Fredrik Virtanens förord till Bob Dylans Sångtexter 1961-2012

Two Timing Slim, who’s ever heard of him?

Det är frågan. Har du, har jag, har någon hört talas om otrogne Slim?

Two Timing Slim – vilket makalöst bakgatunamn – dyker upp sent i Bob Dylans produktion, 2012, i den lågmält swingiga låten ”Soon After Midnight” på albumet Tempest. Två rader i en kort strof som snabbstartar min fantasi, igen, återigen, efter alla dessa år med Bob. I nästa rad ska sångaren drag his corpse through the mud. Oj. Kanske Slim inte bara är en tjusigt rimmad bagatell, kanske förtjänar Slims lik att släpas genom denna lyriska gyttja?

Vem var då denne Two Timing Slim? Ännu en gåta öppnar sig, ännu en fråga. Det här är spännande.

*

När Bob Dylan debuterade var jag inte ens född. Jag kom till världen 1971 när Dylan skrev ”George Jackson”, en låt om medborgarrättskämpen som anklagades för radikalism när han ville ha rättvisa. Det där ser vi hända än idag. George Jackson sköts till döds av fångvaktare.

Långt senare i mitt pojkrum – röd heltäckningsmatta, gröna tapeter, jag skojar inte – som jag övertagit från mina bägge storasystrar hittade jag Infidels bland alla andra vinylskivor. Mannen på omslaget såg tuff ut i solglasögon, den fick sin chans på skivspelaren. Utanför disig grå eftermiddag, kanske tidig kväll, kanske sen höst, kanske tidig vår, antagligen efter skolan, jag minns tillfället, lukten från kvällsmaten från undervåningen.

Infidels förändrade mitt liv. Det är så. Låter mer dramatiskt än det var, men det är sant. Infidels släpptes 1983, men jag upptäckte den senare. Antagligen var det 1986. Ljus strilade in från skogen bakom de slött uppvikta persiennerna.

Kanske kunde det kännas såhär att hitta Gud. Ingen stor frälsning, ingen lösning, men en ny vän att luta sig mot i ensamheten. Det slog mig, eller åtminstone är det så jag minns det i efterhand, att jag inte hade haft en aning. Hade inte haft en aning om att musik inte behövde låta som Abba, Iron Maiden, Carola eller Svensktoppen.

Someone else is speakin’ with my mouth but I’m listening only to my heart
I’ve made shoes for everyone, even you, while I still go barefoot

Raderna från ”I and I” ramlade in i mitt tonårshjärta och den ensamhet som var mitt liv, uppfattningen om mitt liv. I åratal använde jag det där lika lättkränkta som humoristiska citatet i besvärliga sammanhang. Om jag var bittert kär. Om jag var arg på en skolkamrat. Om någon redaktör klagade på en text. Jag har gjort skor till alla – även till dig! – och ändå går jag här barfota!

Där på den röda heltäckningsmattan hittade jag mig själv, famlande och fumlande men uppe på motorvägen. Att köra på den är en annan sak. I den förvirrande ungdomliga manliga gemenskapen hade jag aldrig lyckats eller trivts varken som sportkillen, schackkillen, moppekillen eller datorkillen och någon riktning framåt hade jag inte heller. Något med ekonomi funderade jag vagt på och läste ekonomisk linje på Platenskolan.

Mötet med Infidels innebar ett oväntat möte med kulturkillen. Vem fan var det? Hade aldrig träffat honom förut. Men här kände jag mig mer bekväm. Kanske skulle den här förvandlingen ha skett ändå, men nu var det Bob Dylan som pekade ut framtiden och det tänker jag aldrig ta ifrån honom. Jag skulle bli poet, författare, musiker eller rockjournalist. Eller åtminstone kommunreporter.

*

Så det började med ”I and I”, ”Sweetheart Like You” och ”Jokerman” från Infidels. I efterhand upptäckte jag större pjäser från förr men jeeze I can’t find my knees, ”I and I” – sången om att gå barfota – var min uppenbarelse. Här fick jag korn på något mästerligt, gudomligt. Konst. En ny morgon. Det här var inte som hårdrock, skolgården eller Razzel på tv. Det här var popmusik som tillät sig att vara vag, vacklande, svag och svår.

Bob Dylans texter gjorde att jag aldrig såg världen på samma sätt igen. De tog mig från mina systrars trygga rum med deras Dylanalbum, till den värld som är min ännu idag. Möjligen, troligen, tog jag aldrig världen riktigt på allvar igen. Detta skriver jag samtidigt som jag dagligen ser samtidens stjärnor – tv-idoler, direktörer, politiker, krönikörer, popsångare, presidentkandidater – inte ta någonting alls annat än deras karriär och makt på allvar. Det hade Bob Dylan upptäckt långt tidigare. Don’t follow leaders, watch the parkin’ meters.

Något gick sönder i mig när jag mötte Bob, men troligtvis var det bara min oskuld. Kanske var det en naturlig följd av att bli 18, 19, 20, 21 år, men han var först. Bob Dylan fick mig att se att världen består av lager på lager på lager av korruption. Man kan leta efter den äkta sanna kärnan. Men, man kan också strunta i det. It’s life, and life only.

*

När jag hade fyllt 25 tyckte jag att jag hade lyckats bra i mitt vägval som kulturkille. Jag var redaktör för Aftonbladets fredagsbilaga Puls. Oh futtigheten. När Bob Dylan var lika gammal hade han släppt sju album. Under fjorton vanvettigt kreativa månader mellan 1965 och 1966 skrev och spelade han in Bringing It All Back Home, Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde. Han förändrade världen, krossade varje tak som stängt popmusiken och rock’n’rollen inne. Det unga geniet trasade sönder musikindustrin och den konservativa masskulturens kostymer, slipsar och pärlhalsband. ”Don’t look back” blev ett motto, och svaret på borgerlighetens och allmänhetens kritik var bitskt, hårt, uppkäftigt:

Don’t criticize what you can’t understand
The time’s they are a-changin’

Jag hade gärna varit där och på plats upplevt elektriciteten när Dylan kokade ihop folk- och bluessångarna Woody Guthrie, Leadbelly och Robert Johnson med beatförfattarna Allen Ginsberg, Lawrence Ferlinghetti och Jack Kerouac för att därpå sockra med romantikens Keats, Shelley, Rimbaud och därefter – wosh! – doppa allt i syra och toppa med fellinisk surrealism. Ur detta uppstod ”Mr. Tambourine Man” 1965. Å ena sidan jingle jangle morning, vad nu det kan vara, å andra sidan det handfasta I’ll come followin’ you. Och den berömda euforiska hippieraden Yes, to dance beneath the diamond sky with one hand waving free.

Jag har hört musiken, sett filmerna, läst böckerna, men det är ändå svårt att föreställa sig hur annorlunda den amerikanska luften måste ha varit att andas före Dylan. Ur radioapparaterna strömmade ”I Want To Hold Your Hand” med The Beatles, ”Oh, Pretty Woman” med Roy Orbison och ”My Guy” med Mary Wells. De texter som framfördes med ett mer mystiskt innehåll, kanske Howlin’ Wolfs ”Wang Dang Doodle” eller Elvis Presleys ”Good Rockin’ Tonight”, hade ett annat syfte, att sjunga om sex utan att nämna sex. När Dylan slagit igenom hördes surrealistisk poesi, protestsånger och anarki inte bara i Greenwich Village i New York utan på diners i Forth Worth, Texas, eller på barer i östra Florida. Dylans ambitioner sträckte sig långt ut i rymden.

Though I know that evenin’s empire has returned into sand Vanished from my hand
Left me blindly here to stand but still not sleeping My weariness amazes me, I’m branded on my feet I have no one to meet
And the ancient empty street’s too dead for dreaming
Hey! Mr. Tambourine Man, play a song for me I’m not sleepy and there is no place I’m going to Hey! Mr. Tambourine Man, play a song for me
In the jingle jangle morning I’ll come followin’ you

*

Jag upptäckte Bob Dylan 25 år efter världen. Och mina ambitioner sträckte sig inte längre än till Stockholm, även om jag hamnade i New York ett par, tre år som USA-korrespondent. Tror ingen märkte när jag kom och ingen brydde sig när jag gick.

När Bob Dylan kom till New York vintern 1961 inleddes en ny era. Han toppade 1966 med ”Visions of Johanna” från Blonde on Blonde vars inledande rad fångade mig fullständigt när jag första gången hörde den.

Ain’t it just like the night to play tricks when you’re tryin’ to be so quiet?
We sit here stranded, though we’re all doin’ our best to deny it
And Louise holds a handful of rain, temptin’ you to defy it Lights fler from the opposite loft
In this room the heat pipes just cough The country music station plays soft
But there’s nothing, really nothing to turn off Just Louise and her lover so entwined
And these visions of Johanna that conquer my mind

Senare dyker självaste Mona Lisa upp med the highway blues, you can tell by the way she smiles och där, precis där, när Dylan släpar Leonardo da Vinci till gatan, peakar mötet mellan fin klassisk tradition och ny respektlös rock’n’roll.

Efter det skapade Bob Dylan inget nytt längre. Inget nytt i bemärkelsen spränga gränser, slå hål i tak, förändra världen eller populärkulturen. Tusentals andra poeter och sångare tog vid och tar vid än idag. Dylan lämnade New York. En motorcykelolycka 1966, som ingen vet hur allvarlig den var eller om den ens ägde rum, räddade i någon mening livet på den amfetaminspeedade barden. Olyckan tillät honom att ställa in alla engagemang och dra sig tillbaka från rampljuset till Woodstock på vischan i norra New York. Där ägnade han sig åt att sjunga gammal rock i ett rosa hus och fick fem barn, varav ett adopterat, med hustrun Sara Lownds.

*

Under den tid som gått från det att jag i min ungdom upptäckte Bob Dylan till dess att tillkännagivandet kom att han skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur, den 13 oktober 2016, har jag införskaffat, lyssnat och läst allting Bob släppt ifrån sig. Undantagen är albumen World Gone Wrong och Good as I Been to You från tidigt 1990-tal och delvis de två senaste, Shadows in the Night och Fallen Angels. Varför? För att han inte sjunger sina egna texter och för att jag trots allt har en begränsad tid att leva. Vi dylanianer är inte så fanatiska som somliga tycks tro. Vi är även starkt kritiska till vår hjälte, även om vi vanligen håller kritiken för oss själva. De som valt, av okunnighet eller ointresse, att stå utanför klubben är inte värdiga. Vi tror oss å ena sidan vara exklusiva snobbar, medan vi å andra sidan vet att vi lyssnar på världens mest populära poet. Vi är Svenssons, men nu med Nobelpriset.

Vad jag upptäckte där i arkiven är vad alla bör veta om Bob. Han började som folksångare i rak tradition; godståg, kärleksvisor. Han gled över till protestsångare; medborgarrättskamp och maktkritik. Därpå blev han surrealisten som sjöng rock’n’roll och poetiska pophits. När han dök upp igen efter motorcykelolyckan var texterna och musiken jord, country och kärlek. Efter John Wesley Harding kom Nashville Skyline 1969, ett än mer renodlat countryalbum där han använde en ny och märkligt finstämd röst och sjöng duett med den store Johnny Cash. Nashville Skyline befäste bilden av den hippa citykatten som lämnat allt bakom sig och trivdes bra bakom ett litet rött staket på landet. Han var tillbaka där han började, minus protest, kamp och cynism. Han sjöng hyllningar till det lilla livet, souligt ljuvliga kärlekssånger:

Throw my ticket out the window Throw my suitcase out there, too Throw my troubles out the door I don’t need them anymore
’Cause tonight I’ll be staying here with you

Efter en rad album av ojämn kvalitet och framgång återvände han 1975 med storverket Blood on the Tracks. Han hade tidigare vidrört skilsmässotemat, men sångerna på Blood on the Tracks hade en helt annan tyngd än de småbittert omsjungna ungdomsförälskelserna i Greenwich Village. Att Dylan själv senare förnekat självbiografiska drag i låtarna går det inte att lägga någon vikt vid – jag har väl sagt att Bob är opålitlig? – men den som bara läser texterna utan vetskap om sammanhanget hittar, som vanligt, större bredd och fler teman än ett.

If you get close to her, kiss her once for me
I always have respected her for busting out and getting’ free
Oh, whatever makes her happy, I won’t stand in the way
Though the bitter taste still lingers on from the night I tried
to make her stay

Just den här versen finns dock inte med i denna bok eller på hans officiella hemsida. Han har för vana att även ändra sina gamla texter live ibland. Kanske blir en sång aldrig färdig. Men If You See Her, Say Hello skildrar den sentimentala plågsamheten i ett uppbrott. I Idiot Wind däremot riktas ångesten åt alla håll. För mig har idioten i sången alltid huvudsakligen varit Bob Dylan själv, med undantag för sångens ofta citerade första del:

People see me all the time and they just can’t remember how to act
Their minds are filed with big ideas, images and distorted facts
Even you, yesterday you had to ask me where it was at
I couldn’t believe after all these years, you didn’t know me better than that
Sweet lady
Idiot wind, blowing every time you move your mouth Blowing down the backroads headin’ south
Idiot wind, blowing every time you move your teeth You’re an idiot, babe
It’s a wonder that you still know how to breathe

Efter starka album som Desire och Street Legal blev Bob Dylan frälst. Han föddes i en judisk familj i Duluth, Minnesota 1941, men hade inte gjort något väsen av sin religion eller bakgrund förrän han till fansens häpnad kom ut som ”a born again Christian”. Nydöpt släppte han två gospelalbum, Slow Train Coming och Saved.

You may be an ambassador to England or France You may like to gamble, you might like to dance You may be the heavyweight champion of the world You may be a socialite with a long string of pearls
But you’re gonna have to serve somebody, yes indeed You’re gonna have to serve somebody
Well, it may be the devil or it may be the Lord But you’re gonna have to serve somebody

Jag har alltid älskat den där uppmaningen. Jag är Bobs ödmjuke tjänare.

*

Den stundtals milda, stundtals svavelosande kristendomen var försvunnen 1983, när mitt kära Infidels kom. Därmed var jag i kapp. Efter att vi möttes i mitt pojkrum i Motala, med den röda mattan och de gröna tapeterna, följde jag Dylan i realtid, men mest förstrött. Det var inga strålande år, Oh Mercy från 1989 är ett möjligt undantag. Jag ägnade den för Dylan avsatta tiden åt att upptäckta allt jag missat under de år då jag inte visste att han fanns, antingen för att jag inte varit född eller för att jag lyssnade på The Boppers och Svensktoppen. Under 1990-talet gav han knappt ut någon nyskriven musik och han framstod allt mer som en artist som bara var relevant som ikon, inte i samtiden. Som om Bob var slut.

1997 förändrades den bilden och jag satt för första gången på parkett. Döden klev in som tema med Time Out of Mind. De svarta texterna fick extra tyngd när det ryktades att han hamnat på sjukhus för hjärtbesvär. Dylan hade lurat döden med en hårsmån igen och han sjöng om det. I vanlig ordning är det ingen som vet säkert hur det var med den saken, men såhär i efterhand, långt ifrån ung själv längre, kan jag konstatera att han bara var 56 år och det bör inte vara någon ålder för en häst, även om hästen periodvis levt på tyngre saker än havre. Med ett enda album återerövrade Bob Dylan världen och jag var stolt över honom. Som om det bortkomna fyllot till far återvänt med pistolerna fulladdade. Kolla min pappa! Hur kunde ni tro att han var färdig? Time Out of Mind var ett mästerverk, jag lyssnade dag och natt, och om Blood on the Tracks var Dylans skilsmässoalbum så blev Time Out of Mind Dylans dödsalbum. Men stämmer det verkligen?

I’ve been down on the bottom of a world full of lies
I ain’t looking for nothing in anyone’s eyes
Sometimes my burden seems more than I can bear 
It’s not dark yet, but it’s getting there

Han är långt ner i mörkret, döden förefaller som både befriare och hot på fler sånger än Not Dark Yet, men jag, som kände honom bättre än alla andra, upplevde och upplever ännu honom som gladare än på åratal här. Där fanns ju också den vackra kärlekssången ”Make You Feel My Love” och den hypnotiska, 16 minuter och 31 sekunder långa ”Highlands”, vars surrealistiska, drömska men samtidigt högst påtagliga text kan diskuteras länge. Vad handlar den om, vad vill han säga? Och hur lång tid tog den att skriva? Tog det 16 minuter och 31 sekunder att knåpa ihop den?

Det påstås ofta att Bob Dylan skriver intuitivt, snabbt och öser ur såväl sitt bildade medvetande som sitt undermedvetna. Så kan det vara. Det vore provocerande om han var född med all denna talang. Den som inte behöver kämpa är det svårt att verkligen respektera. De som triumferar över sin egen medelmåttighet – de är av det rätta virket. Kanske talar jag om mig själv. Jag vet när jag ansträngt mig och jag vet när jag flöt. Inte nödvändigtvis blev texter bättre av kamp, men vanligtvis. Så jämför jag mig med honom. Det är mycket mer harmlöst än det kan framstå att jämföra sig med honom. Bara en galen person skulle tro att jag jämställer mig med honom.

”De bästa sångerna, mina bästa sånger, skrevs mycket fort”, berättade Dylan för låtskrivaren Paul Zollo i ett samtal om texter så sent som 1991. ”Yeah, väldigt, väldigt snabbt. Lika lång tid som det tar att skriva ner dem, ungefär lika lång tid tar det att skriva dem.”

I tidskriften New Yorker återger också Leonard Cohen en historia om när han träffade Dylan på ett kafé i Paris och Dylan undrade hur lång tid Cohens ”Hallelujah” tog att skriva? ”Ungefär två år”, ljög Cohen, sanningen var fem år. Cohen sa några uppskattande ord om ”I and I” (låten om skotillverk- ning jag lyssnade på i mitt barndomsrum) från Infidels och undrade hur lång tid den tog att skriva. ”Ungefär 15 minuter”, svarade Dylan.

Det kan vara sant. Det kanske inte är sant. Tveklöst är det i alla fall så att Bob Dylan inte hade kunnat skriva och spela in över 500 sånger om han hade ägnat två år åt var och en av dem. Jag tror att jag kan avgöra vilka som tillkommit i ett flöde – allt jag citerat här i detta förord – och vilka han behövt kämpa med. Samtidigt inser jag att det som låter enkelt kan vara det som varit mödosammast att skriva.

*

Raderna jag inledde med – Two Timing Slim, who’s ever heard of him? – skrev han snabbare än han ens kunde plita ner själva orden. Det är min uppfattning. Det är min Bob. Min Bob Dylan har ett grimaserande leende och älskar Elvis Presley och coola rock’n’roll-ord under den litterära hatten. Medan andra dylanianer lika rimligt och kärvänligt gissar att han refererar till orkesterledaren Johnny Otis vulgära album Snatch and the Poontangs, där en Two-time Slim förekommer, eller till countrysångaren Slim Whitman, eller till självaste Jesus, eller till ...

Samtalet om Bob Dylans texter har pågått i 55 år och kommer att pågå för evigt. Det finns oändliga möjligheter att tolka hans ord och det finns lika många frågor kvar ändå. The answer, my friend, is blowin’ in the wind.