”När man får barn blir framtiden så kroppsligt akut”

Under Stockholm Literature i höstas möttes författarna Johannes Anyuru och Ida Linde för ett samtal om författande och författarens roll i världen. Att närma sig verkligheten genom science-fiction, och att bygga en värld där skillnaden människor emellan inte används för att skilja oss åt.

Johannes Anyuru är i vår aktuell med essäsamlingen Strömavbrottets barn: Texter om konst, våld och fred 2010–2018 och Ida Linde är aktuell med sin roman Mördarens mamma.

Ida Linde: Jag tänker på en scen i din bok En storm kom från paradiset, när P just har vunnit en höjdhoppstävling på kadettskolan. Det är Medelhavet, smaken av salt, han kysser den här kvinnan K. Det är på många sätt ett så berusande enkelt ögonblick, och så står det: ”Det var som om det var kvällen när han insåg att allt skulle försvinna.” Och jag tänker att det är så drabbande i den scenen, hur det till synes enkla ögonblicket blir omöjligt. Och då kanske jag vill ställa en liten omöjlig fråga, men tänker du att ditt skrivande börjar i en fråga du har blivit ställd av världen eller är det en fråga ut i världen?

Johannes Anyuru: Gud, vilken bra fråga. Förutom att det naturligtvis är en oroväckande scen. Han blir sen flykting och hemlös, och hela hans dröm raseras så det kanske... Jag hoppas att det inte är det som ska hända mig. Men, tänker jag att det är en fråga, eller att det är ett svar på en fråga? Det är nog ett svar på en fråga. När jag var ung och upptäckte litteraturen, så var det den tiden som på något sätt kommer och går, i mitt liv i alla fall. I mitt liv kommer sådana här perioder när tillvaron och kosmos verkar vara alldeles öppet och av susande poesi. En sorts ogripbar kommunikation som pågår. Det finns en författare som heter China Miéville, science fictionförfattare, bland annat. Han har skrivit en essä, som jag inte kommer ihåg vad den heter, men den handlar om en människa som möjligen blir galen. Den här personen tycker sig hela tiden se linjerna runt sig, i världen, i människorna runt sig. Eller i sprickorna på en vägg se ett ansikte som närmar sig hela tiden. Och den här ingår i en samling av skräcknoveller. Men det där ansiktet som framträder bakom, eller som framträder i världens detaljer, i trä eller höghusen eller i mitt öde, i mina vänners öden eller min fars frånvaro när jag var ung. Det där ansiktet jag tyckt mig kunna skymta där bakom, det har jag tänkt mig som poesi eller mening eller Gud. Och mitt skrivande någonstans är kanske inte så mycket ett svar på frågan som ett sätt att försöka avkoda, vad är frågan. Vad är det som tillvaron säger mig, eller frågar mig? Vad är det som tillvaron säger mig att mitt skrivande kanske är, sysslar med. Så jag vet inte vilket av alternativen det blir, det blir ett sådant där fuskigt dialektiskt svar där man säger, ”varken det ena eller andra, utan syntesen av dessa två”. Som Žižek alltid gör om man läser honom, varför man nu skulle göra det.

IL: Jag har din första bok här, Det är bara gudarna som är nya. När jag läste igenom ditt författarskap inför det här samtalet kändes det som om det var så många av raderna där som sen fortsätter ut, genom de andra böckerna, apropå hur en fråga kan förändras och fortsätta finnas men på andra sätt. Där står det till exempel: ”Min pappa var stridspilot, man kunde se det när han rörde sina slanka svarta händer genom luften, som fåglar när han berättade sagor för mig”. Och sen återkommer det i din bok där Francis berättar historierna för Nina, och sen på något sätt kanske i sin helhet i En storm kom från paradiset. Men då tänkte jag att dina tidigare böcker inte är vända mot ett arv, men kanske mot ett förflutet, eller mot de döda. Eller kanske skulle jag formulerat frågan så här: Hur ska jag överleva mina egna erfarenheter? Men så händer det någonting i din senaste bok, De kommer att drunkna i sina mödrar tårar, jag tänker att den är vänd mot framtiden, inte bara för att hundraflickan säger att hon kommer från framtiden eller att den är i ett akut förhållande till sin framtid. Jag tänker att det har med barnet att göra, men jag är mest nyfiken på om ifall du håller med om att det finns en annan riktning, om du i sådana fall vet vad som ändrats?

JA: Ja, du, vad är det som ändrats? Kanske har det att göra med att jag fått barn, i någon mån. Hur ska jag svara? Jag tror det har att göra med att när jag skrev mina andra böcker så skrev jag dem… De sysslade mycket mer med att reda ut precis det som du kallar att överleva sina erfarenheter, att göra världen begriplig. Förstå. Varför händer detta? Vem är min far? Varför försvinner mina vänner bort i de saker de försvinner bort i, i första boken. Varför är inte den här tjejen som jag är förälskad i förälskad i mig? De tidigare böckerna var inåtvända på något sätt. Och den här senaste romanen är mycket mer vänd utåt. Alltså, dels för att den inte är självbiografisk men också på grund av sitt tema eller vem jag var när jag skrev den. När jag skrev den här boken klev jag väldigt tydligt in i tanken ”jag är en muslim i Europa”. Med det kommer också ett ansvar, upplevde jag det som. Vare sig man vill det eller inte, så blir jag nu representant för en religion som befinner sig i hjärtat av en sorts konflikt om europeisk självförståelse, liksom. Ni känner till allt det här. Med det kom en känsla av ansvar, att skriva någonting som är med och bygger något på något sätt. Ett skrivande som inte bara handlar om att rasera saker, tror jag. Det låter som en väldigt banal dikotomi liksom. Men min första bok, vad de första dikterna handlar om, är ”riv ned allting för det är orättvist”. Världen är orättvis och det finns rasism, och klassamhället. Som finns, naturligtvis, så riv ned allting. Du vet, grekerna kommer och ska belägra Troja. Och den positionen är varken meningsfull eller intressant, eller möjlig att ha som muslim. Om jag skulle skriva en bok om en muslim som sa, ”det här är värdelöst, riv ned alltihop", det skulle vara omöjligt. Även om jag vill skriva det. Jag höll på att säga att jag har blivit reformerad eller rehabiliterad, det låter ju... konstigt. Men alltså, med att få barn, med att skriva som muslim upplever jag att jag har blivit mer samhällsmedborgare på något sätt. Och det har varit en lång resa som handlar om att också själv fatta att jag inte kan stå utanför. Den här första boken, och vissa andra böcker, är skrivna i känslan av att jag står utanför. Inte bara utanför kulturvärlden, men också det svenska samhället, civilisationen. Jag är någon, jag är poeten som driver runt, tyngdlös och utan band, som inte är ansvarig inför något kollektiv.

JA: Och det har förvandlats av en mångfald skäl, bland annat därför att jag inte kan vara utanför när jag får ett pris. Hur förhåller man sig till det? Alltså det är kul. Och nu i efterhand så kan man skratta åt det men realiteten i det, det finns ju också en smärta i det. Man inser att, ”jag är på väg att lämna den här världen”, eller det faktum att du ens tänkte att du skulle skriva dikter om detta, betyder att det inte var din värld. Du var redan på väg bort, på något sätt. Och jag tror att det är viktigt som författare att man fattar när det händer. För ibland kan man se andra författare, inte för att klaga på dem, men jag tycker att man kan se det tydligt hos de författare som accepterat att de befinner sig inuti allt det de eventuellt vill kritisera och skriva om. Och de som fortfarande tycker att, ”jag är en rebell som befinner mig utanför allting, fastän jag är hyllad och älskad”. Och för mig med De kommer att drunkna i sina mödrars tårar har jag definitivt tänkt, eller vet att jag befinner mig inne i samhället, i kulturvärldens mitt, som etablerad författare som fått priser och säljer böcker. Den här förra boken, En storm kom från paradiset, var ett sorts genombrott. Då tänkte jag, vad ska jag göra med detta? Det blir bara löjligt om jag ska skriva en politisk bok som handlar om att jag är utanför samhället. Vad ska jag göra med det? Det är därför jag upplevde att det blev möjligt att skriva som muslim, vad nu det ska betyda. Men att skriva en bok om att vara muslim, just för att det är en så stum plats i Europa. Islam, det är så otroligt stumt. Enda gången muslimer får tala är liksom när vi har gjort något dumt, så att säga. Och det är inte så förringat, det finns en massa problem i den världen. Men det är en så stum värld som aldrig får uttrycka sin skönhet och sina berättelser, sina inre motsättningar, sin rikedom, sin fattigdom och allting liksom. Det var ett väldigt långt svar på din fråga. Det är smart att ha sådana frågor, för då blir det långa svar.

IL: Författaren i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar får frågan ”Känner du hopp?”, och kan först inte svara på det. Och det tänker jag är den stumma platsen.

JA: Boken hamnade mitt i det här terrordådet på Drottninggatan till exempel och samtalen vi haft sen boken kom ut är ofta viktiga samtal som handlar om hur vi ska leva tillsammans. Som ofta föranleds av någon fråga. ”Hur kan muslimer göra detta? Du verkar så trevlig och fin. Och islam låter så fint när du pratar om det, men samtidigt finns det här mörkret, hur kan det vara så?” Frågor som jag tror många vill ställa, men det finns ingen plattform där folk möts och pratar om detta, tror jag. Hursomhelst, då brukar jag till sist hålla i något sorts – brandtal är det väl inte – men jag talar om hur vi ska kunna leva tillsammans. ”Mina barn måste kunna leva ihop med era barn”. Det är viktigt att komma ihåg, för på något sätt upplever jag ibland att muslimer är ett problem som hela det politiska spektrumet försöker lösa på olika sätt. Här borta är de som tycker ”ta livet av er” och här är de som säger, ”naturligtvis kan vi inte göra något så barbariskt, det vi ska göra är att ge dem schyssta arbetsvillkor, bygga fritidsgårdar och sådant. Då kommer de att släppa detta, gå vidare och bli marxister”. Ibland upplever jag att den europeiska drömmen, också när den är tolerant, öppen och rymlig, så säger den att till slut kommer alla bli likadana. Det är det som är mångkulturalismen: till slut kommer vi bli likadana fast vi äter olika mat. Och att då säga, ”mina barn måste kunna leva ihop med era barn. Mina barn kommer kanske vara muslimer. Vi måste hitta ett sätt att leva tillsammans där vi inte tänker att vi ska släta ut de här skillnaderna”. Nu blev det ett politiskt svar på din fråga, för att jag tänkte på just det där, att jag instinktivt alltid anropar mina och andras barn. När man får barn blir framtiden så kroppsligt akut, det blir inte en abstraktion längre. Hur kommer det vara i Sverige om 50 år? Eller 100 år. Mina barn kommer inte bli 100 år, men kanske 70 år. Hur kommer det vara i Sverige om 70 år? Innan jag fick barn var det, liksom, vem bryr sig? Jag kommer ligga i marken. Och sen kan man tänka på det som en abstraktion, jag vill att världen ska vara fin och så. När man får barn blir det, ”hur ska världen vara när du är vuxen”? Vilket också gör att det blir mer intressant att tänka att jag vill bygga någonting för mina barn. Det lilla som jag kan bygga med mina böcker, det är något som jag medvetet tänker på med mitt författarskap. Att jag vill bygga en värld där det kan finnas skillnad som inte används för att skilja människor på något sätt.

IL: Du sa också att den här boken inte är biografisk, och den här essän i boken kommenterar också Donna Haraways tanke om science fiction som en genre där det pågår förhandling mellan världar. Och då tänkte jag på en annan sci fi-författare, Ursula K. Le Guin som skriver i förordet i en av sina böcker, The Left Hand of Darkness. Hon har blivit inbjuden till en framtidskonferensens med framtidsforskare, som expert, som sci fi-författare, på framtiden.

JA: Vilket jag hoppas jag ska bli så småningom.

IL: Då kan man bli expert på framtiden. I den här boken finns det inte kön utan människorna har olika dräktiga perioder. Hon skriver i förordet: “I only write what I have seen in this world, science fiction is not predictive, it’s descriptive. All a novelist can say is what I have seen and heard in this world”. Som jag tror att jag läst också, som ett försvar för fiktionen. Och undrar vad fiktion innebär för dig.

JA: Vad fiktion innebär, eller science fiction...

IL: Du kan köra vilket du vill.

JA: Science fiction blir så... jag kommer tråka ut allihop. Då blir det pojkrumsvärlden.

IL: Det är nog flickrumsvärlden också, science fiction.

JA: Barnrumsvärlden då, men vad är fiktion? Det är också en väldigt bra fråga som jag inte tänkte på så mycket, för jag har inte skrivit så mycket fiktion. Det här är min första bok som är fiktion, och hellre än att svara på det teoretiskt, för jag har inte tänkt på det rent praktiskt, så är fiktion att man börjar i andra änden av skrivandet, upplever jag. Det vill säga, kanske kan det komma något klokt på slutet av det här om jag går igenom hela processen. När jag skrev boken om min far visste jag, det här är hans liv. Pratar jag med honom är det hans liv. En ung pojke i Uganda, växer upp och drömmer om att bli pilot. Kolonialismen så att säga faller, eller vad det är man säger att den har gjort. Han kan plötsligt bli pilot, han blir pilot, åker till Grekland, det sker en statskupp, han blir flykting, han träffar min mamma i Kenya, de gifter sig, jag föds, växer upp. Då är det vad som har hänt och skrivandet handlar dels om att gestalta det. Men också tänka, vad säger det om världen? Säger det något om världen att de här sakerna har hänt? Och sen är det som man arkeologiskt gräver fram i den här berättelsen naturligtvis färgat av ens egna idéer om hur världen är. Att skriva fiktion är istället då att börja med att tänka, vad är det jag vill säga om världen? Om jag vill säga, till exempel, att världen är en hemsk plats, som många böcker säger, så tänker jag, hur ska jag tänka ut en hemsk historia? Man börjar liksom i andra änden. Så är det med allting, alla detaljer, allting. Man måste verkligen tänka vad är det som romanen vill säga och sen skriver man det. Sen hamnar man naturligtvis bortom det också, i skrivprocessen. Det är det som är det underbara med fiktion, att man tänker, det här vill jag säga om världen, jag vill berätta någonting om, som jag sagt, att vara muslim i Sverige, terror, dynamiken mellan terror och fascism. Då ska det vara de här gestalterna som upplever någonting, och sen sker det här som jag brukade skratta åt när jag hör andra författare säga (om sina karaktärer), ”ja, de började leva sitt eget liv”. Tyckte det var så töntigt, för att det var så mystifierande. Vadå började leva sitt eget liv? Det är ju inte sant, kan inte vara sant. Det är du som hittar på det, försöker maskera det. Men man upplever att de här gestalterna blir verkliga på något sätt i fiktion. Och överraskar. Faktiskt, på något konstigt sätt. Och man lär sig, det är ett annat sätt, de ifrågasätter det som jag trodde om världen, som jag trodde att jag ville säga. De ifrågasätter det på olika sätt. Tror du att det är så enkelt?

JA: Det är som Göran Sonnevi skriver, tänkte jag säga, och citera någonting men jag kommer inte på något. Men jag menar, Göran Sonnevi skriver mycket om abstraktionens våld, man har den där politiska abstraktionen, så ska det vara på det här sättet, tillhör du den här klassen så är du sån och sån och sån. Men sen ska riktiga människor in i detta, och riktiga människor är inte abstraktioner. Vi har våra fel, och våra sår, och ärr. Våra mirakel. Vår kärlek och allting. Och på något sätt, eftersom de här romangestalterna är riktiga människor på något sätt, som man har mött, tagit in i sig och bearbetat. Och eftersom det är så, så blir de också verkliga, och det sker något mirakulöst med någon människa. I den här boken som jag egentligen skrev så, när jag sitter och pratar om boken så här så känns det som att jag tänkt ut den och det är på ett visst sätt, och sen är min erfarenhet att när jag läser ur den så slås jag själv alltid av att den inte längre handlar om det som jag trodde att den handlar om. Egentligen så handlar den här boken om vänskapen mellan de här två tjejerna och det var något som jag slängde in som att, ”det är bra att hon har någon att prata med”. Arbetarklassen är ju historiens subjekt, skulle hon inte säga naturligtvis. Men hon har någon hon kan säga ”jag är orolig för det här medborgarkontraktet” till. Det var bara totalt instrumentellt egentligen, att hon behövde ha en vänskap. Och sen växer den och så blir det berättelsen. Och sen blir det den här berättelsen om pappan, författaren, och hans relation till sin egen dotter och den här flickan på kliniken och till sin egen fru. Det är det som blir berättelsen. Det blir ett relationsdrama, höll jag på att säga, kanske låter konstigt, men det är liksom det boken börjar handla om. De där ögonblicken i människors liv när någonting avgörs, sen är det den politiska överbyggnaden, det man vill säga om världen. Det viktiga är att två flickor satt i två gungor och pratade med varandra. Och väldiga historiska händelser utspelade sig vid horisonten. Det är egentligen det som är det viktiga med den här boken, på något sätt. För mig. Det är det som den handlar om. Det kunde ha utspelat sig på 1700-talet, om de hade gungor på 1700-talet. Och de hade de väl. Förstår du? Och vad det säger om fiktion vet jag inte för jag har ingen sådan smart grej att säga.

IL: Men det är ju fint. Jag tänker att vänskap också är någonting som är genomgående i dina böcker. Som något som är räddningen på många sätt. Men något annat som också är genomgående är ju vinden. En storm kom från paradiset slutar med orden ”stormen var livet”. I Skulle jag dö under andra himlar står det ”Francis är vind”. Koranen citeras, ”Det är han som sänder ut vindarna som varslar om hans nåd”. När man kommer till den här boken (De kommer att drunkna i sina mödrars tårar) och den börjar med ”Det kommer en vind” så blir man lite nervös. Nu händer det igen, nu ska allt ställas på ända. Men så tänker jag på bilden av historiens ängel, Walter Benjamin, som också finns med i boken, hur vinden tvingar ängeln att backa in i framtiden. Du skriver om det samtidigt som det står att pappans längtan efter begriplighet sårar. Alltså det här kan vara den märkligaste frågan idag, men jag kör.

JA: Kör.

IL: För jag tror jag undrar så mycket över relationen mellan begriplighet och vind. Om vinden är en sorts ersättning för det begripliga, eller en bild av historien som något som aldrig kan fastställas.

JA: Det där är egentligen en sådan fråga, vad jag än svarar så kommer det reducera det skrivna. Det vill säga, vad är vinden i mina böcker? När jag skrev den här boken tänkte jag konkret, att när den började, nu kommer en vind och så, att den anspelar på En storm kom från paradiset. Det är egentligen så, den slutar med att stormen var livet. Min far som en gång vunnit en höjdhoppstävling mellan flygvapnet och armén i Aten och satt där på sitt hotellrum. Plötsligt kom det en storm vid horisonten, geopolitikens storm kom. Historiens storm kom, svepte bort hela hans liv. Hans drömmar. Allting. Han blev flykting, fick aldrig flyga igen. Återfick väl egentligen aldrig sin värdighet, eller åtminstone inte den värdighet han upplevde att han hade i en vit sommaruniform i Aten. (Han) var liksom en himmelsk gud som de hade tutat i de här unga flygkadetterna att de var. Det var stormen som förstörde hans liv. Men stormen var också det som skapade hans liv, det som gjorde hans liv, det som var. Om inte detta hade hänt, hade inte jag funnits, då hade kanske inte min far funnit Gud som var det som han på sin ålders höst tyckte varit det enda som varit värt något i hans liv. Eller att det är det här som mitt liv handlar om, att jag skulle finna den här insikten. Finna den här friden, kan man väl säga för att översätta det till någon sorts sekulär tanke. Alltså, om inte detta hade hänt kanske jag inte funnits. Den där stormen som är livet, livet är ju en storm för oss alla, tror jag. Man virvlar runt och så försöker man styra. Hur kan man förlika sig med det? Att det är detta som är livet. Det finns en arabisk poet som jag inte kommer ihåg vad han heter, men han citeras av Borges, faktiskt, när han har en diskussion om vad en metafor är. Den här arabiske poeten säger då, livet är som hovarna på en stridshäst som trampar i dammet och plötsligt störtar den ihop, bara. När den träffas av en pil störtar den ihop. Det vill säga, livet är bara en händelse som vi inte, som vi inte vet vad det är, kaos i dammet, stormen. Och hur ska vi förhålla oss till detta och göra det begripligt? Om man lyckas göra det begripligt, då kan man säga, när man ligger där och ska dö, ”det kom en storm, och den stormen var mitt liv” och man säger det utan sorg och skräck. Men om man inte lyckas göra den här stormen begriplig, då ligger man där och ska dö och säger, ”det kom en storm, och stormen var mitt liv”. Man säger samma sak, men det är fullt av skräck, tomhet, sorg. Det var ingenting, det var bara en storm. Som kom, och sen var det över liksom. Så den är dubbel den bilden. Koranen också, du citerade koranen där det är Gud som sänder ut vindarna som vittnar om hans nåd. Det var för att den boken kom till människor som levde i öknen. Bara en vind är ju nåd, men dessutom har vinden ibland med sig moln som gör att det regnar. Stormen är ju fenomenet som kan vara allt. Och beroende på hur man förstår den så är den antingen det ena eller andra, eller mittemellan kanske. Man ska kunna säga, ”det är en storm” och man ska inte vara skräckslagen inför denna storm, utan man ska kunna säga det med någon sorts tillförsikt.

IL: Du pratar om skrivande som att begripliggöra någonting inför sig själv, tänker du att den kan, du måste inte svara vad du tänker om din egen litteratur, men om litteraturen i sig kan förändra någon.

JA: Ja, absolut. Jag skulle nästan säga, är det något annat förutom litteratur som kan förändra något? Någon har sagt att i fundamentet till varje civilisation så finns det en bok, det vill säga Bibeln, Toran, Koranen i de här monetaristiska religionerna. Bhagavadgita. Platon. Så böcker är ju enormt kraftfulla ting. Egentligen. Sen glömmer vi bort det, för vi lever i varornas tid. Där allting är varor, våra böcker är varor. Köp den här boken så lever den, om man har tur, som jag haft med min bok, då kan den leva i ett år kanske. Så är det året då den boken fanns. Det är lätt att glömma bort vad en bok är egentligen, men en bok är ju det här, något tungt. Litteratur är ju det som pågår inom oss alla, en berättelse som handlar om just det här. Vad är mitt liv? Hur ska jag begripa mitt liv? Nu har jag de här begären, önskningarna eller drömmarna. Vad betyder det? Vad betyder allt det här som sker? Det är där som litteraturen griper in. Långt innan kravallsköldar, demonstrationer, revolutioner, krig. Långt innan allt det kommer litteraturen. Långt in i människor, i början av människor kommer böckerna. Vi sitter här och har det här för att människor har skrivit ned något i en bok, och de har läst. Jamen, det här är sant! Det här ska jag bygga vidare på. Det vill säga, både kulturellt och vetenskapligt så är det här möjligt på grund av böcker, på grund av litteratur. För att litteraturen föregriper våldet. Och det är därför som nazisterna vill vara på Bokmässan, gapa utanför Bokmässan. De låtsas att det här är ingenting, att det är smuts och lort, de här böckerna. Klart de inte tycker det. Det är därför det är en kamp som pågår där, för att litteraturen är enorm. Och så glömmer vi bort det, och våra böcker som vi skriver nu... Vem vet vilken bok som påverkar någon? För jag vet att jag blivit djupt, djupt, djupt påverkad. Jag är den jag är på grund av böcker som jag läst, jag menar, sen har jag den ytterligare dimensionen att jag är muslim och då är det en bok som är vårt mirakel, liksom. Så jag är ju, vad säger man på svenska? Jag skäms för att säga det på engelska, jag är biased, alltså...

IL: Partisk.

JA: ...partisk. Alltså jag är naturligtvis partisk om någon frågar ifall böcker är viktiga. Det har förändrat mitt liv, Koranen, den boken. Men också alla de böcker som jag läst innan dess, och som jag läst efter det. Vem vet vilken bok som kommer att förändra världen nästa gång? Ja, jag tror absolut att litteraturen kan förändra allting, egentligen.

IL: I De kommer att drunkna i sina mödrars tårar finns en författare, jag vet inte hur nära du står honom. Men det står på ett ställe så här: ”I skrivandet har jag märkt, finns en ensamhet som påminner om det där sättet att svika allt, till och med sig själv”. Jag undrar över den raden, det som beskrivs som det svekfulla i relation till det ansvar som du pratar om.

JA: Just det, det är ju tjejen som säger det. Hon tittar på sin far på något sätt, det hon säger är att hon berättar själv, hon är muslim, men ibland berättar hon de här islamofobiska skämten om muslimer själv. Och skrivandet liknar det sättet att svika sig själv. Skrivandet har jag precis skrivit om i en essä, för jag håller på att sätta ihop en samling essäer. För mig så var skrivandet också ett svek på något sätt. Av de skäl jag angav när vi pratade om den boken som hamnat där bakom som stöd, den första, min första diktsamling. Det var med den jag blev en skrivande människa. I den fanns ett svek, inte i betydelsen att någon annan tyckte att detta var ett svek men att skriva är ju också att vända sig bort ifrån det sammanhang där man är. Om jag nu sitter här och plötsligt tänker att jag ska skriva något om det här, eller om du tänker så. För mig skulle det vara en skräckinjagande tanke om du, Ida Linde, skulle skriva något om hur detta var, inte som ett uppdrag utan att du tänkte, ”det här ska jag skriva om, här finns det något att skriva om”. Det är ju i sig ett svek, inte ett svek, men det är att vända sig bort och tänka, ”det här ska jag berätta om för någon annan än dig. För någon annan än er. Jag ska berätta vad som hände här”. Alltså det finns ju ett förräderi i att vända sig bort, att vända sig till läsarna istället. Till den här skaran, ansikten i mörkret ju som ser ut ungefär som den här publiken, ansikten ute i mörkret som man inte ser för att man har ljus i ögonen. Man vänder sig till dem och då vänder man sig också bort ifrån sitt sammanhang på något sätt. Det blir också ett svek av sig själv men det är också viktigt att förråda sig själv ibland. Alltså att kunna svika sig själv, en av de värsta sakerna som en människa kan råka ut för är ju att tro att, ”jag måste vara sån här för alltid, jag kan inte svika den jag är”. Därför att den man är bär också på en massa ärr, märken, historier som man kanske vill bli av med. Så har jag upplevt det själv, att de gånger som jag har förändrats så har jag svikit något inuti mig själv. Men det kan också vara skönt när man gör det, när man släpper. Men i ögonblicket innan man släpper något så sviker man också sig själv. Ögonblicket innan man bestämmer sig för att skriva om något så upplever man det som ett svek, eller så kan jag uppleva detta som ett svek mot den jag är.

IL: Vi ska inte prata mer. Jag ska inte skriva om detta. Men stort tack, Johannes.

JA: Tack så mycket.

Det här är en bearbetad och förkortad transkribering av det samtal Johannes Anyuru och Ida Linde hade på Stockholm Literature på Moderna Museet den 28 oktober 2017.