Ida Linde om livet, döden och gruvbolagens framfart

I Ida Lindes nya roman När man sparkar på en hund finns en by som bara består av två hus. Det är en plats där livet, döden och gruvbolagens rovdrift farit hårt fram med människorna. En av dem sörjer sin döde son, en annan sin förlorade kärlek, en tredje sin obegripliga mor.

– Det är en roman om människor som försöker göra det rätta men det visar sig inte vara så enkelt, berättar Ida Linde. Det är en roman om gruvindustrins konsekvenser för människorna i dess närhet. Och så är det, som alltid, en roman om kärlek.

I det ena huset i byn bor Eskil, som just gjort någonting han ångrar djupt. Det andra är Saras, hon som vill rädda sin son från byns historia, men det är svårt när man sitter i fängelse.

Eskils försök att rätta till sitt misstag sätter igång ett dramatiskt förlopp av försvinnanden och återvändanden.

– Eskil är den gamla mannen som gjort det misstag som sätter igång rörelserna för de andra i boken. Han lever med Marianne som också är en Vintergeneral. En dubbel gestalt som skrämt iväg deras dotter Isadora till andra sidan havet men nu är hon på väg tillbaka. Det är Andreas som blivit kvar med sin mamma Vilhelmina som han gång på gång försöker lämna. Sara sitter i fängelse och hennes son Svenben är hos människor som hon föraktar. Och så är det Spader, hunden som springer bort.

De måste alla, på olika sätt, förhålla sig till gruvnäringens framfart i området, vill du berätta lite om det?

– Jag har alltid varit intresserad av relationen mellan industrin och människorna och av fördelningspolitik. Öppnar man upp marken kommer det att ha långtgående konsekvenser och människorna i den här romanen förstår det alltmer efterhand.