”Den här mannen skulle antingen bli en riktigt stor författare eller gå under”

Det är inte ofta jag minns första gången jag träffade en person. Men jag minns faktiskt när jag träffade Karl Ove Knausgård. Det var i Norge på en tillställning som anordnats för att föra samman författare från de nordiska länderna. Vi hade olika samtal och uppläsningar, och jag minns att Karl Ove läste en oerhört stark text om en varg eller en hund, jag minns inte riktigt, men jag är ganska säker på att det åtminstone var om ett djur. Texten var vindlande och han läste med en oerhörd frenesi, rytmiskt, i något som liknade ett gungande stackato, vilket jag är fullt medveten om är en motsägelse. Oavsett vilket var det en hypnotisk uppläsning.

Under de två dagarna som författarmötet pågick hann vi prata en hel del om litteratur och annat. Vi hade båda debuterat nyligen och en kort tid därefter blev jag varse att Karl Oves första roman slagit ner som en bomb i hemlandet och hade belönats med fina priser. Den var ovanligt tjock och ambitiös för att vara en debutroman, men romanen var dessutom kontroversiell i sitt ämnesval. När jag läste den förstod jag något som jag redan hade insett när vi träffades i Norge. Den här mannen skulle antingen bli en riktigt stor författare eller så skulle han gå under. Det låter hårt när jag ser mig själv skriva det. Ändå kändes det faktiskt så. Det hade att göra med något som jag bäst kan beskriva som angelägenhet och kompromisslöshet. Däremot kände jag enbart värme och nyfikenhet för den person jag precis hade lärt känna; men person och verk är som sagt inte riktigt samma sak.

När jag långt senare träffade Karl Ove i Malmö, dit han nyligen flyttat, så var jag givetvis nyfiken på den bok han berättat att han skrev på. Jag hade dessutom precis blivit förläggare på hans svenska förlag. Han sa att den snart var färdig men att den nog skulle bli ganska lång. Jag svarade att jag redan förstått att den skulle bli lång; båda hans två tidigare romaner hade ju varit tegelstenar. Bara någon månad senare hörde han av sig och sa att han nu hade ett manus som jag gärna fick läsa. Det var bara en hake. Denna bok var inte bara lång, den var dessutom endast första volymen i ett verk som spände över sex böcker. Jag tog ett djupt andetag och frågade när han hade tänkt att skriva de andra fem volymerna. ”I år”, svarade han.

Det självklara i den uppkomna situationen var att säga att det var ett imponerande upplägg men att en översättning givetvis inte kunde komma på fråga. Inget förlag skulle ha råd. Dessutom var den första volymen tillräckligt omfattande för att spränga vilken rimlig förlagskalkyl som helst. Jag hade inget annat val än att säga som det var, men eftersom jag ändå var nyfiken frågade jag hur mycket jag kunde få läsa av det stora romanprojektet. Han sa att de två första volymerna var färdiga och jag bad honom att skicka dem på direkten.

När man som förläggare sitter med tusen sidor att läsa, och med vetskapen om att dessa endast är cirka trettio procent av verket i helhet, så är det enda vettiga att läsa med skeptisk blick. Men i det här fallet fanns ju det där minnet från Norge, den upplästa novellen, mannen som jag i det ögonblicket föreställt mig skulle bli sin generations stora norska författare. Eller gå under. Jag började läsa. Och slutade inte riktigt. Det gick ju inte. Jag bara läste och läste och var helt oförmögen att bedöma om det var bra eller fantastiskt, banalt eller genialiskt. Jag hade verkligen ingen aning. Jag visste bara att jag måste finna på ett sätt att publicera det här på svenska.

Då återstod frågan om hur nu det i hela fridens namn skulle gå till. Man kan säga att jag fuskade lite. Den uppmärksamme bibliofilen har säkert redan märkt att det inte står siffran 1 på förstaupplagan av Min kamp. Tillsammans med Karl Ove bestämde vi att den första volymen kunde stå som ett fristående verk, och om den inte mottogs väl behövde inte förlaget känna sig tvingat att publicera de övriga fem volymerna. Fast någonstans inom mig visste jag att vi skulle göra de andra också; jag visste bara inte hur det skulle gå till.

Det som hände sedan känner de flesta till. Min kamp blev en stor succé, och kort därefter handlade det inte längre om huruvida vi skulle göra de resterande fem volymerna utan hur snabbt vi kunde få ut dem. Översättaren Rebecca Alsberg fick lägga allt annat åt sidan, redaktören Ingemar Karlsson lusläste varje sida i ett hisnande tempo. Min kamp blev ett begrepp på varje kulturredaktion, och inte långt senare kom det stora internationella genombrottet.

Det finns mycket att säga om hur romanen blev bemött, men det har redan skrivits spaltmil om detta. För mig personligen var debatten om minnet den som jag fäste mig särskilt vid. Minnets sanningshalt. Om och om igen undrade kritiker och läsare hur någon kunde minnas allt så detaljerat. Fascinationen var i mina ögon både naiv och lite förvånande. Det var som om det aldrig tidigare hade förekommit romaner som på ett detaljerat sätt mindes tillbaka. Plötsligt var det som om varje memoar varit utformad att läsas som bokstavligt sanningsvittne. Det kändes i vissa stunder som om autofiktionen aldrig riktigt hade diskuterats som begrepp, trots att vi i Sverige redan haft hätska debatter om till exempel Carina Rydberg och Maja Lundgren.

Jag tror att det finns ett svar på denna naivitet. Det är att man som läsare av Min kamp förs fram i en berättelse med periferin som centrum, så pass att det nästan når en punkt där det inte längre finns ett fokus bland alla trivialiteter och vardagligheter - bara för att plötsligt hugga till som om livet stod på spel. Jagets nakna blick gör att det ser så förvillande enkelt ut, vilket gör att man står helt oförberedd när det slår till i bröstet. En sådan läsupplevelse går bortanför diskussionen om autofiktion, memoar eller roman. Det handlar om viljan att beröra, vilket är varje konstverks yttersta önskan även om vägen dit kan snitslas på tusentals olika sätt.

Och minnet, ja. Har Karl Ove Knausgård ett så fantastiskt minne? Är det nyckeln till hans framgång? Ja, inte vet jag, men jag tvivlar på att det är vad det hela handlar om. Minnet gäckar oss alla. Jag inbillar mig att det fungerar exakt likadant för Karl Ove Knasgård. Däremot är resan mot minnet både hisnande och skräckinjagande för varje vuxen person, inte minst om det egna minnet ställs emot någon annans. Finns en bättre grogrund för osämja än två människor som minns samma situation på olika sätt?

Men när jag nu benämner minnet blir jag också lite osäker. Vilken plats var det egentligen på, när vi träffades första gången? Det kanske inte alls var i Norge. Kanske var det i Sverige någonstans. Men jag är säker på att det var på ett litterärt nordiskt möte. Jag minns till och med några till som närvarade. Och att Karl Ove läste en text om ett djur. Jag ska be honom berätta var det var någonstans och vilken novell han läste, om han nu har ett sådant fantastiskt minne.

Fast i själva verket skulle jag hellre läsa en text om hur detta möte gick till, sett ur hans blick där han befinner sig nu. Det känns mer angeläget än att få veta vad som egentligen hände då för länge sedan. Men en sak minns jag med bestämdhet, och jag vet nu att framtiden kom att besvara denna tanke. Karl Ove blev sin generations viktigaste norska författare. Han gick inte under. Jag är mycket glad över det förstnämnda, men jag är långt lyckligare över det sistnämnda.