Christian Grey är tillbaka – läs det första kapitlet i nya boken

Den engelska författaren E L James bästsäljande erotiska romaner om litteraturstudenten Anastasia Steele som träffar affärsmannen Christian Grey, som inleddes med Femtio nyanser av honom, har blivit globala succéer och framgångrika storfilmer. 

2015 kom boken Grey, som berättar den första bokens berättelse ur Christian Greys perspektiv. Den 3 januari släpps Mörkare, där vi får följa handlingen i originalseriens andra bok med Christians ord.

Redan nu bjuder vi på första kapitlet i den hett efterlängtade boken! Genom Christians egna ord och tankar låter E L James oss återuppleva den kärlekshistoria som har fängslat miljontals läsare världen över.

***

Torsdagen den 9 juni, 2001

Jag sitter och väntar med bultande hjärta. Klockan är 17:36 och jag stirrar ut genom Audins tonade rutor med blicken fäst på kontorsbyggnadens entré. Jag vet att jag är tidigt ute, men jag har sett fram emot det här ögonblicket hela dagen.

Jag ska få träffa henne.

Jag skruvar på mig i baksätet. Det känns kvavt här inne och trots att jag försöker hålla mig lugn får jag ont i magen av spänningen och oron och jag känner ett tryck över bröstet. Taylor sitter vid ratten och stirrar rakt fram utan att säga ett ord, lika samlad som vanligt, fastän jag sitter här och knappt kan andas. Det är irriterande.

Fan också. Var är hon någonstans?

Hon är där inne – inne på Seattle Independent Publishing som ligger på andra sidan den breda trottoaren i en sjabbig byggnad som behöver renoveras. Företagsnamnet står etsat på glasrutan vars frostvita folie håller på att släppa. Verksamheten som huserar bakom de där dörrarna skulle mycket väl kunna vara ett försäkringsbolag eller en revisionsbyrå – sådana som inte behöver skylta med sina varor. Nå, det kan jag rätta till när jag tar över. SIP tillhör mig. Nästan. Jag har redan skrivit på en principöverenskommelse.

Taylor harklar sig och hans blick söker min i backspegeln. ”Jag väntar där ute, sir”, säger han till min förvåning. Han kliver ur bilen innan jag hinner hejda honom.

Han kanske har blivit mer påverkad av mitt spända humör än jag trodde. Är det så uppenbart? Det kanske är han som är spänd. Men varför? Kanske för att han har varit tvungen att handskas med min ombytlighet under veckan som gått, och det kan verkligen inte ha varit lätt.

Men i dag är det annorlunda. Det finns hopp. Detta har varit den första produktiva dagen sedan hon lämnade mig, åtminstone känns det så. Min optimism har hjälpt mig igenom dagens möten där entusiasmen aldrig sinade annat än när jag med jämna mellanrum kände ett tvång att titta på klockan. Tio timmar kvar tills jag får träffa henne. Nio. Åtta. Sju … Mitt tålamod har frestats av tiden som tickar fram sekunderna tills jag återförenas med Anastasia Steele.

Men nu när jag sitter här ensam och väntar håller beslutsamheten och självförtroendet som jag har känt hela dagen på att dunsta bort.

Hon kanske har ändrat sig.

Kommer det att bli någon återförening? Eller är jag ingenting annat än en gratisskjuts till Portland?

Jag kollar klockan igen.

17:38.

Fan. Varför går tiden så långsamt?

Jag funderar på om jag ska skicka ett mejl och tala om att jag väntar här utanför, men när jag trevar efter mobilen inser jag att jag inte vill släppa entrén med blicken ens för ett ögonblick. Jag lutar mig tillbaka och går igenom hennes senaste mejl i minnet. Jag kan dem utantill. Tonen i dem är vänlig och koncis, men utan minsta antydan om att hon skulle sakna mig.

Kanske är jag bara en gratisskjuts ändå.

Jag skjuter bort tanken och stirrar på entrén, försöker betvinga henne att uppenbara sig.

Jag väntar, Anastasia Steele.

Dörren öppnas och mitt hjärta slår en kullerbytta, men lugnar sig strax med en viss besvikelse. Det var inte hon.

Fan.

Hon har alltid hållit mig på halster. Ett humorlöst leende får mina mungipor att rycka till när jag tänker på hur jag fick vänta på Clayton’s, på Heathman efter fotograferingen och den där gången då jag hade skickat henne böckerna av Thomas Hardy.

Tess …

Jag undrar om hon har dem kvar. Hon ville ge tillbaka dem. Sedan ville hon ge dem till någon välgörenhetsorganisation.

Jag vill inte behålla nånting som skulle påminna mig om dig.

Bilden av Ana när hon gjorde slut dyker upp för mitt inre: hennes ledsna, askgrå ansikte, sårat och förvirrat. Det är ett ovälkommet minne. Plågsamt.

Det var jag som fick henne att må så där dåligt. Jag gick för långt, för fort. Och det fyller mig med en förtvivlan som bara har blivit mer och mer framträdande sedan hon gjorde slut. Jag blundar och försöker stilla mig, men då står jag öga mot öga med min djupaste, mörkaste rädsla: att hon har träffat någon annan. Att hon delar sin smala vita säng och sin vackra kropp med någon jävla främling.

Skärp dig för fan, Grey, och tänk positivt.

Inga sådana tankar. Än är inte allt förlorat. Du kommer att få träffa henne snart. Du har en plan. Du ska vinna henne tillbaka. Jag slår upp ögonen och stirrar mot entrén. Nu är mina tankar lika mörka som Audins tonade rutor. Det kommer fler människor ut ur byggnaden, men Ana syns fortfarande inte till.

Var är hon?

Taylor vankar av och an där ute och kastar blickar mot entrédörrarna. Jisses, han ser ju lika nervös ut som jag känner mig. Varför bryr han sig om det här?

Klockan är 17:43. Hon kommer att vara här alldeles strax. Jag tar ett djupt andetag, drar lite i skjortans manschetter och försöker rätta till slipsen innan jag kommer på att jag inte har någon på mig. Satan. Jag drar fingrarna genom håret och försöker göra mig kvitt mina tvivel, men de envisas med att plåga mig. Är det bara en skjuts hon är ute efter? Har hon saknat mig? Kommer hon att vilja ha mig tillbaka? Finns det någon annan? Jag har ingen aning. Det här är värre än den gången jag satt och väntade på henne på Marble bar, men ironin undgår mig knappast. Den gången trodde jag att förslaget som jag tänkte lägga fram var det svåraste jag någonsin skulle behöva göra, och sedan gick det som det gick. Ingenting blir som man har tänkt sig när det gäller miss Anastasia Steele. Nu får jag en knut i magen igen. I dag har jag en ännu större sak som jag måste försöka få ­igenom.

Jag vill ha henne tillbaka.

Hon sa att hon älskade mig …

Mitt hjärta rusar som svar på adrenalinet som pumpas ut i blodomloppet.

Nej. Nej. Tänk inte på det. Hon känner inte så för mig längre.

Lugna ner dig, Grey. Koncentrera dig.

Jag tittar än en gång bort mot entrén till Seattle Independent Pub­lishing och där är hon. Hon kommer gående mot mig.

Helvete.

Ana.

Chocken suger luften ur min kropp som om jag hade fått en spark i magen. Under den svarta jackan bär hon en av mina favoritklänningar, den plommonlila, och svarta skinnstövlar med höga klackar. Hennes hår, rödskimrande i den sena eftermiddagssolen, vajar i vinden när hon går. Men det är inte hennes kläder eller hennes hår som fångar min uppmärksamhet. Hennes ansikte är blekt, nästan genomskinligt. Hon har mörka ringar under ögonen, och hon ser smalare ut.

Mager.

Det dåliga samvetet träffar mig som en pil.

Herregud.

Hon har också mått dåligt.

Min oro över hennes utseende slår över i ilska.

Nej. I raseri.

Hon har inte ätit. Hon måste ha gått ner två eller tre kilo de senaste dagarna. Hon kastar en blick på en kille som följer efter henne ut, han ler brett mot henne. Han är snygg som fan, och det vet han. Skitstövel. Deras lättsamma avsked spär bara på min ilska. Han ser på henne med en ohöljd manlig blick av uppskattning medan hon går fram till bilen, och min vrede tilltar för varje steg hon tar.

Taylor öppnar bildörren och erbjuder henne handen för att hjälpa henne in i baksätet. Plötsligt sitter hon där bredvid mig.

”När åt du senast?” fräser jag samtidigt som jag kämpar för att återfå herraväldet över mitt humör. Hennes blå ögon ser upp på mig, tar av mig masken, klär av mig helt och hållet, precis som de gjorde första gången vi möttes.

”Hej, Christian. Ja, jag är glad att se dig också.”

Vad. I. Helvete.

”Larva dig inte. Svara mig.”

Hon tittar ner på händerna som hon har lagt i knäet, så jag kan inte se vad hon tänker, innan hon hasplar fram någon idiotisk förklaring som går ut på att hon faktiskt har ätit en yoghurt och en banan.

Det räknas inte.

Jag anstränger mig allt jag kan för att inte tappa tålamodet.

”När åt du riktig mat senast?” frågar jag henne, men hon ignorerar mig och tittar ut genom sidorutan. Taylor svänger ut i trafiken och Ana vinkar till idioten som följde efter henne ut ur byggnaden.

”Vem var det?”

”Min chef.”

Det där var alltså Jack Hyde. Jag minns personalpärmen som jag bläddrade igenom i morse: ursprungligen från Detroit, fick stipendium till Princeton, arbetade sig upp på ett förlag i New York men har bytt jobb några gånger med några års mellanrum. Han behåller aldrig sina assistenter särskilt länge – max tre månader brukar de stå ut. Jag har satt honom på min lista över presumtiva rivaler och jag tänker be min säkerhetsrådgivare Welch att ta reda på mer om honom.

Koncentrera dig på det du ska göra, Grey.

”Nå? När åt du mat senast?”

”Det angår faktiskt inte dig, Christian”, viskar hon.

”Allt som rör dig angår mig. Berätta.” Stäng mig inte ute, Anastasia. Snälla.

Jag är ingenting annat än en gratisskjuts.

Hon suckar frustrerat och himlar med ögonen för att retas med mig. Då ser jag det – antydan till ett leende som spelar i hennes mungipor. Hon försöker låta bli att skratta. Hon försöker låta bli att skratta åt mig. Efter all hjärtesorg som jag har fått utstå känns det så uppiggande att min ilska ger vika. Det är så typiskt Ana. Jag kommer på mig själv med att göra likadant och försöker hejda leendet.

”Nå?” Nu med ett mycket mjukare tonfall.

”Pasta vongole, i fredags”, svarar hon med en lågmäld röst.

Men herregud, hon har inte ätit sedan vår sista måltid tillsammans! Jag vill så gärna lägga henne över knäet, i detta ögonblick, här i baksätet på bilen – men jag vet att jag aldrig får göra så mot henne igen.

Vad ska jag göra med henne?

Hon tittar ner och studerar sina fingrar intensivt med ett ansikte som är blekare och ledsnare än jag minns det. Och jag tar till mig anblicken samtidigt som jag försöker lista ut hur jag ska göra. En ovälkommen känsla blommar upp i mitt bröst, en som hotar att överväldiga mig, men jag skjuter den åt sidan. När jag betraktar henne blir det uppenbart att mina största farhågor har varit ogrundade. Jag vet att hon inte har gått och supit sig full och raggat upp någon annan. När jag ser på henne som hon är nu vet jag att hon har varit ensam i sin säng och gråtit floder. Tanken är både trösterik och oroväckande. Det är jag som bär skulden till hennes sorg.

Jag.

Jag är monstret. Jag gjorde detta mot henne. Hur ska jag någonsin lyckas vinna henne åter.

”Jag förstår.” Orden känns otillräckliga. Hela den här uppgiften känns med ens helt överväldigande. Hon kommer aldrig att vilja ha mig tillbaka.

Skärp dig, Grey.

Jag kväver rädslan och försöker vädja. ”Du ser ut att ha tappat minst två kilo, kanske ännu mer sen dess. Du måste äta, Anastasia.” Jag är maktlös. Vad annat kan jag säga?

Hon sitter helt stilla, försjunken i tankar och stirrar rakt fram och jag hinner titta ordentligt på henne från sidan. Hon är lika vän och söt och vacker som jag minns henne. Jag vill sträcka fram handen och smeka hennes kind. Röra vid hennes mjuka hy … försäkra mig om att hon är verklig. Det kliar i mig av längtan efter att få röra vid henne.

”Hur mår du?” frågar jag eftersom jag vill höra hennes röst.

”Om jag sa att jag mår bra skulle jag ljuga.”

Fan. Jag hade rätt, hon har mått dåligt – och det är mitt fel. Men orden ger mig ändå en tillstymmelse till hopp. Hon kanske har saknat mig ändå. Kanske? Jag klamrar mig fast vid tanken. ”Jag med, jag saknar dig.” Jag sträcker mig efter hennes hand eftersom jag inte kan leva ett enda ögonblick till utan att få röra vid henne. Hennes hand känns liten och iskall när den omsluts av min egen varma handflata.

”Christian, jag …” Hon hejdar sig och rösten spricker. Men hennes hand ligger kvar i min.

”Ana, snälla. Vi måste prata.”

”Christian, jag … snälla … jag har gråtit så mycket”, viskar hon. De orden och åsynen av henne när hon försöker hålla tillbaka tårarna genomborrar det lilla som finns kvar av mitt hjärta.

”Älskling, nej.” Jag drar i hennes hand och plötsligt, innan hon hinner protestera har jag lyft över henne i mitt knä och lagt armarna om henne.

Känslan av att röra vid henne.

”Jag har saknat dig så mycket, Anastasia.” Hon är för lätt, för bräcklig, och jag vill skrika högt av frustration, men i stället trycker jag näsan mot hennes hår och låter mig överväldigas av hennes berusande doft. Den påminner mig om en lycklig tid. En trädgård om hösten. Skratt. Glittrande ögon, fulla av humor och busighet. Min söta, söta Ana.

Min.

Först stelnar hon till som om hon vill göra motstånd, men efter ett ögonblick slappnar hon av och lutar sig mot mig med huvudet mot min axel. Jag tar mod till mig och vågar mig på att kyssa hennes hår samtidigt som jag blundar. Hon försöker inte ta sig ur mitt grepp, och det känns som en lättnad. Jag har längtat efter den här kvinnan. Men jag måste vara försiktig, jag vill inte att hon ska fly igen. Jag håller henne intill mig och njuter av att ha henne i mina armar, njuter av denna lilla stund av stillhet.

Men den varar inte länge – Taylor är framme vid Seattles helikopterplatta på nolltid.

”Kom.” Motvilligt flyttar jag henne åt sidan. ”Vi är framme.”

Hennes frågande blick möter min.

”Helikopterplattan, uppe på taket.” Hur hade hon tänkt att vi skulle ta oss till Portland? Det skulle ta minst tre timmar att köra. Taylor öppnar bildörren åt henne och jag kliver ur på min sida.

”Jag borde ge tillbaka din näsduk”, säger hon till Taylor.

”Behåll den, miss Steele, slit den med hälsan.”

Vad fan håller de där två på med?

”Nio?” avbryter jag, inte bara för att påminna honom om när han ska hämta oss i Portland, utan för att hindra honom från att prata mer med Ana.

”Ja, sir”, säger han lågmält.

Så ska det låta. Det är min tjej. Om någon ska ge henne en näsduk så är det jag, inte han.

Jag ser framför mig hur hon kräktes på marken medan jag höll upp hennes hår. Den gången var det jag som gav henne min näsduk. Jag fick aldrig tillbaka den. Senare den kvällen betraktade jag henne medan hon sov bredvid mig. Hon kanske har den kvar. Hon kanske använder den fortfarande.

Sluta. Nu. Grey.

Jag tar hennes hand – den är inte iskall längre, men fortfarande sval – och leder henne in i byggnaden. När vi kommer fram till hissen minns jag vårt möte på Heathman. Den där första kyssen.

Just det. Den där första kyssen.

Tanken får min kropp att vakna till.

Men hissdörrarna öppnas så att jag kommer av mig och motvilligt tvingas jag att släppa taget om henne så att hon får gå före mig in i hissen.

Hissen är liten och vi rör inte längre vid varandra, men jag känner henne.

Hela henne.

Här. Nu.

Fan. Jag sväljer nervöst.

Är det för att hon är så nära? Hon ser upp på mig med allt mörkare ögon.

Åh, Ana.

Hennes närhet gör mig upphetsad. Hon drar hastigt efter andan och stirrar ner i golvet.

”Jag känner det också.” Jag sträcker mig efter hennes hand igen och stryker med tummen över hennes knogar. Hon ser upp på mig med en djup blick som blir allt grumligare av åtrå.

Fy fan vad jag vill ha henne.

Hon biter sig i läppen.

”Bit dig inte i läppen, snälla Anastasia.” Jag säger det med en låg röst som är fylld av längtan. Kommer jag alltid att vilja ha henne på det här viset? Jag vill kyssa henne och trycka upp henne mot hissens väggar som jag gjorde första gången vi kysstes. Jag vill knulla henne här och nu och göra henne till min igen. Hon blinkar med läpparna lätt isär och jag försöker låta bli att stöna. Hur är det möjligt? Hur kan hon få mig fullständigt av banan med bara en blick? Jag som är van vid att ha full kontroll – och nu står jag här och dreglar för att hon trycker framtänderna mot underläppen. ”Du vet hur det känns för mig.” Och just nu, älskling, vill jag ta dig här i hissen, men det tror jag inte att du kommer att tillåta.

Dörrarna glider upp och den kalla luften rusar in och återbördar mig till verkligheten. Vi befinner oss uppe på taket och trots att det har varit en varm dag så har vinden tilltagit. Anastasia huttrar bredvid mig. Jag lägger armen kring henne och hon trycker sig tätt intill mig. Hon känns för späd, men hennes smala kropp ryms precis under min arm.

Ser du, Ana? Vi passar så bra ihop.

Vi går ut på helikopterplattan och närmar oss Charlie Tango. Rotorbladen snurrar långsamt runt, runt – hon är klar att lyfta. ­Stephan, min pilot, kommer springande mot oss. Vi skakar hand och jag ser till att behålla Anastasia tätt intill mig.

”Klar för avfärd, sir. Hon är din!”

”Är alla kontroller gjorda?”

”Ja, sir.”

”Hämtar du henne kring halv nio?”

”Ja, sir.”

”Taylor väntar på dig nere på gatan.”

”Tack ska du ha, mr Grey. Ha en trevlig resa till Portland. Miss”, säger han till Anastasia och går bort mot den väntande hissen. Vi hukar oss under rotorbladen och går fram till dörren till helikoptern där jag tar hennes hand för att hjälpa henne kliva ombord.

När jag spänner fast hennes säkerhetssele kippar hon efter andan. Ljudet letar sig rakt ner i skrevet på mig. Jag drar åt spännena lite till och försöker bortse från hur min kropp reagerar.

”Nu sitter du nog där du ska.” Tanken far genom mitt huvud och plötsligt inser jag att jag har sagt det högt. ”Jag måste säga att jag gillar att se dig fastspänd. Rör inget.”

Hon rodnar. Äntligen har hennes ansikte börjat få lite färg – jag kan inte motstå impulsen och drar med fingret utmed hennes kind, följer rodnadens konturer.

Herregud vad jag vill ha den här kvinnan.

Hon ser missbelåten ut och jag vet att det beror på att hon inte kan röra sig. Jag räcker henne ett par hörlurar innan jag sätter mig på förarplatsen och spänner fast mig.

Jag går igenom startkontrollerna. Det lyser grönt på alla instrumenten, inga gula lampor. Jag trycker på gasreglaget, slår in transponderkoden och bekräftar att antikollisionsljuset är tänt. Allt ser bra ut. Jag sätter på mig hörlurarna, knäpper på radion och kollar rotorhastigheten.

När jag vänder mig mot Ana ser jag att hon följer mig intensivt med blicken. ”Är du beredd, älskling?”

”Ja.” Hon ser storögd och upphetsad ut. Jag kan inte låta bli att le brett när jag anropar flygledartornet för att se om de är vakna och på hugget.

När jag har fått tillstånd att starta kollar jag oljetemperaturen och de övriga instrumenten. Allihop visar på normala värden, alltså drar jag i stigspaken så att Charlie Tango, elegant som en fågel, höjer sig i en svepande rörelse upp mot skyn.

Jag älskar det här.

Vartefter vi vinner höjd känner jag mig alltmer självsäker och kastar en blick på miss Steele som sitter bredvid mig.

Nu är det dags att imponera lite på henne.

Showtime, Grey.

”Vi har jagat gryningen, Anastasia, nu kommer skymningen.” Jag flinar brett och belönas med ett blygt leende som lyser upp hennes ansikte. Hoppet vaknar till liv i mitt bröst. Nu har jag henne här trots att jag trodde att allt var förlorat och dessutom verkar hon gladare än när hon steg ut från kontoret. Kanske handlar det bara om en gratisskjuts, men jag tänker försöka njuta av varenda jävla minut tillsammans med henne på den här flygturen.

Dr Flynn hade varit stolt över mig.

Jag lever i stunden. Och med tillförsikt.

Jag klarar det här. Jag kommer att vinna henne tillbaka.

En sak i taget, Grey. Ha inte för bråttom nu.

”Det finns mycket mer att se den här gången, förutom kvälls­solen”, säger jag för att bryta tystnaden. ”Där ligger Escala. Där ligger Boeing, och där ser du lite av Space Needle.”

Nyfiken som alltid sträcker hon på halsen för att titta. ”Jag har aldrig varit där.”

”Vi kan gå dit tillsammans, vi kan äta där.”

”Det är slut mellan oss, Christian.” Jag hör saknaden i hennes röst.

Det är inte vad jag vill höra, men jag försöker att inte överreagera. ”Jag vet. Jag kan ändå ta med dig dit och bjuda dig på mat.” Jag ser på henne med en menande blick och hennes ansikte blir så där härligt blekrosa.

”Det är väldigt vackert här uppe, tack ska du ha.” Det är hennes sätt att byta ämne.

”Visst är det imponerande?” Jag spelar med – och hon har rätt. Jag tröttnar aldrig på att njuta av utsikten här uppifrån.

”Att du kan det här är imponerande.”

Komplimangen överrumplar mig. ”Smicker från er, miss Steele? Men jag har många strängar på min lyra.”

”Det är jag fullt medveten om, mr Grey”, svarar hon kort, och jag försöker låta bli att flina när jag föreställer mig vad det är hon syftar på. Det här är vad jag har saknat så mycket: hennes rappa tunga som sätter krokben för mig när jag minst anar det.

Prata på, Grey. ”Hur går det på det nya jobbet?”

”Bra, tack. Intressant.”

”Hur är din chef?”

”Han är helt okej.” Hon låter mindre entusiastisk när hon talar om Jack Hyde. Har han försökt sig på något med henne?

”Vad är det?” Jag vill veta om den där idioten har gjort något olämpligt? För i så fall får han sparken illa kvickt.

”Inget, förutom det självklara.”

”Det självklara?”

”Ibland är du riktigt trög, Christian.”

”Trög? Jag? Jag vet inte riktigt om jag tycker om er ton, miss Steele.”

”Slipp då”, svarar hon rappt, uppenbarligen belåten med sitt svar. Jag gillar att hon retas med mig. Hon kan få mig att känna mig som en liten skit eller två och en halv meter lång bara med en blick eller ett leende – det är uppfriskande och olikt allt som jag tidigare har upplevt.

”Jag har saknat din rappa tunga, Anastasia.” Jag ser för mitt inre hur hon står på knä framför mig och jag skruvar förläget på mig i stolen.

Fan. Koncentrera dig, Grey. Hon tittar bort för att dölja ett leende och blickar ner på förorterna som passerar under oss medan jag kollar kursen. Allt är som det ska. Portland nästa.

Hon sitter tyst och jag sneglar på henne i smyg av och till. Hennes ansiktsdrag lyser upp av nyfikenhet och förundran när hon tittar ut på landskapet under oss och på den opalblå himlen. Hennes kinder är mjuka och rödlätta i kvällssolen. Trots den bleka hyn och de mörka skuggorna under ögonen – som vittnar om det lidande jag har orsakat henne – är hon förtrollande vacker. Hur kunde jag låta henne bara försvinna ur mitt liv?

Vad tänkte jag?

När vi rusar fram genom skyn, högt uppe i vår lilla bubbla, känner jag en tilltagande optimism, som om jag lämnar den gångna veckans kaos bakom mig. Jag börjar långsamt att slappna av och njuter av en sinnesfrid som jag inte har känt sedan hon lämnade mig. Jag skulle kunna leva så här. Jag hade nästan glömt hur tillfreds jag känner mig när jag är med henne. Och hur mycket det livar upp att se världen genom hennes ögon.

Men när vi närmar oss vårt mål börjar mitt nyfunna självförtroende att mattas av. Jag hoppas för allt i världen att min plan lyckas. Jag behöver få med henne någonstans där vi kan vara ifred. På middag, kanske. Fan, jag skulle ha bokat bord någonstans. Hon behöver äta. Om jag får med henne på middag så behöver jag bara komma på vad jag ska säga sedan. De senaste dagarna har bevisat för mig att jag behöver någon – att jag behöver henne. Jag vill ha henne, men kommer hon att vilja ha mig? Kommer jag att kunna övertyga henne om att hon ska ge mig en chans till?

Det visar sig, tids nog, Grey – ta det lugnt, bara. Skräm inte bort henne igen.

Femton minuter senare landar vi på helikopterplattan i Portlands centrum. När jag drar ner motorerna i Charlie Tango på tomgång och stänger av transpondern, bränslepumpen och radion, återkommer osäkerheten som jag har känt sedan jag bestämde mig för att vinna henne tillbaka. Jag måste tala om för henne vad jag känner, och det kommer att bli svårt eftersom jag inte ens förstår vad det är jag känner för henne. Jag vet att jag har saknat henne, att jag har känt mig eländig utan henne och att jag nu är villig att försöka mig på ett förhållande på hennes villkor. Men kommer hon att nöja sig med det? Kommer jag att nöja mig med det?

Prata med henne, Grey.

När jag har spänt av mig min sele böjer jag mig fram för att knäppa upp hennes och då möts jag av hennes ljuva doft. Hon luktar lika gott som alltid. Hennes ögon möter mina i en förstulen blick – en antydan om en okysk tanke? Vad tänker hon på egentligen? Som vanligt är jag nyfiken, och som vanligt har jag ingen aning.

”Gick resan bra, miss Steele?”

”Ja, tack, mr Grey.”

”Då går vi och tar en titt på pojkens bilder.” Jag öppnar dörren, hoppar ner och sträcker ut min hand.

Joe, som basar för helikopterplattan, står och väntar på oss. Han är urgammal, var med i Koreakriget, men är fortfarande lika vig och alert som om han vore i femtioårsåldern. Ingenting undslipper honom. Han skiner upp och ler ett barskt leende.

”Håll koll på henne åt Stephan. Han kommer nån gång mellan åtta och nio.”

”Ska bli, mr Grey. Miss. Er bil står utanför, sir. Och hissen är trasig. Ni blir tvungna att ta trapporna.”

”Tack, Joe.”

När vi går mot trapphuset tittar jag ner på Anastasias högklackade stövlar och kommer ihåg hennes smått ovärdiga och stapplande steg när hon först ramlade in på mitt kontor.

”Tur för dig att det bara är tre trappor, med de där klackarna.” Jag lyckas dölja ett leende.

”Tycker du inte om stövlarna?” frågar hon och tittar ner på sina fötter. Jag föreställer mig en trevlig bild där jag har dem liggande på mina axlar.

”Jag tycker om dem väldigt mycket, Anastasia.” Jag hoppas att min blick inte avslöjar mina liderliga tankar. ”Kom. Vi tar det försiktigt. Jag vill inte att du ska ramla och bryta nacken av dig.” Jag är tacksam för att hissen är i olag – då får jag en bra anledning att hålla om henne. Jag lägger ena armen om hennes midja, och drar henne intill mig medan vi tar oss nerför trapporna.

I bilen på väg mot galleriet blir jag än mer orolig. Vi ska till en vernissage där hennes så kallade vän ställer ut sina alster. Samme man som senast jag såg honom försökte sticka sin tunga i hennes mun. De kanske har pratat med varandra under de senaste dagarna. Det här är kanske en efterlängtad återförening dem emellan.

Fan, det hade jag inte tänkt på. Jag hoppas verkligen inte att det är så.

”José är bara en vän”, säger Ana.

Vad? Vet hon vad jag tänker? Är jag så genomskinlig? Sedan när då?

Sedan hon klädde av mig min rustning och jag upptäckte att jag behövde henne.

Hon ser på mig och jag känner hur det hugger till i maggropen. ”De där vackra ögonen är för stora för ditt ansikte, Anastasia. Lova mig att äta mer.”

”Ja, Christian, jag ska äta.” Hon låter allt annat än uppriktig.

”Jag menar det.”

”Gör du verkligen det?” Frågan dryper av sarkasm och det är nästan så att jag blir tvungen att stoppa in händerna under mina lår.

Nej, nu jävlar.

Det är dags att jag förklarar mina avsikter för henne.

”Jag vill inte bråka med dig, Anastasia. Jag vill ha dig tillbaka, och jag vill att du ska vara frisk.” Jag belönas med det där chockerade, storögda ansiktsuttrycket.

”Men inget har förändrats.”

Men Ana, det har det visst – hela jag har förändrats.

Vi är framme vid galleriet och det finns ingen tid till förklaringar. ”Vi får prata på vägen tillbaka. Vi är framme.”

Innan hon hinner säga att hon inte är intresserad, går jag ur bilen, rundar den och öppnar dörren åt henne. Hon ser förbannad ut när hon kliver ur.

”Varför gör du så där?” utbrister hon förtvivlat.

”Gör vad?” Fan – vad är det nu då?

”Säger såna saker och sen bara tystnar.”

Jaså – är det därför du är förbannad?

”Vi är här nu, Anastasia. Där du vill vara. Nu gör vi det vi ska och pratar efteråt. Jag har ingen lust att ställa till en scen mitt ute på gatan.”

Hon pressar ihop läpparna i en bister och surmulen min, innan hon motvilligt muttrar okej.

Jag tar hennes hand och går med raska steg in på galleriet med henne småspringande efter.

Lokalen är luftig och belysningen gräll. Det är en av de där ombyggda lagerbyggnaderna som är så populära nuförtiden – med trägolv och synliga tegelväggar överallt. Portlands konstkännare ­smuttar på billigt vin och småpratar lågmält medan de beundrar utställningen.

En ung kvinna hälsar oss välkomna. ”God kväll och välkomna till José Rodriguez utställning.” Hon stirrar på mig.

Det är bara yta, gumman. Se dig om efter något annat.

Hon kommer av sig men verkar återfå fattningen när hon får syn på Anastasia. ”Åh, det är du, Ana. Du får berätta vad du tycker sen.” Hon ger Ana en broschyr och pekar mot en provisorisk bardisk. Ana lägger pannan i djupa veck så att det där lilla v:et bildas precis ovanför näsan. Jag vill kyssa det, som jag har gjort så många gånger förut.

”Känner du henne?” frågar jag. Hon skakar på huvudet och ser än mer frågande ut.

Jag rycker på axlarna. Det kanske är så här i Portland. ”Vad vill du dricka?”

”Jag tar ett glas vitt vin, tack.”

När jag beger mig mot baren hör jag någon som glatt ropar: ”Ana!”

När jag vänder mig om ser jag den där killen med armarna om min tjej.

Fan också.

Jag hör inte vad de säger, men Ana blundar och ett kort men otäckt ögonblick får jag för mig att hon håller på att brista i gråt. Men hon tappar inte fattningen och han ställer sig på armlängds avstånd för att betrakta henne.

Just det, hon är så där mager och det är mitt fel.

Jag kämpar mot skuldkänslorna – fast det ser ut som om hon försöker lugna honom. Han ser ut att vara riktigt jävla intresserad av henne. Alldeles för intresserad. Ilskan flammar upp i mitt bröst. Hon säger att han bara är en vän, men han ser det tydligen inte på det viset. Han vill något mer.

Bort med tassarna, gosse. Hon är min.

”De här verken är verkligen imponerande, eller hur?” En tunnhårig ung man iklädd en färggrann skjorta tilltalar mig.

”Jag har inte hunnit se mig omkring än”, svarar jag och vänder mig till bartendern. ”Är det här det enda ni har?”

”Japp. Vitt eller rött?” säger han, tämligen ointresserad.

”Två glas vitt”, grymtar jag.

”Jag tror att du kommer att bli imponerad. Rodriguez har verkligen ett unikt öga”, säger den irriterande lilla skiten i den irriterande skjortan. Jag låtsas inte om honom utan kastar en blick på Ana. Hon stirrar på mig med sina stora, glittrande ögon. Jag känner hur blodet rusar och kan inte förmå mig att titta bort. Hon är som en eldslåga i folkmassan och jag förlorar mig i hennes blick. Hon ser fantastisk ut. Håret ramar in ansiktet och faller i en kaskad ner på bröstet. Klänningen, som