En av världslitteraturens stora röster har tystnat.
Jag minns att vi var i Frankfurt, mitt under bokmässan, när nyheten kom om att Mario Vargas Llosa tilldelats Nobelpriset. Egentligen borde väl ingen ha blivit överraskad, hans namn hade ju nämnts i närapå tjugo år. Som tur var hade vi Gunilla Sondell som hans förläggare och hon kunde snabbt styra upp vad som skulle göras, vilka titlar som skulle återutges och hur vi snabbast skulle komma i kontakt med författaren för att gratulera.
Nu har nyheten kommit att Mario Vargas Llosa har avlidit, 89 år gammal. Det betyder att en av världslitteraturens riktigt stora röster har tystnat – en berättare som under mer än ett halvt sekel lyckades förena det episkt storslagna med det politiskt brännande, det intellektuellt spetsiga med det vilt sinnrika.
Redan med debuten Staden och hundarna gjorde han klart att här var en röst att räkna med – inte bara i det som då ännu kallades den latinamerikanska boomen, utan i världslitteraturen som helhet. Det var rått, skoningslöst, samtidigt detaljskarpt och visionärt. Det var något nytt och spännande, det var realism och allegori i samma andetag.
Hos Vargas Llosa var språket alltid i rörelse, febrilt, elegant. Och precis som med flera av hans generationskamrater – García Márquez, Fuentes – kunde man aldrig riktigt avgöra var berättelsen tog slut och verkligheten började.
Det var i Peru, förstås, som mycket tog avstamp – i Lima, i Anderna, i militärakademierna och i korrumperade politiska system. Men det var också i Paris, i Madrid, i London. Vargas Llosa var nämligen en kosmopolit i ordets rätta bemärkelse, en författare som lät romanen vandra fritt mellan världsdelar, men alltid med människans frihet och värdighet i centrum för berättelsen.
Det är alla dessa delar som gör det svårt att placera in Mario Vargas Llosa med hjälp av några snabba adjektiv. Han var vaksam, skarp, och med blicken ständigt riktad mot maktens svagheter. Samtidigt bar han på en litterär romantik, en tro på berättelsens kraft att förklara världen, att försona eller avslöja. I roman efter roman – från Samtal i katedralen till Bockfesten, från Tant Julia till Den stygga flickans rackartyg – visade han att fiktionen kunde vara både lekfull och livsavgörande.
Nobelpriset 2010 kändes som en bekräftelse på ett livsverk, och för ovanlighetens skull hördes få röster som ifrågasatte valet av pristagare det året. Middagen vi hade på förlaget dagen före utdelningen var ståtlig, särskilt eftersom Mario bjudit med sig ett trettiotal nära och kära. Det blev en storartad kväll, snön föll över Riddarholmen och Mario talade inlevelsefullt om sin tro på litteraturen och människan.
Det var en kväll för oss att minnas, inte minst för alla på förlaget som fick äran att samarbeta med honom i över femtio år.
Relaterade artiklar