Lär känna Elena Ferrante

Elena Ferrante har gjort stor succé världen över med sina romaner i Neapelkvartetten. Den första, Min fantastiska väninna, har blivit framgångsrik tv-serie på HBO och fler säsonger väntar. I den nya boken Ferrante om Ferrante får vi lära känna den hemlighetsfulla författaren, som ju gömmer sig bakom en pseudonym.

Här berättar hon om sitt eget skrivande och sina högt ställda krav på sitt eget skapande. Hon berättar förstås om Neapel, den italienska staden som står som fond till hennes berättelser och som delar huvudroll med Elena och Lila i Neapelkvartetten.

Och så berättar hon om varför hon valt att inte bli en offentlig person. Ferrante om Ferrante är ett närgånget självporträtt av en av våra största verksamma författare.

Läs ett smakprov ur boken nedan.

***

Städer

En morgon – det var sommar, en mycket varm napolitansk sommar och jag var elva år – blev min syster och jag bjudna på glass av två något äldre små pojkar, lekkamrater och hemliga beundrare. Vår mor hade absolut förbjudit oss att avlägsna oss från gården till huset där vi bodde. Vi lockades emellertid av glassen och eventuell kärlek, så vi bestämde oss för att vara olydiga. En olydnad ledde till nästa. Vi nöjde oss inte med att ta oss till kaféet längst bort på gatan, vi lockades också av nöjet att spela frigjorda kvinnor och gick därför långt bort, ända till parken vid Piazza Cavour, ända till museet.

Rätt som det var blev himlen svart. Det började regna med åska och blixtar, regnet forsade ner över oss och rann i strömmar mot rännstensbrunnarna. Våra ledsagare letade efter skydd men det gjorde inte min syster och jag, jag såg redan hur vår mor jätte­nervös stod på balkongen och ropade på oss.

Vi kände oss övergivna i regnet och sprang iväg, piskade av de tunga vattenkaskaderna. Jag höll min syster i handen och skrek åt henne att skynda sig, vi var genomvåta och mitt hjärta bultade. Det blev en lång och uppskakande stund av förvirring. Pojkarna hade lämnat oss åt vårt öde, i hemmet som vi sprang mot väntade säkert ett straff, allt kunde hända oss. Det var då jag blev medveten om staden för första gången. Jag kände den på axlarna och under skorna, den flydde tillsammans med oss, den flämtade med smutsig andedräkt, utstötte galna signalhornsvrål, den var sam­tidigt både främmande och välkänd, begränsad och gränslös, farlig och spännande, jag kände igen den samtidigt som jag sprang vilse.

Detta intryck har levt kvar. Från och med den gången existerar varje stad bara när den plötsligt tar sig in i blodet som styr benen och förblindar ögonen. Jag tog fel gata flera gånger, inte för att jag inte kunde vägen hem utan därför att även det bekanta utrymmet kände av min ängslan och öppnade sig framför mig i fel vägar och de felaktiga vägarna var också en önskan om misstag, en möjlighet att fly från mor, att aldrig mer komma hem utan okynnigt driva omkring på gatorna i alla mina hemligaste tankar.

Jag blev tvungen att stanna, slita i min syster så att hon inte skulle försvinna, åter gripa tag i orienteringstråden, som är en magisk tråd, binda ihop gatorna och göra hårda knutar så att gatorna blev lugna och jag kunde hitta vägen tillbaka hem. Mor blev först rörd eftersom vi var vid liv, sedan, just därför att vi var vid liv, daskade hon till oss med en slev.

…

Jag lämnade Neapel tidigt, för det blev så att jag måste bo på diverse platser långt borta. Jag trivdes sällan i de städer där jag bodde. Nu känns de allihop som inget annat än proteser, men med olika effekter: antingen har de förblivit dött material, främmande för alltid, eller också har de blivit en del av kroppen och upplevs som en aktiv del av vad man känner. Det är bara i detta andra fall som städer räknas för mig, på gott och ont. För övrigt är de bara betydelselösa ortsnamn. Även om de har vackra inspirerande namn och fascinerande spår av det förflutna, förmår de inte fängsla mig ens som turist, jag är inte särskilt intresserad av att gå omkring som turist med näsan i en guidebok. Från och med den där upp­levelsen i min sena barndom är för mig Neapel den sanna modellen för en storstadsupplevelse, Neapel som trycker sig mot mig och gör mig förvirrad medan jag springer i regnovädret.

Smakprovet kommer från kapitlet Spillror.