Läs ett avsnitt ur E.L. James nya bok Mister

E. L. James, succéförfattaren till bästsäljande Femtio nyanser-trilogin, kommer nu med Mister, en ny roman, med nya huvudpersoner – och självklart med riktigt mycket romance.

Huvudpersonerna är Maxim Trevelyan, en privilegierad och aristokratisk engelsman, och Alessia Demachi, en mystisk ung kvinna med musikaliska talanger och ett farligt förflutet. Maxims begär till Alessia utvecklas till en brinnande passion av ett slag han aldrig tidigare har upplevt. När Alessias förflutna hinner ikapp henne försöker Maxim desperat att skydda henne. Men även Maxim bär på en mörk hemlighet.

Boken finns i din lokala bokhandel, på Bokus, Adlibris och hos Akademibokhandeln. Självklart kommer den även att finnas som ljudbok och e-bok hos Storytel – men först den 26 juli.

Vi bjuder på ett avsnitt ur boken nedan!

***

Vad fan gör den här blyga varelsen i min hall? Jag är helt förvirrad. Har vi setts förr? En bild ur en glömd dröm framkallas som en Polaroid i minnet, en blå ängel svävande vid min säng. Men det var ju för flera dagar sedan. Kan det ha varit hon? Och nu står hon här, som fastgjuten i golvet, alldeles vit i ansiktet och tittar ner. Hennes knogar vitnar när hon håller hårdare och hårdare i kvastskaftet, som om det ska hålla henne kvar på Jorden. Sjaletten döljer hennes hår och hennes lilla figur täcks av en alldeles för stor och gammaldags städrock av nylon. Hon ser helt bortkommen ut.

”Vem är du?” frågar jag igen, men vänligare den här gången. Jag vill inte skrämma henne. Stora ögon, samma färg som riktigt bra espresso, och de längsta ögonfransar jag någonsin har sett. Hon tittar upp och sedan ner i golvet igen.

Fan!

En skymt av hennes mörka och bottenlösa ögon och jag känner mig alldeles … osäker. Hon är minst ett huvud kortare än jag, kanske en och sextiofem mot mina en och åttioåtta. Fina drag, höga kindben, uppnäsa, ljus hy och bleka läppar. Hon ser ut att behöva några dagars solsken och en ordentlig middag.

Jag förstår att hon städar. Men här? Varför? Har hon ersatt min gamla städerska? ”Var är Krystyna?” frågar jag och börjar bli lite irriterad när hon inte säger något. Hon kanske är Krystynas dotter? Eller barnbarn?

Hon fortsätter att stirra ner i golvet med rynkad panna. Hennes jämna vita tänder biter lite i överläppen och hon vägrar att se mig i ögonen.

Se på mig, tänker jag. Jag vill sträcka mig fram och lyfta upp hennes haka men då tittar hon upp, nästan som om hon läste mina tankar. Hon ser mig i ögonen, sticker fram tungan och slickar sig nervöst om överläppen. Hela min kropp spänner sig när lusten dundrar in i mig, tung och het.

Herrejävlar!

Jag spänner ögonen i henne när lusten följs av olust. Vad fan är det för fel på mig? Hur kan en kvinna som jag aldrig har sett förr påverka mig så mycket? Irriterande. Med höjda välformade ögonbryn och uppspärrade ögon backar hon ett steg och fumlar med sopkvasten så att den trillar i golvet. Hon hukar sig elegant och plockar upp den och när hon står upp stirrar hon på kvastskaftet, börjar rodna om kinderna och mumlar fram något ohörbart.

Men vad fan? Skrämmer jag den stackars flickan?

Det var inte meningen.

Jag är irriterad på mig själv. Inte på henne.

Eller också beror det på något annat. ”Du kanske inte förstår vad jag säger?” säger jag, mest till mig själv, och drar handen genom håret och försöker lugna ner mig. Krystyna förstod ”ja” och ”här”, vilket innebar att det blev en hel del gestikulerande när jag behövde hjälp med annat än den vanliga städningen. Den här flickan kommer antagligen också från Polen.

”Jag är städare, Mister”, viskar hon med blicken i golvet och ögonfransarna utbredda över de strålande kinderna.

”Var är Krystyna?”

”Hon har åkt tillbaka till Polen.”

”När?”

”Förra veckan.”

Det visste jag inte. Varför i helvete visste jag inte det? Jag gillade Krystyna. Hon har städat här i tre år och kände till mina smutsiga hemligheter. Och jag fick inte säga hej då.

Det kanske är tillfälligt. ”Kommer hon tillbaka?” frågar jag. Hon lägger pannan i djupa veck men säger ingenting, sedan flyttar hon blicken till mina fötter. Av någon anledning känner jag mig lite besvärad. Jag lägger händerna på höfterna, tar ett steg tillbaka och känner mig ännu mer förvirrad. ”Hur länge har du varit här?”

Hon svarar med andan i halsen, det är knappt att jag hör. ”I England?”

”Du kan väl se på mig?” frågar jag. Varför vill hon inte titta upp.

Hennes smala fingrar griper tag om kvasten, nästan som om hon vill beväpna sig, sväljer, tittar upp och betraktar mig med stora blanka bruna ögon. Ögon som jag skulle kunna drunkna i. Jag blir torr i munnen när min kropp vaknar till liv igen.

Fan!

”Jag har varit i England i tre veckor.” Hon talar klart och tydligt, med en brytning som jag inte känner igen, och när hon säger det sticker hon fram sin lilla haka och ser trotsig ut. Läpparna är rosa, underläppen lite tjockare än överläppen och nu slickar hon sig om den igen.

Helvete!

Nu går jag i gång igen. Jag backar ett steg till. ”Tre veckor?” mumlar jag, helt ställd av min egen reaktion.

Vad är det som händer?

Vad är det med henne?

Hon är helt jävla ljuvlig, säger en lugn och svag röst inom mig.

Ja. Jävligt sexig med tanke på att hon har en städrock i nylon på sig.

Koncentrera dig. Hon har inte besvarat min fråga. ”Nej, jag menar hur länge har du varit här i lägenheten?”

Var kommer hon ifrån? Jag försöker tänka efter. Mrs Blake hade fått tag i Krystyna via någon hon kände. Men Krystynas ersättare förblir tyst.

”Talar du engelska?” säger jag och försöker få henne att prata.

”Vad heter du?”

Hon rynkar på näsan och ser på mig som om jag vore helt dum i huvudet. ”Ja. Jag talar engelska. Jag heter Alessia Demachi. Jag har varit här i lägenheten sedan klockan tio i morse.”

Oj. Hon kan faktiskt tala engelska.

”Jaha. Då så. Hur står det till, Alessia Demachi? Jag heter …”

Vad ska jag säga? Trevethick? Trevelyan?

”Maxim.”