Victoria Everbrand: ”Jag har alltid dragits till skavet”

Du har just utkommit med din andra bok, Hemväg. Precis som debuten Härifrån utspelar den sig i den lilla bruksorten Vresta. Therese Eriksson skrev i en recension att ”det är svårt att inte bli handlöst förälskad i hennes Vresta”. Är det så för dig också, är det därför du har återkommit dit?

– Jag har alltid dragits till skavet, baksidan, drömmarna som dog. Jag tycker att det finns något fascinerande och djupt mänskligt med stora visioner, och hur skoningslös verkligheten kan vara. Vresta är en sån plats. Och om jag varit tonåring hade jag längtat därifrån, hett och intensivt, men nu älskar jag att vara där.

Du skriver om unga människor, Ozzie och Viggo och deras vänner, och allt de går igenom. Hur lyckas du fånga deras inre så väl?

– Ett enkelt svar är väl att jag själv aldrig har växt upp. Men jag tror inte heller att det finns några specifika tonårsproblem, eller frågor. Ozzie och Viggo och de andra försöker hantera frihet och ansvar, de letar efter tillhörighet och de drömmer om någonting större. Precis som jag gör varje dag.

Bibliotekstjänsts tidning gav romanen en femma och kallade det en fantastisk generationsroman. Hur känns det att få höra så fina ord om sina böcker?

– Jag började skriva som ett sätt att försöka förstå världen och andra människor. Och att då bli förstådd tillbaka är en fantastisk känsla. Det blir för mig en bekräftelse på att jag i Ozzies och Viggos historia har hittat någonting allmängiltigt. Att mina unga huvudpersoner kan bära en berättelse som säger en vuxen publik något. Oavsett ålder är vi ju ändå först och främst människor.