Priset på ett liv

För drygt tio år sedan satt Helena Trus i sin farmors kök. Helenas farmor överlevde Förintelsen och nu gick hon till slut med på att berätta för sitt barnbarn.

– Då trodde hon nog att jag skulle nöja mig med den där eftermiddagen. Men jag kände att det skulle bli mycket mer än så. Och redan då kom titeln till mig, att om det i framtiden blir en bok ska den heta Ett kilo socker. Sedan barnsben har farmor och farfar tvingats leva med hur andra människor bestämt deras värde, brist på värde, satt ett pris på deras liv. Det är något som präglar farmor än i dag.

Under Helenas uppväxt hade farfar Lejb monopol på berättelserna om Förintelsen. Medan han talade högt, talade farmor Cyla med sin tystnad. Hon var inte intresserad av en plats i rampljuset. Medan han hade svårt att släppa det förflutna, tiden som partisan i skogen, lämnade hon ofta matbordet när han började berätta. Hon skyllde på disken eller att ännu en rätt skulle dukas fram. Ibland kom hon in i matsalen igen och bad farfar att vara tyst.

”Våra barnbarn behöver inte höra om allt det där hemska”, sa hon irriterat.

– Jag gjorde några första trevande försök att få henne att prata om kriget. ”Det är bara tråkigheter. Och vem bryr sig om min historia?”, svarade hon. Ju mer hon drog sig undan, desto mer dedikerad blev jag att få farmor att bryta sin tystnad och det tog några år innan hon gick med på att svara på mina frågor.

Varför tror du att din farmor var tyst i så många år, medan din farfar berättade?

– Tystnaden var hennes sätt att hantera sorgen, smärtan och saknaden. Hon ville inte heller belasta andra med allt det hon hade inom sig. Därför tror jag att hon tyckte det var rätt skönt att farfar hanterade det precis tvärtom, så hon kunde dra sig undan. Och med tiden blev deras olika sätt att hantera det som hänt cementerade roller i deras relation och i familjen.

Vad var svårast med arbetet med Ett kilo socker?

– Att inte ge upp. Det har varit långt ifrån enkelt att få henne att berätta. Hon undvek länge detaljer, känslor, avbröt när det blev för jobbigt. Jag har varsamt fått följa farmor i hennes egen takt. Inte stressa, inte pressa, men samtidigt om möjligt vara mer envis än hon. Och då är min farmor den mest envisa personen jag känner.

Du har inför boksläppet pratat om att det faktum att du är barnbarn till en överlevare inte väger lika tungt som om en överlevare själv berättar, känner du fortfarande så? Det är ett arv som går i generationer och som generationer får ta hand om och leva med.

– Jag minns fortfarande hur tagen jag och mina klasskompisar blev när en Förintelseöverlevande kom och berättade om sina upplevelser i skolan. Det är klart att deras egna ord berör allra mest. Samtidigt är det väldigt svårt, till och med för mig som barnbarn till två överlevande, att förstå och kunna ta in deras berättelser. För skolungdomar i framtiden kommer ett Förintelsevittne vara någon som en gång levde, överlevde, någon mer abstrakt, en bild i en historiebok. Här kan förhoppningsvis vi i generationerna efter ta vid. Jag hoppas att vi kan få kommande generationer att på ett annat sätt kunna relatera till det som hänt, sätta det i ett sammanhang, sätta det i perspektiv till det rådande nyhetsläget och deras samtid.

Vem hoppas du att boken ska nå?

– Ett kilo socker är inte bara en bok om Förintelsen, om då. Det är lika mycket en bok om nu. Om mänskligt värde, utanförskap, familjeband, identitet, föräldraskap, förluster och saknad. Den är också en skildring om en kvinna, en dotter, syster, mamma, farmor och gammelfarmor av sin tid. En 91-åring kvinna som en gång invandrade till Sverige och som nu är i slutskedet av sitt liv. Det finns något för alla i boken, men det är klart att det är extra viktigt att den yngre generationen förstår att Förintelsen inte bara är något som hände för 80 år sedan.