”Vår tid präglas av en kollektiv rädsla för framtiden”

Hur långt ifrån varandra kan en familj komma innan den upphör att höra ihop? Amanda Svenssons nya roman Ett system så magnifikt att det bländar är en stor familjeberättelse om tre syskon som försöker nå varandra i en värld som blivit alltmer splittrad. Sebastian, Clara och Matilda är trillingar, uppvuxna i Lund men nu skingrade på olika platser i världen. De har alltid haft en knepig relation till varandra, framför allt de två systrarna, och när en tragisk händelse inträffar glider de isär.

— Det hela blir mer komplicerat när deras pappa bestämmer sig för att avslöja en hemlighet som legat och pyrt ända sedan den dramatiska natt då de föddes, berättar Amanda Svensson. På sina olika håll försöker de hantera den här nya vetskapen, samtidigt som de måste deala med sina egna allt rörigare liv – trådar flätas samman, och något som liknar en konspiration eller kanske till och med en högre ordning utkristalliserar sig.

Det har gått fem år sedan din förra bok, vad har hänt sen sist?

— Jag har skrivit en ny bok! Men vid sidan om det så har jag också gjort en hel del annat. 2015 flyttade jag till London, delvis för att skriva min nya bok, och sedan vidare till Cornwall i sydvästra England ett år senare. Här bor jag nu intill fyrtornet som inspirerade Virginia Woolf att skriva Till fyren, en utsikt som förpliktigar, odlar ärtor och har det allmänt mycket bra.

Ett system så magnifikt att det bländar växte fram långsamt, bit för bit, berättar Amanda Svensson. Hon vill att varje bok ska vara en utmaning och den här gången siktade hon på att skriva en bred historia med många karaktärer och väva samman en intrig som skulle befinna sig ”någonstans i skärningspunkten mellan såpopera och intelligent samtidsskildring”. 

— Man måste sikta högt, annars kan det kvitta. För mig är skrivandet alltid lite som ett pussel – jag har ofta bitar, berättelser, bilder, teman, som jag känner hör ihop. Att skriva är ett sätt att nå fram till hur. Rent konkret var jag väldigt intresserad av den mänskliga hjärnan när jag började med romanen – och jag har länge vetat att jag ville skriva något som utspelar sig på Påskön, en plats som fascinerat och skrämt mig ända sedan jag var i Sydamerika som tjugoåring och insåg hur extremt långt borta från allt den ligger. Det är en plats med nästan överdriven poetisk tyngd. Jag ville också skriva om den ekologiska kollapsen, samt om relationen mellan syskon. Jag tycker att det är den intressantaste familjerelationen, eftersom den saknar mall – den finns, man har inte valt den, vad gör man med den? 

Vad skulle du säga är bokens centrala tema?

— För mig handlar den här romanen primärt om rädsla och trygghetsbehov, om en känsla av kontrollförlust – både privat, för de olika karaktärerna, och i ett globalt perspektiv, politiskt och ekologiskt. Jag tror att vår tid präglas av en slags kollektiv rädsla för framtiden. Det är nog sant för alla tider, men för vissa epoker mer än andra. Världen är mer hopkopplad än någonsin, och klimatkrisen, finanskrisen, flyktingkrisen och så vidare visar vilket bräckligt bygge den är.

Foto: Alexandra A. Ellis

— Jag tror att många människor längtar efter en känsla av kontroll, av att saker trots allt hänger samman och går att förstå – något som i hög grad präglar många av karaktärerna i boken. Det är också här familjen kommer in, som det mest grundläggande, ursprungliga trygghetssystemet. Vad gör man när familjebygget knakar i fogarna, när det man trott skulle vara permanent visar sig vara byggt på en lögn? Och vad är egentligen en familj, vilka ryms i den?