Almudena Grandes gästar Sverige i veckan

I veckan gör hon två besök i Sverige: Internationell Författarscen i Malmötillsammans med Athena Farrokhzad på torsdag 27 oktober och Stockholm Literature, där hon på lördag 29 oktober möter hon Majgull Axelsson.

Almudena Grandes förläggare, Gunilla Sondell, har träffat henne:

Vad betydde litteraturen för dig när du växte upp. Och senare i livet?

Jag är författare därför att jag mycket tidigt kom på att det bästa här i världen var att läsa. Jag var inget lyckligt barn. Jag var tjock, längst i klassen, mörkhyad och hade massor av hår. Jag blev aldrig vald till att vara ängel eller Jungfru Maria i julspelet. Jag fick alltid vara träd, men då fanns böckerna där. När jag läste kunde jag leva fantastiska liv, som var mycket mer spännande och härliga än mitt eget. Jag läste och det hjälpte mig att stå ut med min egen verklighet. På så vis är Ninos erfarenheter kopplade till mina egna och Jules Verne hade en mycket avgörande inverkan på mitt liv. Och numera är det fortfarande mycket roligare att läsa än att skriva. Det är det jag gillar bäst. Ibland tänker jag att om jag kunde få betalt för det skulle jag hellre läsa, inte skriva.

När började du skriva rent professionellt?

Jag skrev Lulu när jag var 27 år gammal och då hade jag redan skrivit för brödfödan i fyra år. Jag arbetade som redaktör på ett förlag, skrev bildtexter i fackböcker, lektörsrapporter, omslagstexter, saker som inte intresserade mig alls. Men det gav mig erfarenhet, och om jag inte skrivit på beställning skulle jag aldrig ha varit förmögen att avsluta en bok.

Man förstår att du gillar att berätta historier. Berättade man mycket historier i ditt hem?

I Spanien berättas det historier i alla hem. I mitt var det farfar som berättade dem för mig, han var min första stora kärlek. Mamma berättade också. Pappa brukade läsa dikter högt. Så jag hade turen att få höra många historier.

Hur är det att leva i Spanien idag?

Det är väldigt komplicerat. I Spanien samverkar ett antal olika kriser, den ekonomiska har försämrat vår levnadsnivå, men är den enklaste att råda bot på, eftersom den kommer att lösa sig av sig själv när vi blivit ännu fattigare och förlorat ännu fler av våra rättigheter. Till det kommer att Spanien går igenom en djup kris vad gäller moralen och institutionerna, där vanliga medborgare misstror politiken och politikerna, de demokratiska institutionerna och självaste demokratin. Det är som om den ekonomiska bubblan drog med sig allt annat i fallet när den sprack. Nu får vi betala räkningen för "la Transicion", den tid när en så kallad demokratisk modell, skapades i all hast. På så vis lever vi en skrämmande tid men samtidigt hoppfull. Man skulle önska att den här processen leder till en djupgående förändring som omformar landet. Jag ser det som den enda möjliga utvägen.

Kan du säga någonting om din nya roman Manolitas tre bröllop?

Den romanen är en lång berättelse om överlevnad under de hårdaste åren i Francos diktatur, 40 och 50-talen. Det är berättelsen om en ung alldaglig kvinna som reser sig ur fruktansvärda förhållanden, eftersom hon lär sig att det är genom att bli lycklig som hon gör motstånd. Detta utgör själva kärnan som den romanen kretsar kring.