länge. Varför blev det just den här boken och den här berättelsen? Hur har det varit att arbeta med boken?

– Oavsett vad jag skriver så hamnar jag på ett eller annat sätt tillbaka i Halabja. Jag växte upp med berättelserna från denna tragedi. Jag lärde mig att om man berättar så överlever man vad som helst. De har präglat mitt liv väldigt mycket och det finns ett starkt behov att berätta om det som hände så att vi aldrig glömmer. Vi som överlevde känner en skuld och ett ansvar att berätta för att betala tillbaka till de döda och till vår stad. Och jag har möjlighet att berätta. De som upplevde själva tragedin hade bara tid att överleva och uppfostra oss. Så det var någonstans där jag började. Men sen har denna roman styrt över mig och inte tvärtom. Att det tog så många år är för att jag alltid har tillåtit varje karaktär att tala till punkt och berätta allt den vill berätta. Det finns tiotals karaktärer som inte finns med i boken, flera hundra sidor som jag har skrivit som inte fick plats i boken. Men jag har velat att karaktärerna ska tala till punkt och jag som författare ska lyssna på dem så att jag kan förstå dem och göra dem till komplexa subjekt. Jag har skrivit över 7000 sidor som jag sedan har kokat ner till denna roman så det är också en väldigt ineffektiv arbetsmetod. Jag har tagit fika med karaktärerna, firat deras födelsedagar och varit på deras begravningar osv i skrivandet. Så på ett sätt började hela romanen med att den skulle vara en novell på tio sidor men så svällde den. Fiktionen tog över och sprängde alla begränsningar. Det är oftast när jag släpper kontrollen och bara låter varje ord att få plats på skärmen som jag också känner något för det jag skriver. De finaste meningarna som jag gillar själv har oftast uppkommit i slutet av en lång arbetsdag.