Prisbelönta journalister spänningsdebuterar

När de hyllade och prisbelönta journalisterna Lena Sundström och Jens Mikkelsen slår sig samman för att skriva skönlitterärt blir resultatet en briljant spänningsdebut. Fristaden är en starkt karaktärsdriven och initierad skildring av två grävande reportrar med en vass spänningsintrig, pulshöjande scener och oväntade vändningar.

Malmöprofilen och tvåbarnsmamman Rebecca Rönn försvinner spårlöst från sitt hem. När hon hittas död pekar allt mot att det är ett rånmord och snart jagas två papperslösa pojkar av polisen. Sven, reporter på morgontidningen Dagbladet, börjar nysta i fallet och anar snabbt att något inte stämmer.

Efter en framgångsrik karriär i Stockholm har Anne flyttat tillbaka till Skåne, efter att hennes privatliv fullständigt har rasat samman. På ett närlivs i Malmö stöter hon ihop med Sven, ungdomskärleken som hon inte har sett på tjugofem år. Snart uppslukas båda två av gåtan Rebecca Rönn och jakten efter sanningen tar dem djupt in under tågspåren och högt upp i Turning Torso.

Lena Sundström och Jens Mikkelsen berättar för oss hur de började att skriva ihop.

– Jag bröt benet förra våren och hamnade i någon slags existentiell kris, säger Lena.

– Jag insåg att jag ville skriva igen och att jag ville skriva om Malmö. Staden som både i Sverige och internationellt ibland har fått ett rykte som Sveriges Chicago. Jag och Jens hade väl mest festat ihop, vi kände inte varandra särskilt väl. Men jag visste att Jens under många år har granskat Malmös svarta ekonomi och undre värld. Så jag ringde till honom och sa, ”vi ska skriva en kriminalroman ihop”. Han var inte särskilt entusiastisk. ”Aldrig i livet, jag kan inte skriva hitte-på”, sa han. Men det kunde han. Sen dess har vi blivit helt fast.

Hur var det att skriva tillsammans?

– Vi har otroligt roligt. Och det har nog överraskat oss, att det kan vara så lustfyllt. Vi skriver i ett och samma dokument, och eftersom vi båda två är ganska glömska, så kan jag skriva till Jens, ”så jäkla bra stycke om Sven i hamnen” och så kan Jens svara, ”men det är ju du som har skrivit det”. Och tvärtom.

Lena skrattar.

– Ja, det har blivit helt sömlöst, hur vi skriver, säger Jens. Skrivande kan ju annars vara en ganska manodepressiv process, när man sitter ensam på sin kammare och våndas. Det är underbart att hela tiden kunna bolla idéer och texter med varandra. Vi fungerar ganska lika i arbetsprocessen, deadline-knarkare som vi är. Känner vi att vi har gott om tid lullar vi bara runt och gör andra saker var för sig. Därför måste vi ibland isolera oss och ösa på i fjortontimmarspass på skrivresor. Det funkar väldigt bra, man hamnar i något slags tillstånd när man bara skriver och skriver.

Ni är båda journalister, hur har det påverkat arbetet med att skriva en deckare?

–  Vi kommer från samma värld, där vi levt med den granskande journalistiken i så många år. Det är en värld som vi delar och som vi kan beskriva med trovärdighet eftersom vi har ett helt helt yrkesliv att ösa ur. Alla människor vi träffat, skandaler vi avslöjat, motgångar, trauman, och hela den här speciella, och stundtals lite smågalna, kulturen som råder på många nyhetsredaktioner. Det känns väldigt lustfyllt att få använda alla dessa erfarenheter i en helt ny och friare form, säger Jens.

Kommer vi få möta Sven och Anne snart igen?

– Det kommer vi! Det kommer bli vår i Kirseberg och Anne och Sven kommer fortsätta trassla till det för sig på olika sätt. Boken kommer redan nästa år.