”Den var för en ungdom rentav onaniframkallande”
Som ung kunde man ligga på mage och läsa utan att få ont i ryggen. Som 1976 då jag slukade Ulf Lundells Jack i pocket. Då var jag nyss fyllda nitton. Man hade ju fått smak redan från 1975 års Vargmåne: en snygg snubbe som var såväl gullig, romantisk som snuskig. En rebell med attack, fast i liksom lagom doser och med humor. Skivan vandrade runt mellan oss tredjeringare i Statens Normalskola, och vi spelade den på en grammofon som vi hade skramlat till – i ett klassrum där vi för övrigt obekymrat rökte röda Prince.
Och jag längtar gräset, jag längtar handduken, där ung jag läst. För att sjunga med Verner von Heidenstam. Ety här uppenbarade sig Livet, det eftergymnasiala och spännande och närapå förbjudna.
Vad ska mamma tänka, undrade jag när jag såg henne sluka samma bok. Men ingen fara. Hon gillade den förbehållslöst och var inte ett skvatt chockerad.
Senare samma år läste jag Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna. Herregud, vilket ultrasnusk, en vuxen kvinna! Den var för en ungdom rentav onaniframkallande, hade så kallad runkabilitet. Vad skulle mamma säga? Hon tyckte bra och verkade inte bli ett uns upprörd.
Pappa höll sig vad jag minns till Fritiof Nilsson Piraten och Frans G Bengtsson. Och när min debutroman Mun mot mun kom ut 1988 läste han den aldrig trots att mamma hade gemat ihop sidor med eventuellt stötande avsnitt. Emellertid klippte han noga ut recensioner och reportage och klistrade prydligt in dem i pärmar. Vart de nu har tagit hus.
Jag längtar mina föräldrar, som ung jag läst.
På fotot ovan ser vi Nina Lekander under 80-talet. I höst kommer hennes nya bok Trosbekännelser.