På promenad med: Amanda Svensson

I Amanda Svenssons nya roman Själens telegraf möter vi trettonåriga Iris. Det är tidigt 90-tal i Somerset i England och Iris lever ensam med sin mamma, som kanske inte alltid talar sanning om Iris pappa eller den man som plötsligt en dag dyker upp och ställer frågor om huset de bor i. Vi möter även Iris några år senare, nittonåringen som flyttat till Glasgow där hon träffat musikern Rupert. Barndomens frågor har ersatts med en nyfunnen trygghet, tills behovet av pengar blir akut. Vi åkte till Skurup i Skåne, där Amanda Svensson nu bor, för att ta en promenad och prata om den nya boken och det svåra med att aldrig riktigt kunna dela sitt inre med en annan människa.

– Iris har en ganska speciell och väldigt isolerad uppväxt, berättar Amanda Svensson. Hon bor ensam med sin mamma Grace i ett hus på brittiska landsbygden, går inte i skolan och har väldigt få kontakter utanför hemmet och byn. Det är på sätt och vis en paradisisk tillvaro, men den är också väldigt ensam. Iris mamma är en väldigt karismatisk och spirituell person, men också opålitlig och nyckfull. Den här sommaren 1992 börjar samhället utanför, som präglas av en stark lågkonjunktur, arbetslöshet och allmän oro, att sippra in i Iris och Grace bräckliga bubbla. Iris börjar alltmer ifrågasätta sin mamma och det liv de lever, vilket kulminerar i katastrof.

– Sex år senare har Iris sökt sig till studentstaden Glasgow i Skottland, där hon för en planlös tillvaro bland konstnärer, musiker och andra bohemer. Hon träffar Rupert, som lyckas övertala henne att börja spela med hans band. Den här gemenskapen är omvälvande för Iris, och när den hotas av yttre omständigheter är hon beredd att göra nästan vad som helst för att rädda den. På gott och ont har hon lärt sig en hel del av sin mamma, kan man säga.

– Jag upplever att det är en berättelse som har väldigt många tematiska lager. Ett av dem är ensamheten, den extrema ensamheten som Iris bitvis upplever men också den allmänna, som hör ihop med att vara en människa med ett inre som man aldrig helt och fullt kan dela med någon annan. Där finns ju språket som ett medel, men det är ju tyvärr ett ganska trubbigt instrument. Iris funderar väldigt mycket på språk och kommunikation, på vad man egentligen kan och inte kan förmedla genom att prata, eller för all del skriva. Ett annat tema är pengar, framför allt bristen på dem. Jag har ganska länge intresserat mig för vad som gör människor trygga och otrygga, harmoniska eller disharmoniska, och där utgör ju det materiella en väldigt viktig pusselbit, som ganska ofta tappas bort i litteraturen.

När visste du att det skulle bli den här berättelsen?

– Det tog nog ett tag. Alla mina böcker börjar med väldigt vaga förnimmelser, nästan som att det flyter omkring bilder och teman i luften som jag måste plocka och långsamt foga samman till en helhetsbild. Den här romanen började med trädgården och äppellunden som Iris och Grace har, jag hade något slags bild av ett väldigt ensamt barn som betraktade världen från ett äppelträd. Jag var rent konkret väldigt upptagen av min egen trädgård när jag började skriva den här boken, och det kändes nästan tvunget att skriva något med det som fond. När man rent praktiskt sysslar med växter uppstår ett sätt att betrakta som ligger skrivandet väldigt nära, man behöver liksom hitta ord för att beskriva det man ser, fulländningen i ett äpples form eller vad det nu kan vara.

– När det sedan finns en startpunkt och något slags trängande tematik att utforska så brukar berättelsen växa fram på ett ganska organiskt vis.

Det är din första bok som helt utspelar sig i Storbritannien, där du också bodde i många år.

– Jag utvecklade nog en ganska stark anglofili under åren som jag bodde i England, det är på många sätt ett fantastiskt land, otroligt vackert och i jämförelse med Sverige ganska excentriskt och icke-konformt. Å andra sidan är det också ett väldigt starkt klassamhälle, vilket spelar en stor roll i den här romanen, som på sätt och vis täcker in hela Storbritanniens moderna politiska historia, från den så kallade missnöjesvintern 1979, över Thatcher-åren och fram till Tony Blair och New Labour i slutet av 1990-talet. Och inte minst är det ju ett trädgårdsland, alltså ett land med en stark trädgårdskultur, vilket inte heller är oviktigt för romanen.

Det är 90-tal i bokens båda tidsplan, vad drog dig till just den tiden?

– Flera skäl. För det första var jag sugen på att skriva om en tidsperiod som jag faktiskt inte upplevt direkt. Jag är född 1987, så jag var väldigt liten i början av 90-talet. Jag har aldrig varit särskilt lockad av att skriva en ”riktig” historisk roman, men det är något med den nära historien som är eggande, att den liksom nästan är nu, nästan inom räckhåll, men ändå omgärdat med mycket nostalgi och falska föreställningar. Att det blev just början av 90-talet, och sedan 1998, berodde på att jag ville skriva om ekonomi och om samhällskris, och då hamnade jag fort i det tidiga 90-talets lågkonjunktur och räntekris. Det var ju en tuff tid i Sverige, men i Storbritannien var den ännu värre, med väldigt hög arbetslöshet och många, många människor som fick gå från hus och hem. Den sortens kollektiva kriser, som delas av alla i ett samhälle men slår olika hårt, sätter verkligen ljuset på de styrkor och svagheter som finns i det vi kallar samhället. Systemiska kriser, som vi exempelvis upplevde under pandemin, har ju också en tendens att generera kriser och förändringar på mikronivå, i människors individuella liv. Så blir det ju också för Iris och Grace, där det både direkt och indirekt är den ekonomiska situationen i samhället som får deras lilla värld att rasa samman.

Din förra roman var stor på många sätt, till omfång men också i ämnena som den tog upp. Själens telegraf är mer koncentrerad. Var det något du hade som mål när du började skriva?

- Ja, jag trodde att den skulle bli ännu tunnare. Rent krasst så var jag utmattad efter att ha skrivit Ett system så magnifikt att det bländar, och enda sättet att komma igång igen var att tänka att jag skulle skriva något som rent formmässigt var motsatsen till den, med andra ord något kort och koncentrerat. Ett system så magnifikt att det bländar var stökig, myllrande och expansiv, lite som … universum, om man får vara så anspråksfull. Själens telegraf ville jag skulle vara mer som en enskild himlakropp, ett koncentrerat klot av energi. Jag tänker mycket på skrivandet i termer av textur, tror jag. Att text kan vara tung eller lätt, spänstig eller slapp, trubbig eller med rundade kanter och så vidare. Själens telegraf tänker jag påminner om en baklava, alltså ett sånt bakverk som består av tusen lager filodeg och sirap. Hög densitet, men samtidigt lätt och delikat? Det är i alla fall vad jag hoppas.

Vi är i Skurup och hit flyttade du från Storbritannien. Vad betyder den här platsen för dig?

– Jag bor här nu, eller rättare sagt bor jag i Rydsgård en tågstation bort. Sedan åren då jag bodde i en övergiven badort i Storbritannien har jag varit förtjust i lätt bedagade småorter. Ställen som luften liksom gått ur men som ändå fortsätter existera, det är enklare att själv existera på sådana platser än i storstäder, tycker jag. Sen är det nog lite orättvist att kalla Skurup bedagat, det är faktiskt Skånes näst största inflyttningsort och ett väldigt trevligt litet ställe med ljuvliga tegelfasader, god tillgång på konditorivaror, ett visst mått av kulturliv och en mycket vital Pågatågstation.