Kaj Schueler
Foto: Magnus Liam Karlsson
Utforska författaren
Kaj Schueler är journalist och litteraturkritiker och har varit verksam som allmän- och kulturreporter samt under många år som redaktör. Från 2001 till 2012 var han först litteraturredaktör och sedan kulturchef på Svenska Dagbladet. Han har också skrivit böckerna Flykten från Berlin 1942 (2008) och Torgny om Lindgren (2013).
Utgivning
Om boken
"Det är så mycket jag inte vet om min mamma."
Kaj Schuelers mor talade nästan aldrig om sin uppväxt, och när hon dog påbörjade han en upptäcktsresa in i hennes förflutna. Ruth Herz föddes av judiska föräldrar i tyska Bingen och kom till Sverige i januari 1939, en månad före sin 16-årsdag. Tillsammans med en grupp andra judiska ungdomar grundade hon en kibbutz på Hälsinggården i Dalarna. Kvar i Tyskland fanns hennes föräldrar, vars tillvaro blev alltmer kringskuren på grund av förföljelse och förtryck.
Samtidigt som Ruth levde i en judisk gemenskap med drömmar om att utvandra till Palestina, Hemlandet, blev hennes föräldrars liv allt svårare, till den dag då de deporterades från sitt hem. Spåren efter dem slutar i polska Piaski. Troligen dödades de på plats eller i något av nazisternas närliggande läger.
Ruth återförenades aldrig med sina föräldrar, och den familjehistoria som den unge Kaj skulle ha velat lyssna till ekade av tystnad. Kaj Schueler skriver personligt och drabbande om en familj som slets itu.
Kaj Schuelers mor talade nästan aldrig om sin uppväxt, och när hon dog påbörjade han en upptäcktsresa in i hennes förflutna. Ruth Herz föddes av judiska föräldrar i tyska Bingen och kom till Sverige i januari 1939, en månad före sin 16-årsdag. Tillsammans med en grupp andra judiska ungdomar grundade hon en kibbutz på Hälsinggården i Dalarna. Kvar i Tyskland fanns hennes föräldrar, vars tillvaro blev alltmer kringskuren på grund av förföljelse och förtryck.
Samtidigt som Ruth levde i en judisk gemenskap med drömmar om att utvandra till Palestina, Hemlandet, blev hennes föräldrars liv allt svårare, till den dag då de deporterades från sitt hem. Spåren efter dem slutar i polska Piaski. Troligen dödades de på plats eller i något av nazisternas närliggande läger.
Ruth återförenades aldrig med sina föräldrar, och den familjehistoria som den unge Kaj skulle ha velat lyssna till ekade av tystnad. Kaj Schueler skriver personligt och drabbande om en familj som slets itu.
Läs mer
Kaj Schueler
En kibbutz i Falun
Om boken
Låt oss vara överens: Sanningen finns inte. Den är en vacker tanke men den finns inte. Vi kommer aldrig åt den. Sanningen är ju att sanningen om oss själva, den kommer vi aldrig åt. Ungefär så öppnar Torgny Lindgren samtalet som skall leda till den här boken. Något senare, under en promenad, tillägger han, det får inte bli för gravallvarligt, det här med litteraturen är ju bara en del av livet. Det finns så mycket mer.
Nej, gravallvarligt ska det inte bli men väl både allvar och skratt. För Torgny Lindgren hade ju inte blivit den författare han är om inte just allvar och skratt huserade sida vid sida i det han skriver. Ibland kan allvaret vara nattsvart, rent av livsavskräckande, som i Ormens väg på hälleberget, och ibland frambringar det ett leende eller bullrande skratt hos läsaren, som i Pölsan.
Det går dock inte att förutsäga var ett samtal med Torgny Lindgren slutar. En fråga har aldrig ett entydigt svar. Det kan liknas vid ett träd med ett fast rotsystem och en mängd grenar och skott som skjuter åt all världens håll. Det enda jag tror man med säkerhet kan säga att är att det handlar om förhållningssätt till livet och till att vara vid liv.
Utgångspunkten för den här boken är givetvis författarskapet, böckerna som blivit så älskade av läsarna. Samtidigt kan man inte friskriva personen från böckerna, själva levnadshistoriens inverkan på det som blir skrivet. Men det är en svår och känslig balansgång och därför har jag valt en mening ur Ormens väg på hälleberget som riktmärke för detta arbete: Ty vilken människa vet vad i människan är?
Ur förordet till Torgny om Lindgren
Nej, gravallvarligt ska det inte bli men väl både allvar och skratt. För Torgny Lindgren hade ju inte blivit den författare han är om inte just allvar och skratt huserade sida vid sida i det han skriver. Ibland kan allvaret vara nattsvart, rent av livsavskräckande, som i Ormens väg på hälleberget, och ibland frambringar det ett leende eller bullrande skratt hos läsaren, som i Pölsan.
Det går dock inte att förutsäga var ett samtal med Torgny Lindgren slutar. En fråga har aldrig ett entydigt svar. Det kan liknas vid ett träd med ett fast rotsystem och en mängd grenar och skott som skjuter åt all världens håll. Det enda jag tror man med säkerhet kan säga att är att det handlar om förhållningssätt till livet och till att vara vid liv.
Utgångspunkten för den här boken är givetvis författarskapet, böckerna som blivit så älskade av läsarna. Samtidigt kan man inte friskriva personen från böckerna, själva levnadshistoriens inverkan på det som blir skrivet. Men det är en svår och känslig balansgång och därför har jag valt en mening ur Ormens väg på hälleberget som riktmärke för detta arbete: Ty vilken människa vet vad i människan är?
Ur förordet till Torgny om Lindgren
Läs mer
Kaj Schueler, Kaj Schueler
Torgny om Lindgren
Om boken
Kaj Schueler försöker här bringa klarhet i omständigheterna kring farföräldrarnas farofyllda flykt från undan den nazistiska förintelsen 1942. Han söker också svaret till varför en erkänd tysk konstnär riskerade livet för att hjälpa dem.
"Jag föddes i Stockholm som första barn till mina tysk-judiska föräldrar som tvingats lämna Tyskland i slutet av 1930-talet. De träffades i Sverige och bildade familj här.
Under det något utdragna och bitvis mycket komplicerade arbetet med denna text har jag ofta ställt mig frågan varför jag skrivit den. Visst, det är en dramatisk berättelse om utsatthet och flykt. Men det var inte den avgörande drivkraften. När jag försöker förstå mina motiv återkommer minnet av ett eller flera middagssamtal från min barndom.
Det kan ha varit i slutet av 50-talet/början av 60-talet. Min far hade en arbetskamrat som hade slutat i bokhandeln och börjat jobba på ett stort förlag med en mycket egensinnig chef. Vid ett tillfälle då hans chef hade fattat ett beslut han inte var ense om hade han frankt deklarerat sitt missnöje. Resultatet var att han senare tvingades sluta. 'Björn har verkligen civilkurage', sa mina föräldrar. Ordet - som jag då inte förstod hela innebörden av - har följt mig sedan dess. Ofta har jag därefter kommit på mig själv med att mäta egna handlingar mot det som jag lärde mig betrakta som civilkurage. Detta var också en tid då - vid sidan av skräckinjagande världshändelser som Kubakrisen och nedskjutning av Dag Hammarskjöld - det talades mycket om 'goda hjältar' som Albert Schweitzer m.fl.
Dessa år var onekligen danande och när jag mycket senare i livet 'ramlade över' mina farföräldrars flykt ur Nazityskland och deras hjälpare, Franz Heckendorf, ville jag förstå, undersöka hans mod och civilkurage. Några enkla och entydiga svar väntade jag mig inte. Kanske inte heller enbart ädla motiv, till och med lite smuts i det 'goda maskineriet' men jag ville förutsättningslöst 'lära känna' en människa som sätter sitt eget liv på spel för att hjälpa andra."
/Kaj Schueler
"Jag föddes i Stockholm som första barn till mina tysk-judiska föräldrar som tvingats lämna Tyskland i slutet av 1930-talet. De träffades i Sverige och bildade familj här.
Under det något utdragna och bitvis mycket komplicerade arbetet med denna text har jag ofta ställt mig frågan varför jag skrivit den. Visst, det är en dramatisk berättelse om utsatthet och flykt. Men det var inte den avgörande drivkraften. När jag försöker förstå mina motiv återkommer minnet av ett eller flera middagssamtal från min barndom.
Det kan ha varit i slutet av 50-talet/början av 60-talet. Min far hade en arbetskamrat som hade slutat i bokhandeln och börjat jobba på ett stort förlag med en mycket egensinnig chef. Vid ett tillfälle då hans chef hade fattat ett beslut han inte var ense om hade han frankt deklarerat sitt missnöje. Resultatet var att han senare tvingades sluta. 'Björn har verkligen civilkurage', sa mina föräldrar. Ordet - som jag då inte förstod hela innebörden av - har följt mig sedan dess. Ofta har jag därefter kommit på mig själv med att mäta egna handlingar mot det som jag lärde mig betrakta som civilkurage. Detta var också en tid då - vid sidan av skräckinjagande världshändelser som Kubakrisen och nedskjutning av Dag Hammarskjöld - det talades mycket om 'goda hjältar' som Albert Schweitzer m.fl.
Dessa år var onekligen danande och när jag mycket senare i livet 'ramlade över' mina farföräldrars flykt ur Nazityskland och deras hjälpare, Franz Heckendorf, ville jag förstå, undersöka hans mod och civilkurage. Några enkla och entydiga svar väntade jag mig inte. Kanske inte heller enbart ädla motiv, till och med lite smuts i det 'goda maskineriet' men jag ville förutsättningslöst 'lära känna' en människa som sätter sitt eget liv på spel för att hjälpa andra."
/Kaj Schueler
Läs mer
Kaj Schueler
Flykten från Berlin 1942