”Man måste inte tycka om för att hjälpas åt”

Det är mars 1944. Sidonie och Nathalie är på flykt genom ett krigshärjat Tyskland. De känner inte varandra och de förblir främlingar för varandra - av nödvändighet. Nathalie är välutbildad och fint gift men har förlorat sin familj. Sidonie ljuger om vem hon är men hennes papper säger att hon arbetat som kallskänka och suttit i fängelse för misshandel.

Tillsammans tar de sig över Öresund och till Sverige, där de döps om till Siv och Nanna och får arbeta för mat och husrum. Men flykten är inte över.

Augustprisvinnaren Sigrid Combüchen är äntligen tillbaka med en efterlängtad roman.

Hur fick du idén till din nya roman Sidonie & Nathalie?

– Romanen är egentligen en ström av röster, bilder, berättelser från hela min uppväxt. De mognade till idé när mitt inre öra plötsligt hörde namnen Sidonie och Nathalie.

Vilka är de två huvudpersonerna?

– Två kvinnor som flytt sina hem eller tillhåll i Alsace vårvintern 1944 och gemensamt börjar gå norrut. De har inget förhållande till varandra, är främlingar på alla sätt, känner motvilja rentav, men blir beroende av varandra som en vagn av sina fyra hjul. Man måste inte tycka om för att hjälpas åt.

Finns det kopplingar till ditt eget liv i berättelsen?

– Inte till mitt, men till äldre anhörigas och deras vänners.

Hur drar man gränsen mellan fakta och fiktion? Är det viktigt?

– Det beror på vilken genre det är. Skriver man med faktiskt underlag om verkliga personer gäller det att skaffa en modell för att på djupet tillägna sig fakta. En roman är mer subjektiv och gestaltar från grunden. Där den arbetar med fakta gäller mest att hålla styr på sin moraliska kompass.