”Men gud, det ser ut som dom blivit skjutna”

I bokserien Svenska brott tar sig Thomas Bodström, tidigare justitieminister och numera juridisk expert och författare, och Lars Olof Lampers, journalist, an uppmärksammade brottsfall i Sverige. Den andra boken i serien handlar om det uppmärksammade fall i Uddevalla i mars 2015, där tre personer hittades döda på en gata. Snabbt upptäckte polisen kopplingar till gängkriminalitet, vapen och svarta pengar. Vi bad Lars Olof Lampers berätta om intresset för riktiga brottsfall:

– Det har ju kommit i Sverige under framför allt det senaste decenniet och det beror mycket på program som Veckans brott och Efterlyst, men också radiodokumentärer och nättidningarnas direktrapportering från aktuella fall. Även utländska serier har haft stor betydelse. Fortfarande dominerar ju romaner om brott före true crime-böcker men de senare har kommit starkt och det handlar säkert om vår blandning av fascination och obehag för ond bråd död men också om intresset för polisiärt utredningsarbete.

Nedan bjuder vi på ett utdrag ur Svenska brott –Trippelmordet i Uddevalla.

***

Det är en lugn marsnatt i Uddevalla. Fredag har nyss blivit lördag, och trots att det är helg är det ganska stilla på polisstationen på Lagerbergsgatan. Ännu lugnare är det i de yttre stadsområdena där de flesta redan sover eller är på väg att gå och lägga sig. Ett sådant område är kvarteren kring Bävedalsvägen strax norr om ”fyrtiofyran”, riksvägen som skär genom staden och ansluter till E6 någon halvmil västerut. Bävedalsvägen leder genom det som de omkringboende brukar kalla ”dalen” där villor samsas med industrifastigheter och större flerbostadshus. Lelångenbanan, den gamla järnvägen, gick här tills den lades ner i mitten av 1960-talet, men stambanan är fortfarande synlig och används som promenad- och cykelväg. När man kör in på Bävedalsvägen ligger det några villor på vänster hand och en större parkeringsplats på höger. Sedan följer några företagslokaler i ett plan innan vägen blir något smalare och försvinner uppför en liten sluttning mot intilliggande villa- och fritidsområden. Här ligger också Jehovas vittnens församlingslokal Rikets sal.

Det brukar vara lugnt i området, men det har också rykte om sig att vara en vanlig mötesplats för diverse skumraskaffärer och narkotikaöverlåtelser. De flesta som bor här trivs bra och känner sig säkra. Några är fortfarande vakna. En av dem är 26-årige Felix Niemi som bor i en lägenhet vars fönster vetter mot dalen, det är ett sjuttiotal meter ner till Bävedalsvägen. Felix kom hem vid 00.40-tiden efter att ha tillbringat kvällen hemma hos en kompis. Tillbaka i lägenheten slår han sig ner vid sin dator och börjar prata via Skype med kamraten han just varit hemma hos. De chattar om lite av varje och klockan är snart några minuter över ett.

Adele, som bor i en villa alldeles i närheten av Felix lägenhet, har också nyss kommit hem. Hon går ut för att rasta familjens hund, klockan är kanske tio över ett. Det är lugnt ute, det enda som hörs är en moped som puttrar, ljudet kommer nerifrån dalen. Hon tänker inte mer på det, men kort därpå hör hon en mansröst som ropar ”öhh” och efter det fem till sju höga smällar som hon direkt uppfattar som pistolskott. Det verkar som om skotten kommer nerifrån Jehovas vittnens lokal på Bävedalsvägen mittemot en av industrilokalerna.

Felix hör också smällarna och reagerar. Han skriver förvånat till sin kompis ”fyrverkerier utanför fönstret what the hell”, kommentaren registreras 01.09 på hans dator. Totalt låter det som fem till åtta smällar i snabb följd och Felix tänker att det kanske är någon som tagit ut påskfirandet någon månad i förskott. Han tittar därför aldrig ut genom fönstret utan fortsätter kommunicera med sin kompis.

Adele är övertygad om att det finns ett samband mellan mopeden, mansrösten och smällarna. Direkt efter det sista skottet skyndar hon sig in till sin man som också hört vad som pågått, men han tycker snarare att det lät som någon sorts ”plåtljud”. Han är inte ensam om det, av de många personer i området som hört smällarna tror några att det är busungar som slagit med något tillhygge mot de parkerade bilarna.

Susanna och Håkan Martinson arbetar ideellt för Jehovas vittnen och bor i samfundets fastighet på Bävedalsvägen. De hade gått och lagt sig vid elvatiden, men väcks av smällarna utanför på gatan. Håkan uppfattar att det först kommer sju till tio skott i en följd och att det sedan blir tyst några sekunder, därefter kommer en ensam smäll och Håkan tänker för sig själv att det sista är ett ”avrättningsskott”. Men när både han och Susanna tittar ut mot gatan så kan de inte se någonting alls, den är lika öde som den brukar vara om nätterna. De tänker att det trots allt nog bara rört sig om vanliga smällare och går och lägger sig igen.

Men det finns också grannar i området som inte bara hört utan också sett något. I en villa har Claes och hans fru Belinda just somnat när de hör vad Claes tycker låter som ”smatterband” om cirka sex-sju smällar i tät följd. Den omedelbara associationen är att det handlar om ett fyrverkeri men Belinda går ändå upp och tittar ner mot gatan ett fyrtiotal meter bort. Claes säger att det nog är några ungdomar som fyrar av smällare i soptunnorna vid industrilokalerna bredvid. Belinda ser en ensam moped stå bredvid gatan, sekunderna senare kommer en man springande, sedan ytterligare en. De kommer nerifrån gatan och när de kommer fram till mopeden, lyfter en av dem på sadeln och stoppar ner något, sedan tar han och den andre mannen på sig hjälmar och hoppar på mopeden. De har problem att starta, men till slut går mopeden igång. De verkar uppenbart stressade och har bråttom att komma därifrån. De kör uppför den lilla backen bort mot nästa villaområde. Belinda uppfattar att de två männen är mellan 18 och 25 år gamla, normalt byggda, möjligen lite spensliga. Den ene verkar lite kortare än den andre.

I en villa tvärs över gatan från där männen med mopeden befunnit sig bor Johan och Daniela med sina tre barn och Johans föräldrar. Det finns alltså gott om personer som skulle kunna reagera på det som verkar ske strax utanför knuten. Ändå är det bara Daniela som hör smällarna från gatan. Hon vaknar först till av att några högljudda röster hörs genom luftventilen till sovrummet. Direkt efteråt följer ett antal skott som Daniela, i likhet med de flesta andra i området, upplever som smällare. Hon har tidigare sett hur ungdomar samlas på berget i närheten, dricker öl och fyrar av smällare så det är inte så konstigt om det vore likadant den här gången. Efter smällarna blir det helt lugnt igen och några minuter senare somnar hon om.

Bävedalsvägen fortsätter norrut upp mot ett villaområde med ett tjugotal villor. På en av tvärgatorna alldeles i korsningen vid Bävedalsvägen bor Holger och Kristina Wernersson. Kristina har nattjänstgöring på Uddevalla sjukhus, som ligger strax söder om Bävedalsvägen. Hennes arbetspass pågår fram till klockan sju och Holger är hemma med barnen. När klockan är strax efter 01.00 hör han hur det smäller till nerifrån dalen och han upplever det verkligen som skott, ett flertal i följd. Han ligger på sängen i sovrummet och går fram till fönstret, tittar ut men ser inget i mörkret. Han går och lägger sig igen men bara några minuter senare hör han mopedljud strax utanför. Han ser en moped med två personer komma körande nerifrån dalen på väg bort längs Lelångenbanan i riktning mot en skola som ligger i närheten. Han tittar på klockan, den är 01.11. Det blir tyst igen och Holger går tillbaka till sängen.

Danielas man Johan hade inte hört något alls vid 01.00-tiden, men en timme senare vaknar han och går på toaletten. Av en tillfällighet tittar han ut mot gatan där hans bil står parkerad. Han ser nu något som verkar lite märkligt – en vit Audi står uppställd bredvid med dörren till förarsätet öppen och ljuset tänt i kupén. Det verkar inte som om någon sitter i bilen, i alla fall inte på den sida där dörren är öppen. Johan tänker att det kan vara någon som stannat och gått ut för att göra något, det är ju inte ovanligt att det rör sig personer i det här området nattetid, särskilt på helgerna. Han funderar på om han ska gå ut och stänga bildörren men vågar inte. Efter en stund går han och lägger sig igen. Om han hade gått ut till bilen hade han löpt stor risk att få en chock: i passagerarsätet framtill sitter en ung kvinna, lätt framåtlutad med det långa mörka håret hängande ned. Hon är blodig och död. Skjuten med ett skott i huvudet. Men det ska dröja ännu ett tag innan någon upptäcker henne.

Roger arbetar som cykelbud i Uddevalla och har den här natten leveranser till två adresser längs Bävedalsvägen. Han anländer vid 03.00-tiden och lämnar försändelserna i två lådor som är placerade ungefär trettio meter från den vita Audin. Han fortsätter upp längs Bävedalsvägen och passerar bilen. Han ser då att dörren är öppen och han hör också att bilradion är igång men kan inte se om det sitter någon där. Lite längre fram däremot, kanske ett tjugotal meter, ser han två personer ligga på marken precis vid en av industrilokalerna. Det är mörkt och inte särskilt väl upplyst där han passerar. Han ser hur en av dem ligger på sidan och ser ut att vila medan den andra ligger på rygg. Han vågar inte stanna för att höra hur det är med dem, utan antar att det rör sig om en fyllegrej och cyklar vidare.

Någon dryg timme senare passerar ännu en person genom området. Rickard Lindström är inte helt nykter när han vid 04.40-tiden lämnar en kamrats lägenhet och går ner mot Bävedalsvägen via en liten skogsstig. Han pratar i telefon samtidigt som han närmar sig den plats där de två kropparna ligger. Det är sannolikt kombinationen av alkohol, telefonsamtalet och mörkret som gör att han går förbi platsen utan att lägga märke till de två männen som ligger vid sidan av vägen.

Johans mor Dana ska gå till arbetet när klockan är omkring sex på morgonen. Såväl Johan som hans pappa Adam är då vakna. De pratar med Dana om den märkliga vita bilen som står parkerad utanför deras hus och hon säger då att hon redan sett den, hon var nämligen uppe en stund vid 02.00-tiden för att gå på toaletten. Dana tycker i och för sig inte att det är så konstigt eftersom hon upplever att det rör sig en hel del ”fulla ungdomar” i området. Men såväl Johan som hennes man säger till henne att undvika den – de menar att man ju inte kan veta vad som finns i den. För säkerhets skull följer han med sin mamma ut till hennes bil som står på deras egen uppfart. Johan tittar till mot bilen som står cirka 25 meter bort men ser bara den öppna dörren och det tomma förarsätet. Han går tillbaka in i huset.

Det kommer att dröja ytterligare någon timme innan de tre kropparna upptäcks.

Det är oerhört viktigt att ett brott upptäcks så tidigt som möjligt för att det ska kunna klaras upp. För varje minut som går får den som begått brottet värdefull tid att sopa igen spåren efter sig. Det kan handla om att avlägsna fingeravtryck, göra sig av med vapen, gömma eventuellt rånbyte och hitta på ett alibi. Polisen kan naturligtvis inte själv upptäcka alla brott, inte heller väktare och ordningsvakter. I stället är det allmänheten man får lita till. Det är så vedertaget att poliser när de vittnar i domstol till och med kan uttrycka sig i stil med ”på brottsplatsen träffade jag en allmänhet som pekade var gärningsmannen försvunnit”.

Människors uppmärksamhet på om ett brott begåtts skiljer sig åt beroende på var de bor. En knall i en mindre stad som Uddevalla får många att söka andra förklaringar än ett pistolskott. Medan en förgasarsmäll från en bil i Rosengård, Biskopsgården eller Fittja omedelbart för tankarna till skottlossning. Oavsett bostadsområde verkar det i alla fall som de flesta människor tillkallar polis när de uppfattar att något brott har begåtts, i varje fall så länge de själva slipper bli inblandade. 

Elisabet brukar ta en joggingtur tidigt på morgonen. Rundan går vanligtvis ner till sjukhusområdet, därefter upp på Fjällgatan och sedan in på Bävedalsvägen och vidare upp mot villaområdet. Trots att hon sprungit den här vägen många gånger har hon faktiskt aldrig lagt märke till namnet på gatan som hon nu, när klockan närmar sig sju morgonen, springer in på. När hon kommit drygt hundra meter in på gatan, i höjd med Jehovas vittnens församlingslokal, ser hon på sin högra sida en vit Audi stå parkerad med förardörren öppen. Hon känner igen bilmodellen eftersom hon har en likadan själv. Hon saktar in något och försöker se om någon sitter i bilen, men det verkar inte så. Hon fortsätter ytterligare ett 25-tal meter innan hon tvärstannar. Framför henne, på höger sida av vägen, ligger två kroppar. Hon befinner sig på cirka åtta meters avstånd, men vågar inte gå närmare. Hon ser att den ene ligger i framstupa sidoläge ganska nära gatan. Den andre ligger på rygg en eller två meter längre in, precis vid hörnet till en av industrilokalerna. Hans fötter är riktade ut mot gatan medan huvudet skyms av husknuten. Hon uppfattar att båda personerna är döda, de ser både bleka och stela ut och hon undrar om det kan röra sig om en överdos eller att de varit ute och festat och sedan frusit ihjäl på platsen. Elisabet ringer 112. Klockan är 06.59.

SOS-operatören som tar emot samtalet har lite svårt att förstå vad det är Elisabet menar när hon säger att hon sett en bil med öppen dörr och två kroppar i närheten. Det låter som att det skulle handla om en trafikolycka. ”Nej”, säger Elisabet, ”det ser ut som att dom gått ut ur bilen, ja och gått en 20 meter, två män ser det ut som.” Hon säger att hon bara kom joggande när hon såg detta och operatören frågar vad det var hon såg. ”Jag såg en vit bil som stod på parkeringen med dörren öppen. Så jag kikade in när jag sprang förbi. Men så ligger det två stycken en 20 meter ifrån.” Eftersom Elisabet inte vet vad gatan heter går hon ner till korsningen som hon kom ifrån och ser då att det är Bävedalsvägen. Operatören undrar fortfarande om det kan röra sig om en trafikolycka, men Elisabet säger att hon inte kan se några skador på den vita bilen. Ambulans är redan larmad, men operatören vill gärna att Elisabet ska gå fram och titta lite närmare på de två personerna som ligger på marken. Elisabet är tveksam, osäker på om hon vågar. Hon går lite närmare, men hejdar sig och säger ”nej, vet du vad … dom är alldeles vita och blodiga i huvudet, nej, det här var otrevligt tycker jag”. Hon säger att hon inte vill gå närmare. ”Usch … dom är helt blodiga i huvudet, dom kanske blivit, jag har ingen aning. Det var jävligt obehagligt faktiskt. Kritvita.” Elisabet backar och går tillbaka nerför gatan och närmar sig nu den vita bilen. Chocken börjar sätta in och hon vet inte vad hon ska tro – ”men gud det ser ut som dom blivit skjutna … men det kan dom ju inte blivit heller”. Hon tittar närmare mot bilen, ”men nu ser jag att det är en ruta i andra sidan där, oj då, ser ut som att det sitter någon i bilen där också”. Hon vågar nu inte gå närmare bilen heller. När hon pratat ytterligare en stund och försäkrat sig om att ambulans och även polis är på väg fram, kommer en person gående mot henne.

Kristina Wernersson har just avslutat sitt nattpass på Uddevalla sjukhus och är på väg hem. Hennes man Holger hade ju sex timmar tidigare hört smällar i området och i samband med det också sett en moped med två män åka förbi huset. De har inte talats vid sedan dess så Kristina är oförberedd på vad som väntar. Hon ser först Elisabet som står på trottoaren vid Rikets sal och talar i sin mobil. Elisabet ropar på henne och frågar om det möjligen är Kristinas bil som står parkerad bredvid den vita Audin. Kristina säger att det inte är hennes bil, men när hon tittar bort mot Audin ser hon att det sitter någon i den, hon ser det hängande håret och att personen är helt orörlig. Elisabet förklarar att hon precis talat med SOS och Kristina ser nu också de två kropparna som ligger lite längre bort. Hon ser att det är män, att de är orörliga och tänker, eftersom hon iakttagit bilen med den öppna dörren, att de kanske försökt fly. Hon vill egentligen gå fram till kropparna och känna efter puls, men kan inte förmå sig, dessutom har Elisabet sagt till henne att båda männen är alldeles vita. Kristina med sin bakgrund inom sjukvården förstår att de är döda.

Tre ambulanser larmas ut när klockan är 07.05 och meddelandet från SOS säger något om hur oklart de har uppfattat läget – ”trafikolycka med misstänkt högenergivåld”. Först när de närmar sig Bävedalsvägen får de besked om att det kan röra sig om skottskador, det är efter att Elisabet varit framme och tittat på kropparna och berättat om blodet och att de kanske blivit skjutna.

Thomas Larsson och Mattias Ödman är ambulanssjukvårdare och har arbetat hela natten. Det har varit rätt mycket att göra, men sedan en dryg timme tillbaka har det varit lugnt. Nu tillhör de en av de besättningar som kallas till Bävedalsvägen. På vägen dit ringer Mattias upp SOS Alarm och får då reda på att det trots allt kanske inte rör sig om en trafikolycka utan om en skjutning. Han frågar om polisen anlänt, men får då höra att de är på väg. När Thomas och Mattias svänger in på Bävedalsvägen är klockan tio över sju och de är tätt följda av ytterligare en ambulans. De ser Elisabet och Kristina stå lite längre fram och förstår då att det är de som har larmat. De kör upp bilen bredvid dem och frågar vad som hänt. De båda kvinnorna pekar då bort mot platsen där de båda männen ligger.

***

Boken är uppdelad så att de juridiska analyserna har markerats med kursiv stil, för att skilja ut dem från det övriga berättandet, och vi hoppas på så sätt kunna ge en tydligare och fördjupad bild av vad som hände. Ett stort antal personer som förekommer i den här skildringen har fått pseudonymer. Poliser, jurister och myndighetsanställda står dock med sina rätta namn.

Thomas Bodström och Lars Olof Lampers
Stockholm, januari 2017