Vi minns en av Sveriges ledande poeter, vars verk kommer att fortsätta vara en omisskännlig del av den svenska litteraturen.
En av Sveriges ledande poeter har gått ur tiden. Få har som Kjell Espmark symboliserat den svenska lyriken sedan 1950-talet fram till idag. Och det kanske mest anmärkningsvärda i detta rika författarskap är att han skrev sina allra mest hyllade diktsamlingar efter åttio år fyllda.
Nog kommer rolldiktningen alltid att förknippas med Kjells oavvisliga förmåga att låna sin röst åt historiens glömda och försmådda – de stora och de små, män och kvinnor, härskare och slavar, i olika delar av världen, i olika tidsåldrar – och att med koncentrationen som tillvägagångssätt i några få rader fånga deras livsdramer och ge dem liv. Det var röster som skar genom historien, röster som kilade sig in i läsaren och öppnade den stora världen med den minsta av linser, en metod som visar på poesins oanade möjligheter.
Samlar man författarskapets alla rolldikter så skapas ett kalejdoskop som saknar motsvarighet i svensk litteratur och faktiskt även om vi blickar ut i världen.
Landet där glömskan samlat de sina.
Där finns inga hus,
bara en saknad med formen av hus.
Och skogar, berg och hav
är smärtsamt på plats
i kraft av att de inte finns.
(…)
Man kan tänka sig människor som ett slags avtryck –
deras frånvaro framträder fint förgrenad.
Vinden som är saknad av vind
andas barmhärtighet.
Så står i den sista diktsamlingen, den ännu ej publicerade Hemfärd till glömskan. För en äldre poet är döden vanligtvis ett återkommande tema, men ännu mer tydlig framträder den faktiskt när den ramas in av ljus och glädje. I diktsamlingen får Carl Michael Bellman och Hjalmar Gullberg, ordsmeder av rang, agera särskilda ledsagare och samtalspartner åt författaren. Och plötsligt slår det mig att vi nog kan se Kjell Espmark som deras motsvarighet i vår tid: en poet mindre ymnig och sångbar än Bellman, en poet friare i formen än Gullberg, men blicken och förmågan att läsa av andra människor är förvånansvärt överensstämmande.
För dem som träffade Kjell skulle nog många hålla med mig om den plirande blicken. En blick som var lika mycket en räv bakom örat som alstrad av nyfikenhet och humor. Han tyckte om att skratta, Kjell. Inte det där stora flatgarvet, snarare ett ofta återkommande fnissande. När han var inne på förlaget tyckte han mycket om att förhöra sig om vad som pågick, vilka nya författare vi hade i huset, recensioner som han hade läst och undrade om det inte vore klokt att läsa boken också. Visst var det alltid en balansgång, de utländska större författarskapen behandlades lite svepande, väl medveten om uppdraget i Akademien. Det är svårt att föreställa sig någon som har tagit det ansvaret på större allvar än Kjell, hans lojalitet till den svenska litteraturen och Svenska Akademiens uppdrag var oeftergivlig. När krisen för den sistnämnda uppstod tog den hårt på honom, det går inte att säga annat, hela kroppsspråket förändrades, men lojaliteten förblev intakt, inte ett förfluget ord eller personangrepp, även om sorgen gick att skönja i den annars så pigga blicken. Som tur är fick han upprättelse och kunde rak i ryggen återgå till arbetet.
Men aldrig mötte jag honom så glad, stolt och hedrad som när vi sågs i Västerås när han 2010 fick ta emot Tomas Tranströmer-priset. Det var så många saker med det priset som betydde så mycket. Kjells tacktal andades sammanfattning och glädje över den kollegiala vänskap som under så lång tid varat mellan Kjell och Tomas, dessutom i en sorts gravitation kring Ragnar Thoursies tidiga författarskap och vänskap. Det var en cirkel som slöts där i rummet. På ett sätt var jag orolig eftersom vi samma år publicerat en stor samlingsvolym av dikterna, vilket skulle låta påskina en sorts sammanfattning av författarskapet.
Som tur är blev det precis tvärtom. Det var efter denna prisutdelning i Västerås som författarskapet verkligen tog fart. Litteraturvetenskapen kommer att ägna sig åt att försöka lösa och förstå frågan om de kreativa sista femton åren. Själv är jag bara ofantlig glad över att jag tillsammans med mina kolleger på Norstedts fick vara med en liten bit på färden. Sett som helhet var det ett samarbete som varade långt över ett halvt sekel; förläggarna och redaktörerna hann bli många till antalet i arbetet med romaner (varav vissa kontroversiella), essäer (varav flera blivit omistlig läsning på litteraturvetenskapliga institutioner) och de så hyllade diktsamlingarna.
Ingen människa kan leva för evigt, men ibland kan vi vara säkra på att vissa böcker kommer att leva vidare. Människan Kjell Espmark har lämnat oss men hans verk kommer att fortsätta vara en omisskännlig del av den svenska litteraturen.
Håkan Bravinger, Litterär chef Norstedts