Torgny Lindgren föddes i västerbottniska Raggsjö och bodde lång tid i Tjärstads prästgård utanför Rimforsa i Östergötland. Han debuterade som poet 1965 med Plåtsax, hjärtats instrument, en diktsamling som markerade hans intresse för politik och samhälle, demokrati och människovärde. En tematik som ytterligare betonades med diktsamlingen Hur skulle det vara om man vore Olof Palme? (1971), där berättaren kliver in i dåvarande statsministerns skor för att skildra den själsliga nöden inom storpolitiken.
Efter att ha lämnat den mer politiska motivgrunden kom han att alltmer intressera sig för kristendomen och bibliska berättelser. Det var här Torgny Lindgren fann sin omisskännliga stilistiska röst, accentuerad av dialektala inslag och berättartekniska grepp hämtade direkt ur den muntliga traditionen. I hans prosa finns återkommande realistiska och absurdistiska inslag lika gärna som en stor dos ironi och humor.
Det stora genombrottet kom med romanen Ormens väg på hälleberget (1982), som utspelas i en västerbottnisk by på 1800-talet där änkan Tea måste betala av sin skuld in natura till handelsmannen. När denne sedan dör ärver hans son skulden och inkräver Teas dotters kropp istället.
Redan året därpå kom novellsamlingen Merabs skönhet (1983) som av många läsare räknas som ett av hans verkliga mästerstycken. Texterna kretsar där kring skräddaren Molin som broderar bibelord och vandrar runt bland gårdarna för att sälja under tiden han berättar historier. Även andra novellsamlingar, som Legender (1986) och I Brokiga Blads vatten (1999), är centrala i Torgny Lindgrens verkförteckning och sammanställdes av författaren själv på ett högst personligt sätt i samlingsvolymen Berättelserna (2015).
Under åttiotalet skrev Torgny Lindgren under häpnadsväckande kort tid flera verk som ytterligare befäste hans position som berättare av rang. Med sin ordknappa stil kunde han tillsynes otvunget behandla vitt skilda miljöer och tidsepoker. Romanen Ljuset (1983) är en medeltida allegori över jordisk rättvisa vid tiden då en farsot drabbar en by. Bat Seba (1984) är en berättelse om Gamla testamentets kung David och dennes kärlek till Bat Seba som med tiden övertar makten från honom. I Kärleksguden Frö (1988), illustrerad av Peter Dahl, är det den fornnordiska mytologin som står i fokus.
Belöningen lät inte vänta på sig. År 1990 blev han filosofie hedersdoktor vid Linköpings universitet och året efter invaldes han till stol nummer nio i Svenska Akademien. Samma år publicerade han också Till sanningens lov (1991), där vi följer en rammakare och en ung kvinnlig popartist på en vildsint resa i den moderna tidens lockelse av framgång och berömmelse.
Hummelhonung (1995) är en av Torgny Lindgrens allra mest uppskattade romaner, belönad med Augustpriset samma år. Här följer vi en kvinnlig berättare som blir insnöad hos två döende bröder som tycker kolossalt illa om varandra. Tematiken alterneras på ett visst sätt i romanen Pölsan (2002), i vilken berättaren är en notisskrivare som efter att ha förbjudits att skriva mycket sent i livet gives möjlighet att skriva berättelsen om en svensk lärare och en tysk före detta nazistledare som under nytt namn lever som försäljare i Sverige. De båda männen reser tillsammans runt i ett lungsotssmittat Västerbotten för att hitta den bästa pölsan, som blir till en symbol för livet i en bygd drabbad av död.
Tre år senare utkom Dorés bibel (2005), som låter oss följa en särling som klassats som obildbar och aldrig lärt sig skriva och därför läser in sin berättelse om barndomshemmets Bibel på en bandspelare. I Norrlands Akvavit (2007) återvänder den före detta väckelsepastorn Olof Helmersson till sin gamla församling som han en gång för femtio år sedan frälste. På ålderns höst har han kommit på andra tankar: han hade fel, det finns ingen Gud, inget himmelrike, ingen högre mening, och den där Jesus var en av många begåvade profeter. Denna omvälvande sanning vill han nu sprida på bygden i en andra väckelsevåg.
Romankvartetten Nåden har ingen lag (2015) innefattar de romaner som utkom 1995–2007 och vilka samtliga utspelar sig i Västerbottens inland och som därför enligt författaren själv är tydligt förknippade med varandra: Hummelhonung, Pölsan, Dorés Bibel samt Norrlands akvavit.
Trots att Torgny Lindgren vid upprepade tillfällen sagt att han aldrig skulle skriva någon självbiografi så publicerade han 2010 den personligt hållna Minnen. Här beskriver han sin uppväxt och ger en bakgrund till de sällsamma historier han snappat upp som barn och vilka format honom som författare. Men alla minnen till trots gör han en poäng av att visa hur han faktiskt skapar minneskonst på precis samma sätt som när han skriver skönlitteratur.
Den sista romanen blev Klingsor (2014), vilken lättast kan beskrivas som en gestaltning av skapandets villkor. Om konstnären Klingsor sägs att han ”hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv. Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.”
Få skulle säga emot den som påstår att Torgny Lindgren med sin prosa faktiskt öppnade föremålen och visade deras inre liv. En av våra riktigt stora berättare är borta. Torgny Lindgren var 78 år gammal när han efter en tids sjukdom avled den 16 mars 2017.
Läs Torgny Lindgrens novell Störstorden.
Förläggare, författare och andra på Norstedts Förlag minns Torgny Lindgren.