Torgny Lindgren – Störstorden

År 1965 debuterade Torgny Lindgren som författare. Med tiden kom han att bli en av våra mest framstående litterära röster och samtidigt en av våra mest lästa och älskade svenska författare, inte minst i det korta formatet. Berättelserna samlar hans noveller, såväl de starka historierna med motiv från Västerbotten som de magiskt realistiska berättelserna från skilda tider.

Torgny Lindgren avled efter en tids sjukdom den 16 mars 2017. Till minne av honom publicerar vi novellen Störstorden från 1983. 

***

Predikanten bodde däri Stenlunds, predikanterna bodde alltid däri Stenlunds, dem hade som en särskild predikantsäng. Stenlunds hade en dotter som hette Isabella. Isabella Stenlund.

Han började jämt predikningarna sina med att säga att han var en vanlig broder, han var oppå intet vis märkvärdig. Jag är bara här för att vi ilag ska tala om det som hinsides och ovanefter är, brukade han säga, men det var innan han riktigt kom igång med predikan, innan Ordet fick honom i sin makt. Han var från Nylund överom Malå.

Självaste mötet brukade vara däri Holmgrens, köket där var stort som en fusport, det var gott om stolarna där och dem hade orgeln.

Han var ovanligt grann en predikant, stor och lång var han och folket sade att han hade krafterna som en jätte, en sådan som människornas döttrar födde åt Guds söner den tiden då människornas ondska växte före Floden däri första Mosebok, och han hade vågorna däri håret, brunögd var han och mustascherna gjorde han blanka och svarta med någon sorts kräm. Ja, om du har sett Aron Stenlund, skolläraren i Risträsk, han som pratar så kuseligt, han som dem nu ska skicka diti riksdagen, då vet du ock huru den där predikanten såg ut, dem ser ut som far och son. Om jag kunde komma ihåg vad han hette, men han hette säkert någonting vackert, predikanterna brukar taga sig nyvackernamnen.

Isabella Stenlund var ingen skönhet men hon var icke särskilt ful heller, hon hade varit förlovad vid en karl från Fårträsk men det vart uti intet, han vart dränkt däri flottningen. Hon var mager och som tungsint, hon var trettifyra.

Och det var långt utåt hösten.

Då dem för länge sedan hade gått i säng däri Stenlunds, då gammfolket redan hade somnat av och då icke ett ljus mer brann däri byn, då även Isabella kände slummern vara oppå väg, hon hade fått vänta oppå sömnen för det var ändå en främmenkarl ini huset, då kom predikanten ut borti salen där dem hade bäddat åt honom nedi predikantsängen, han hade en långnattskjorta av blanktyget och han gick oppå tå, han gick som rättast genom köket diti lillkammarn där Isabella låg. Och han stängde dörren bakom sig och satte sig oppå sängkanten hennes. Och hon vart ju som förskräckt.

Du ska icke vara förskräckt, sade han.

Jag är icke förskräckt, sade hon.

Jag måste bara hava någon att prata vid, sade han.

Jag är ingen lillstinta, sade Isabella. Jag blir aldrig förskräckt mer.

Är du troende, sade han.

Jag tror oppå Gud, sade hon. Men lämna mig åt honom kan jag icke.

Icke?

Han dränkte Hemming, fästmannen min, däri Vormforsen. Och ungdomen och glädjen har han ock tagit ifrån mig.

Fast hans nåd varar evinnerligen, sade han då.

Men hon svarade icke.

Jag kan icke sova, fortsatte predikanten. Det är som om min himmelske fader icke unnade mig sömnen.

Om kroppen får arbeta sig trött, då somnar han av sig själv, sade Isabella.

Kroppen min vill nog sova, sade han. Men anden tillstädjer det icke.

Anden, sade Isabella.

Anden är som degen då han jäser, han tränger på åt alla håll, sade han. Han lämnar mig ingen ro.

Huru vet du att det är Anden, sade hon.

Han talar ini mig, sade predikanten. Jag hör honom. Språket hans är väldigt och bullersamt.

Han såg nästan som bedrövlig ut, som om han verkeligen var plågad. Han knep ihop ögonen liksom för att hon skulle slippa se lidandet ini blicken hans. Och Isabella lade handen sin oppå knäet hans, hon ville icke att han skulle känna sig alldeles övergiven.

Det är som om orden vore för stora, sade han. Som om dem icke riktigt rymdes ini mig.

Vad är det för orden, sade hon, och hon var len därirösten som om det var ett lillbarn eller en utlevad människa eller en spädkalv hon talade vid.

Det är Guds orden, sade han. Orden bortur lagen och profeterna och evangeliet. Och Paulus. Och Uppenbarelseboken. Och katekesen.

Bullrar dem verkeligen ini dig, sade hon.

Jo, sade han. Dem dundrar och far ini mig som matsmältningens gaser. Och värst är det om nätterna.

Då makade hon sig någon tum närmare honom, som om hon trodde att hon skulle kunna höra orden bullra genom köttet, tjockköttet hans.

Som då man har ätit kokeärterna, sade hon.

Jo, sade han.

Eller som orgeln, sade hon.

Jo, även som orgeln.

Att hava som en orgel ini sig!

Orden bära icke bojor, sade han. Orden, dem hava stormvindens kraft.

Jo, sade hon. Jag har nog tänkt oppå det ibland. Att orden kan vara liksom vilda och oregerliga. Så man får ju vara som noga och aktsam vid dem. Orden.

Störstorden är värst, sade han. Förgängelsen. Och Evigheten. Och Vilddjuret. Och Nåden. Och Helgelsen. Och Pånyttfödelsen. Och Härliggörelsen. Och Återlösningen. Och Arvsynden.

Jo, sade hon. De orden är väldiga.

För att icke tala om Kärleken, sade han.

Jo, sade hon. Kärleken.

Och nu kröp han opp diti sängen hennes, hon lät honom göra det, det var icke bara detta med orden, han frös ock.

Och två ord bortur andra Korintierbrevet nämnde han just då han kröp opp dittill henne: Köld och Nakenhet.

Och han fortsatte att räkna opp orden för henne, alla stororden som brukade fara med stormens dån ini bröstkorgen och huvudet och hela jättekarlakroppen hans.

Och orden lade sig som en tyngd över henne, för honom var dem invärtes men hon förnam dem utvärtes, hon kände dem som en börda oppå bröstet, det var som om dem ville tränga in i henne och taga henne i besittning, och hon var tvungen att stiga opp bortur sängen och sträcka oppå sig och draga åt sig andan djupt flera gånger och skaka armarna och händerna och axlarna som hon brukade göra om mornarna för att göra sig av med sömnen och drömmarna, vissa nätter drömde hon ohyggligt, hon visste icke om hon var tillräcklig för så väldiga ord, om hon kunde rymma dem, men sedan kröp hon ned diti sängen åter.

Och han väntade oppå henne, han hade sett uti henne och förstått att hon utkämpade en kamp, än hade han många orden kvar, och en del orden var bara ljuden och icke bokstäverna och stavelserna, dem var ock plågsamma, kanske dem var de plågsammaste för man visste aldrig säkert vad dem betydde, och hon strök honom över vågighåret och sade stackars, stackars som hon brukade säga åt slaktdjuren.

Icke förrän i graven kommer Anden och språket och orden att lämna mig i fred, sade han. Om ens då.

Anden och orden och språket hava ingen ände, dem varar i evighet.

Och tillochmed att han grinade.

Och hon tröstade honom ända till morgonen.

Då dem sedan åt kornmjölsgröten före elvamötet, dem satt kringom slagbordet däri Stenlunds köket, då sade Isabella åt föräldrarna sina att hon hade lämnat sig åt Gud om natten, orden hade genomträngt henne, orden som bära frukt.

Och gammfolket dem vart ju som glada.

Och sedan predikade han liksom benådad och befriad, den som skådar in i frihetens lag han varder salig i sin gärning, det var däri Holmgrens storköket. I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud, och genom det har allt blivit till, utan det har intet blivit till och i det var liv och livet var människornas ljus. Och Ordet vart kött.

För honom var det så: orden hans var Ordet och köttet hans, det var Köttet.

Huru det gick för honom sedan, det vet jag icke, predikanterna dem komma och fara, dem hava ingen varaktig stad, dem är flyktiga och nyckfulla som fåglarna under himmelen och fiskarna i havet, men hon fick en pojke då om våren Isabella, och det var denne Aron Stenlund, han är en olecklig pratakuse, han är liksom oppstoppad med tecknen och bokstäverna och orden, fast studerad är han och nu ska dem skicka honom åt Stockholm.

Och hon lär snart vara ensammen kvar i församlingen Isabella Stenlund, dem dör ju ut undan för undan.

Holmgrens som hade orgeln, dem är borta ock.