”Som en hint från himlen”

Innan vi börjar

Bakom en scen någonstans i Sverige, det var en sån där välutrustad loge där arrangören hade tänkt och ansträngt sig för att göra oss på gott humör. Mjuka soffor, behaglig belysning, fräscha handdukar och en väl tilltagen turnébuffé där det varken fattades salta pinnar, gröna äpplen eller Pinot Noir – helt enkelt en loge där vi gärna ville sitta kvar en stund. Ingen stress. Bandet på gott humör.

Vi talade om livet som en låt. Vilken skulle det vara? ”Whole lotta love”? ”The long and winding road”? ”God only knows”? Eller en oerhört långsam blues där det bara dimper ner en fjärde­del i veckan? Introt sträcker sig från nyårsdagen till förs­ta advent och sen är det fritt fram att öka tempot om man vill.

Det finns stunder i livet när jag knappt spelat alls utan bara låtit de runtomkring höras, tänkt att jag velat slänga in ett ackord eller ett fill här och där men inte vågat eller haft den rätta viljan och förmågan att uttrycka det som bor där innerst inne.

Jag litade väl helt enkelt inte på att fingrarna skulle hitta rätt tangenter eller strängar. Jag ville att det skulle låta argt och vilt, bråkiga och distade toner med lång sustain, för det var ju så det skulle vara, trodde jag. Starkt och manligt.

Kontrollerna på stärkaren kan vem som helst vrida upp, men att hitta nyanser och dynamik kräver mycket mer än muskler. Ett eget uttryck som det kan ta lång tid att lära känna, acceptera och tycka om.

Jag läste min pappas självbiografiska bok Löpsedeln och insidan när den kom ut för snart trettio år sedan. Då med en blick som ännu flackade och en tanke som hade många vägar kvar att vandra. När jag nyligen läste om den, nu med de flesta av mina egna mil bakom mig och en åktur full av upptäckter och insikter, kom den givetvis närmare.

I slutet av hans bok finns det tio korta kapitel som alla börjar med ”Om” – ”Om att minnas”, ”Om tystnaden”, ”Om orglar”. Att han skrivit så var helt borta ur mitt minne och när jag nu upptäckte det fick jag en hisnande känsla eftersom jag redan tillsammans med min förläggare bestämt att den här boken skulle heta just Om. Nu blev det som en hint från himlen.

Det där snacket i logen hade kunnat utvecklas till en diskussion om en livets låtlista. Hur skulle den se ut? Och om man jämför med en spelning – oftast finns det en eller ett par passager där man måste kämpa lite extra, där man klämt in ett par låtar som är mindre bekanta och kanske rent av tråkiga och långsamma men som ändå har sin plats för att helheten ska bli just helhet. Sen sångerna man har spelat en miljard gånger och kanske tröttnat på men som ändå måste få sitta med vid bordet för husfridens skull. Plötsligt dyker det upp ett instrument som känns mycket udda, en klang som inte passar men som man ändå just i ögonblicket inte klarar sig utan. Några duetter, både i dur och moll.

Den här boken kan vara ett gig – låtar och mellansnack, upptempo och ballader, a capella-sång och symfoniorkester, pubar och arenor, hits och floppar. Det viktigaste är att alla hör när man räknar in.

1–2–3–4 …