”Alla i familjen Gardell ljuger så fort de behöver”

Nu i pocket! Efter succén med Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin är Jonas Gardell tillbaka med en ny roman: Till minne av en villkorslös kärlek – en episk, böljande släktkrönika. Här berättar han om kvinnofällor, villkorslös kärlek och att överraska sig själv när man skriver.

Berätta om boken.

– Det här inte en roman, utan många böcker i en. Det är både en berättelse om hur Sverige förändrats genom flera hundra år och berättelsen om en självgod men också oemotståndlig och ensam pojke vid namn Jonas och om hans mor Ingegärd Rasmussen. När han föds brister mammans blindtarm, hon får bukhinneinflammation och den nyfödda läggs på hennes bröst så att hon får se barnet innan hon dör. Men när Ingegärd ser in i hans ögon inser hon att för den här hjälplösa krakens skull måste hon leva, och det gör hon. Där och då bildar de ett förbund som aldrig ska brytas – den villkorslösa kärlekens förbund. Man kan även läsa boken teologiskt eller som ett stycke litteraturhistoria eftersom den refererar till mina tidigare verk eller varför inte, bara som en underhållande roman.

Apropå litteraturhistoria: I nya romanen låter du historien om Jonas Gardell och hans familj berättas av en fiktiv och medelmåttig litteraturvetare …

– Precis! Och den här litteraturhistorikern har varit tvungen att vända sig till Jonas Gardells syskon för att få information. Problemet är bara att alla i familjen Gardell ljuger så fort de behöver! När sanningen blir för obehaglig har man aldrig dragit sig för att skapa fantastiska legender och om någon simpelt invänder att ”det där kan inte stämma” så blir svaret ”Nu blev vi riktigt ledsna, för så här var det. Onekligen.”. Varje gång Ingegärd Rasmussen avslutar med ”onekligen” kan man räkna med att hon ljuger så att klockorna stannar.

Hur kom du på detta berättargrepp, att en litteraturhistoriker försöker skriva din biografi?

– Det föddes alldeles naturligt. Jag har ju skrivit ganska mycket vid det här laget, så jag vågar lita på min intuition. Vid flera tillfällen blev jag oerhört överraskad, till exempel när jag upptäckte vem som var berättarröst. Jag blev även lite chockad, upprymd och förfärad av bokens början – som jag inte vill avslöja här.

Hur skulle du beskriva Ingegärd Rasmussen?

– Hon är charmerande, begåvad, rolig och vacker. Och samtidigt påfrestande, manisk och elak. Hon är kort sagt så komplex som det vanligtvis bara tillåts män att vara, eftersom kvinnor i litteraturen brukar reduceras till en eller ett par egenskaper. Jag ville göra ett kvinnoporträtt av en hel kvinna.

Ingegärd kämpade konsekvent för sin frihet, fast på allt mer destruktiva sätt. Hade hennes liv blivit annorlunda ut om hon fötts 20 eller 30 år senare, tror du?

– Absolut! En kvinna i den här samhällsklassen som var född på 1920-talet hade att välja mellan att bli folkskolelärarinna, sekreterare eller sjuksköterska. De skulle vårda och serva andra. Hennes bröder fick gå på universitetet och vad viktigast är: de fick drömma. När Ingegärd krävde att få vara fri kunde hon göra det i kraft av sin ungdom, charm och begåvning. Men successivt nöttes hon ner av äktenskapet, av barnen och förortslivet. Och när hon blev svag så vände sig omgivningen – som tidigare varit tvungna att förhålla sig till Ingegärd – mot henne. De krossade henne. Hade hon varit född idag hade hon getts ett annat manöverutrymme. Det är en kamp som fortfarande förs, förstås, men det var svårare för 1920-talskvinnorna.

Det här är din första skönlitterära bok sedan dundersuccén Torka aldrig tårar utan handskar. Hur tror du att den kommer att tas emot?

– Oj, det har jag ingen aning om. Jag vill flika in att bitvis är boken vanvettigt rolig. När jag läste in den som ljudbok skrattade jag så mycket ibland att vi blev tvungna att bryta. Samtidigt är den är lika hejdlöst sorglig. Jag pendlar mellan ”Det här kommer väl inte en människa att vilja läsa!” och ”Jag är ett geni!”. Jag går mellan hybris och misströstan, helt enkelt.