Ingela Strandberg
Utforska författaren
Utgivning
Om boken
"Katten blev sjuk och dog en av vårens vackraste dagar.Det utlöste en stor vrede i mig över själva Försvinnandet, kattens och mitt eget. Vrede över naturensobeveklighet: begär, födelse, död.Javisst, det är det enklaste av allt verkligt vetande, men hur kunna nöja sig med det?Över kattens kallnande kropp såg jag hinnan som omger allt. Den kosmiska fosterhinnan.Vacker och oemotståndlig med sin motbjudande inbjudan till dans.Så går jag in och ut från återkomst till återkomst."
Läs mer
Ingela Strandberg
När jag var snö
Om boken
Du skulle vakta sorgen och drömmarna
Du skulle vara platsens enkla byracka
kedjad vid universum
Du blev ett barn i ständig rörelse
I ständig väntan vaktande
Så talar ladorna till mig i de här dikterna. Och jag börjar långsamt ana vem jag är nu och varför jag är den jag är. "Du kunde aldrig blivit någon annan", säger ladorna.
Ingela Strandberg
Läs mer
Ingela Strandberg
Ingenstans mitt segel
Om boken
När jag började skriva om Nattmannen mötte han mig genast. Han är nu så verklig för mig att jag inte kan skilja hans skam från min egen.
I dikten utser jag Nattmannen till uselhetens mästare.
Jag utser honom till det motstånd jag alltid känt och känner, motståndet mot det som från tid till tid med samma medel skiljer människa från människa.
Ingela Strandberg
Läs mer
Ingela Strandberg
Nattmannen
Om boken
I den andra står själar på kö för att finna en kropp att uppgå i, att bli till i, att fullbordas i. Men sinnena spelar sitt spel, och snaran dras åt från konceptionen till döden.
Ingela Strandbergs dikter talar om att det finns en annan värld, en inre, osynlig värld. Kanske är det där den enda friheten finns? Kanske är varje människa som det står i en av dikterna i ett oåtkomligt varande bevarad.
Läs mer
Ingela Strandberg
Att snara en fågel
Om boken
Läs mer
Ingela Strandberg
Vid oro skog
Om boken
I landskapet ingår inte bara den halländska jordbruksbygden i inlandet utan också planeterna, stjärnbilderna. Jag fick tidigt lära mig att umgås med rymden, ja, den är lika närvarande som marken jag går på.
En hund går alltid vid sidan av. Det har jag också alltid gjort. Jag går vid sidan av och ser på. Det är där, vid sidan av, det är lättast att rymma. Antingen till en ko eller till en häst. Eller till himlavalvets urtystnad."
Ingela Strandberg
Läs mer
Ingela Strandberg
Den stora tystnaden vid Sirius nos
Om boken
Där syns ett trädgårdsbord. Där står en mjölksil och en bringare med ljummen mjölk. Det är sensommar för syrenhortensian blommar. Allt är på liv och död.
Jag ser otåligheten i barnets kropp. Den lyser rakt igenom all tid som gått och fortsätter utanför bilden ända in i nuet.
Jag ser med ömhet på flickan, hon som är jag, sladdbarnet. Så många gånger jag svikit henne! Så många gånger jag smutsat ner henne och förfalskat henne och spelat död.
Och här finns Trollkarlen, som försökte lära barnet det som det redan visste. Han hette Olof Jönsson och ansågs vara ett av världens märkligaste medier. Han deltog i seriösa parapsykologiska experiment i vetenskapens tjänst, mest i USA dit han emigrerade redan på femtiotalet. Han dog i Las Vegas 1997.
Livet, liksom mjölken i bringaren, svalnar. Bringaren är tid och någonstans, i ett utklingande klockslag innanför en vägg, går den sönder.
Bara i det rena varandet är frid, frid och sorg.
Resten är splitter.
Utanför bilden skiljs då och nu aldrig åt, utan möts i dikterna som kärlek, som trots.
Dikterna säger mig att minnet är en lismande sanning. Ögonblicket är ditt enda vittne."
/Ingela Strandberg
Läs mer
Ingela Strandberg
En för att stanna, en för att gå
Om boken
I sin nya bok inleder hon ett samtal med en av naturens klassiska uttolkare, den amerikanske författaren Henry David Thoreau (1817-62), berömd för sin eremittillvaro vid Walden Pond. Det har resulterat i en självsvåldig och uppfinningsrik poesi, full av överraskande bilder och en lyrisk sensibilitet.
"Ni ska inte tro, herr Thoreau, att Ni kan
lära mig något om att ta emot.
Jag har ett innerligt
förhållande till gryningen.
En morron badade jag
i sju sjöar och såg hur
vinden vispade upp björkarna
till fluffiga klänningar som jag
provade, en efter en, medan ljuset
drog och drog i kedjorna
som förankrade vattnet.
Det rasslade i vildgåsens
kött. Jag hörde värmen vissla
i en storlom. En förberedelse
gömde sig stax under ytan av allt."
Läs mer
Ingela Strandberg
Bäste herr Thoreau
Om boken
Läs mer
Ingela Strandberg
Häger på Stockholms central
Om boken
Ingela Strandbergs dikter har ett konkret och gestaltande bildspråk och ett slags språklig fröjd som ger dem ett särpräglat tilltal. Om Ingela Strandbergs förra diktsamling Lyssnaren skrev Svenska Dagbladet: "...den kan få en att tänka på den store engelske fårfarmaren och hovpoeten Ted Hughes och hans nobelpristagande irländske lärjunge Seamus Heaney. Det är helt enkelt poesi av hög klass, rytmiskt bearbetad och med en råbarkad åskådlighet..."
Läs mer
Ingela Strandberg
Lilla svarta hjärta
Om boken
Läs mer
Ingela Strandberg
Väg 153
Om boken
En indian i Seattle är en sorglustig skildring av en död på villovägar och om några levande som förirrar sig in till och bort från varandra. Det är en berättelse om barndomens kraft, om kärlek, om minnet och om könets obevekliga lek med leda och död.
Läs mer
Ingela Strandberg
En indian i Seattle
Recensioner
”Ingela Strandberg har länge hört till mina absoluta favoriter i skaran av erfarna svenska poeter. Hon har ett sätt att kombinera humor och allvar, svärta och sken, till en helhet som aldrig saknar nyanser och skalor. Hon kan skriva både vackert och kargt, linda läsaren runt sitt lillfinger för att i nästa stund snärta till ordentligt.
I denna sin senaste diktsamling går Strandberg ännu ett steg längre och kostar på sig att vara kantigt oslipad, så som den kan vara som för länge sedan har genomskådat alla standardmålade språkfasader.
De poesiläsare som inte redan har bekantat sig med Strandbergs mörka universum, där katten och natten är jämbördiga storheter, bör omgående skaffa sig en bokbiljett dit.”
Svenska Dagbladet
”Det är bara att kapitulera inför Ingela Strandbergs poesi”
”När poesin gör det den ska är det precis det här som händer läsaren. Jag ger mig fullständigt hän åt orden och låter dem föra med mig på den långa bilfärden eller vandringen på fältet, mot slutet.”
Aftonbladet
”Gammal är inte alltid äldst, utan ibland i stort sett yngst”
”Det finns så mycket sinnlighet och styrka i hennes poetiska uttryck, hon betraktar världen med oblyga ögon och ser, ’i ett ögonblick av hetta…en vacker asfaltarbetare / med bar överkropp’, men ögonblicket är ’så rastlöst / så oåtkomligt’. Det talar en oro ur dikterna som osäkrar vardagen och i nästa ögonblick förvandlar arbetaren till en eldare som står bredbent över landskapet och skyfflar in oss i nattens mörka, sotiga hål.
Vad är det poesi gör som inte prosan kan?
Den är som diamanter i stenkol, ger gnistrande och täta bilder för det vi ser omkring oss utan att alltid lägga märke till det, flugsnapparens hunger, vallmons skörhet, en mjölkerskas krökta rygg. Eller en älskad katt som dör, som begravs, men går igen och tassar över sidorna, väcker minnen och dyker upp i drömmen med löften om ett ljus ’norr om mörkret’.”
Sveriges Television
”Underbar”
”Det är en lättillgänglig dikt, berättande och rättfram, fast förankrad i det materiella livet. Också en ovan poesiläsare skulle kunna bli djupt berörd, kanske en högstadieelev eller djurvän, vilken människa som helst som vet att hon är lika mycket däggdjur som katten och kvigan.”
Dagens Nyheter
”Jag ska erkänna att jag nästan tappar andan av Strandbergs förmåga att skapa poetiska bilder...”
”Med Ingenstans mitt segel visar Ingela Strandberg ännu en gång var poesin verkligen hör hemma: i periferin. Sällan har den tett sig mer lockande.”
Göteborgs-Posten
“Ingela Strandbergs poesi, som bär all denna tyngd, är öppen och genomsläpplig som ladorna, de som ropar till henne; i deras springor silas också ljuset, livsljuset. Ur dikternas subtila sammanflätning av skuggor och dagrar stiger oförliknelig sång.”
“Med blicken mot barndomens timmar av väntan på godstågen, tillsammans med fadern, lyssnar Strandberg fortfarande efter vad det förflutna, ladorna och jorden, redan har sagt. Det är som att tystna, efter att ha bott i språket. Minnet hos Strandberg fördjupar dikten och leder den ned i det grumliga. Minnet, tänker jag mig, är dyn ur vilken porsen växer. Minnet är det låga, ur vilket inte det höga och rena, men väl det doftande, tyst kan stiga upp.”
“Det är smärtsamt vackert, lika lättbegripligt som dunkelt och skrivet med en självklar och enkel auktoritet. Och dessutom skriver hon om teman som vi känner igen från författarskapet: stjärnhimlen, hunger, mjölk, libidons konstanta kraft, en identifikation med kättingen, brännässlan, vargen, kon.”
”Om Ingela Strandberg går det bara att säga att hon blir allt bättre med åren. Nattmannen och hennes förra diktsamling Att snara en fågel är hennes två bästa. Nu vill jag att hon får ett Augustpris.”
”Är Strandbergs sinistra diktvärld här dröm eller vaka? – Spelar ingen roll.” ”Förtätad fantasi kring gamla tiders rackare”
Borås Tidning
”Vacker och brutal poesi” ”Hennes bildspråk är både vackert och brutalt, svävar mellan verklighet och fantasi.”
”Hennes dikter är tillgängliga, men oförutsägbara, som fjärrstyrda missiler. Man vet inte var de kommer, men de slår ner och inget är sig likt.”
”Ingela Strandberg låter en förhållandevis enkel poesi, med gnistrande bilder och högläsningsvänlig rytm kalla på ett annat kosmos och en klarare värld. Att som i den nya boken tematiskt binda samman det man nog kan kalla förlösande visioner, är en strålande idé som formar något djupt gripande.”
”Hon har en precision i sitt bildspråk som jag uppfattar som helt självständig, och i den här boken visar hon också prov på en koncentration som gör de koncisa dikterna till en läsupplevelse av stort format.”
”Ekon hörs, som förut, av Södergran och Tranströmer. Men Strandberg är framför allt sin egen. Desto mer så med denna fina nya samling.”
”Ingela Strandberg har aldrig skrivit bättre.”
