Häger på Stockholms central

Vinnare av Sveriges Radios Lyrikpris 2023
"Katten blev sjuk och dog en av vårens vackraste dagar.Det utlöste en stor vrede i mig över själva Försvinnandet, kattens och mitt eget. Vrede över naturensobeveklighet: begär, födelse, död.Javisst, det är det enklaste av allt verkligt vetande, men hur kunna nöja sig med det?Över kattens kallnande kropp såg jag hinnan som omger allt. Den kosmiska fosterhinnan.Vacker och oemotståndlig med sin motbjudande inbjudan till dans.Så går jag in och ut från återkomst till återkomst."

I min barndom hörde jag många historier om nattmän, eller rackare, som de också kallades. Det var de som utförde alla de sysslor ingen annan ville befatta sig med. Alla föraktade rackarna. Och var rädda för dem.

När jag började skriva om Nattmannen mötte han mig genast. Han är nu så verklig för mig att jag inte kan skilja hans skam från min egen.

I dikten utser jag Nattmannen till uselhetens mästare.

Jag utser honom till det motstånd jag alltid känt och känner, motståndet mot det som från tid till tid med samma medel skiljer människa från människa.

Ingela Strandberg

Ingela Strandberg debuterade för drygt 40 år sedan och har sedan dess gett ut en rad romaner och diktsamlingar, men det är lyriken som är huvudspåret i hennes författarskap. För första gången publiceras här en samlingsvolym med ett urval dikter. Från en av de första diktsamlingarna Ett rum för natten från 1984, till den senaste Den Stora Tystnaden vid Sirius nos från 2014. Akademiledamot Göran Malmqvist har skrivit förord, och den amerikanske litteraturprofessorn Scott Minar, som introducerat hennes dikter i USA, har skrivit efterord.

"På omslagsfotografiet står min far och jag grensle över våra cyklar och ser rakt fram på det som är utanför bilden. Min syster fotograferar. Mamma sitter på trappan till det stora, vita huset som pappa byggt. Hon har nyss mjölkat korna. Ensam. Min far byggde hus av trä och tystnad.

Där syns ett trädgårdsbord. Där står en mjölksil och en bringare med ljummen mjölk. Det är sensommar för syrenhortensian blommar. Allt är på liv och död.

Jag ser otåligheten i barnets kropp. Den lyser rakt igenom all tid som gått och fortsätter utanför bilden ända in i nuet.

Jag ser med ömhet på flickan, hon som är jag, sladdbarnet. Så många gånger jag svikit henne! Så många gånger jag smutsat ner henne och förfalskat henne och spelat död.

Och här finns Trollkarlen, som försökte lära barnet det som det redan visste. Han hette Olof Jönsson och ansågs vara ett av världens märkligaste medier. Han deltog i seriösa parapsykologiska experiment i vetenskapens tjänst, mest i USA dit han emigrerade redan på femtiotalet. Han dog i Las Vegas 1997.

Livet, liksom mjölken i bringaren, svalnar. Bringaren är tid och någonstans, i ett utklingande klockslag innanför en vägg, går den sönder.
Bara i det rena varandet är frid, frid och sorg.
Resten är splitter.
Utanför bilden skiljs då och nu aldrig åt, utan möts i dikterna som kärlek, som trots.
Dikterna säger mig att minnet är en lismande sanning. Ögonblicket är ditt enda vittne."

/Ingela Strandberg

I sin nya diktsamling Häger på Stockholms central har Ingela Strandberg utvecklat sitt lyriska idiom till särskild kraft och sinnlig påtaglighet. Karakteristiskt för hennes lyrik är dess fasta förankring i en mycket fysisk verklighet. Det kan vara livet på landet i hemorten Grimeton i Halland, storstaden eller på resa någonstans i världen. Naturen är alltid närvarande, både som konkretion och som tillstånd.