Till minne av Per Odensten

I författarens fall var nog det udda att han tidigt och tydligt klargjorde att författandet fick ske i mån av tid, precis så som varit fallet fram till debuten, viktigare var arbetet som folkhögskolelärare. Så i likhet med författare som Ragnar Thoursie, Sigrid Combüchen och Stewe Claeson fick läsarna snällt vänta på bok två tills tiden så tillät. I Per Odenstens fall närmare bestämt arton år.

En lampa som gör mörker var som utlovat andra delen i den löst hållna diptyk som författaren makalöst nog lagt upp planer för redan i slutet av sextiotalet. Än idag är det svårt att riktigt sätta fingret på dessa verks stilistik och verkningsgrad; utan tvekan skrivna som idéromaner, brett anslagna med ett magiskt skimmer som gör det oväntade möjligt, men samtidigt uppfyllda av en samtid av mörkt förflutet, av ondska och våld, men också alltid med en dörr gläntande mot det som andas framtid och frihet.

Inte var det typiska svenska romaner inte, snarare något svårplacerat, överallt och ingenstans, en världslitteratur som slagit ner bopålarna lite geografiskt varstans men som samtidigt hade sin riktiga hemvist i språket, som ju var omisskännligt svenskt.

Med dessa två romaner och en kortare diktsamling hade Per Odensten med besked tagit plats som en av landets mest egensinniga och storslagna författare. Som tur behövde inte läsarna vänta lika länge på fortsatta verk då arbetet som folkhögskolelärare nu vid sextioårsåldern fick stå undan för skrivandet.

Om man i all vänskaplighet kallar Per Odensten en udda fågel i litteraturen så är det kanske inte märkligt att han fann ett särskilt samförstånd med den amerikanska litteraturens kanske mest udda poet, Emily Dickinson. Hon står nämligen som huvudperson i den tredje romanen, Vänterskans flykt. Vi får möta en åldrad och svårt sjuk kvinna som på ett oväntat sätt får tillgång till sin ungdom och en drabbande insikt om hur små detaljer spelar en stor roll i hur ett människoliv ska komma att levas.

En av sjukdom försvagad kvinna återkommer även i den sista romanen, den personligt hållna Glossarium. Per Odenstens förmåga att levandegöra tankar så instängda i en allt krympande värld visar på en imponerande precision. Inte ett felplacerat ord, så tekniskt fulländat och alltid närvarande på det där sättet som stor litteratur alltid är. Vilka kvinnoöden han avtäckte med exakthet, vilken människokännedom. Och så drabbande att bli varse hur minnet hela tiden är nyckeln till förståelse om en människa och hennes sanna lidelser och förhoppningar.

Omständigheterna – eller snarare författarens väl uttänkta val – gjorde att Per Odenstens produktion blev aningen begränsad trots ett stort tidsspann. Men vi kan också konstatera att det var en författarröst som var mogen och färdig redan vid första stavelsen, och vars avslutning är lika magnifik. Efter pensioneringen kom böckerna dessutom i jämnare intervaller, och visade på en stor bredd: novellsamling, dystopi, kammarspel, epik med sagoanslag.

Det är bara några veckor sedan Per och jag diskuterade en översättningsfråga men också möjligheterna om en kommande bok. Sommaren i full blom och hälsan något förbättrad. Priserna hann bli många, senast Svenska Akademiens Doblougska pris häromåret, och kritikerna och kollegerna var alltid skyndsamma att peka på romanernas storhet.

Läsarna då? Jo, de har en skatt att ösa ur. Dessutom tycker jag att de ska ta det i den takt de önskar, precis som författaren valde att göra. Den stora litteraturen kan uppstå på den mest oväntade av platser och varför skulle inte hemstaden Nässjö kunna vara centrum för ett drama som utspelar sig i Gheel eller Amherst, i samtiden eller fläktade av historiens vingslag, i flyktingläger eller i gränslandet mellan dröm och verklighet, eller i en ensam människas allra hemligaste vrår?

Det är just sådana oväntade tankesprång som romanförfattaren Per Odensten så välvilligt delade med sig av till sina läsare. Tankesprångens mästare. Det är något med klangen i de två orden som känns tröstande en dag som denna.