Nina Lekander om nya boken: ”Vi får finnas, trots rynkor och hängrövar!”

Om man ringer till Nina Lekander kopplas man oftast till ett mobilsvar där hon efter det sedvanliga ”Jag kan inte svara, men tala in ditt meddelande” avslutar med ”Allt löser sig! Hej!”.

Det är väldigt talande för Nina Lekander, författaren och debattören som alltid lika ärligt och alltid med samma jävlar-anamma-det-löser-sig-attityd tar sig an stora frågor som barnlöshet och skilsmässor såväl som klimakterium eller att förlora en förälder.

I den nya essäromanen Trosbekännelser beskriver hon den sista och starkaste passionen som får henne att flytta till Berlin och experimentera med sex. Kritikernas hyllningar har inte låtit vänta på sig:

”Skitigare och mer sårbar räds Lekander varken rökhosta, sömnproblem eller gamla rumpor med skinn som akvarellpapper, och hon skriver med humor och hårdbankande punk i blodet. Det är härligt med allt detta temperament och modiga bejakande av livets jubel och lidande”, skriver exempelvis Malin Krutmeijer i Aftonbladet Kultur.

Själv säger Lekander om kritiken:

– Först var jag rädd, sedan road. Folk läser så olika, och inte sällan efter politiska preferenser.

Nina Lekander träffade den tio år äldre Hansi på rocksångaren Stig Vigs begravning. Då hade hon passerat klimakteriet och var färdig med män. Trodde hon.

– Jag hade en frisk son och en häst och tyckte det räckte gott, även om jag kunde sakna mäns blickar. Därför var den chock både för mig och andra när jag blev blixtförälskad på begravningsfesten som hölls till Stickans ära. Jag hade snarare tänkt att jag skulle ägna mig åt barn och djur än att leva klubbliv.

Eller som hennes väninna Helena von Zweigbergk sa ”Det hade varit mindre förvånande om du plötsligt blivit religiös och det börjat rinna olja ur händerna på dig”.

Hon beskriver relationen som om det vore en romans ur en harlequinroman – fast snuskigare.

– Det har varit så frigörande att se hur min egen uppfattning om min kropp förändrats. Att min plattbröstade kropp med hängrumpa kan vara sexig. Och det har varit så roligt att skriva om! Som lärardotter kan jag dessutom inte låta bli att föreläsa lite om antika skulpturer, synen på äldre kvinnor och skam. Bland annat.

Från singelliv med hästar och hus på Öland till passion i Berlin. På väldigt kort tid bytte Lekander land, språk och identitet, även om hon ännu ofta är hemma i Sverige.

– Väldigt uppfriskande! Klubbarna i Berlin är mer åldersblandade och det är ärligt talat en fröjd när jag och Hansi blir insläppta före en grupp ungdomar från USA för att vi ser ballare ut. Vi får finnas, trots rynkor och hängrövar.

Perioderna i Berlin har gjort Nina Lekander till mer av en europé, säger hon. Hon har gått från nejsägare till att tycka att EU är toppen.

– Jag sörjer verkligen Brexit och läget i bland annat Ungern och Polen. Samtidigt som jag har blivit mer medveten om Sveriges kulturarv – och snällare mot det. Man ser Sverige på ett annat sätt när man blickar mot sitt hemland från Tyskland.

I boken beskriver hon Hansi som sin sista stora kärlek. Hur vet hon det, kan man undra. Hennes egen tillvaro ställdes på ända efter den där begravningen 2012 och kan kanske göra det igen?

– Jag bara vet att det är vi. Det är något i kombinationen av den trygghet och frihet som vi har som gör att ingen annan kärlek kan bli större. Vi har både varit som lyckligast och olyckligast tillsammans och har upplevt dödsfall och tragedier tillsammans. Vi kommer alltid ha varandra. Och sex.