Helena von Zweigbergk: ”Det var dags för en existentiell avstämning”

I Mitt liv som dront letar Helena von Zweigbergk ledtrådar i sådant hon tänkt, skrivit och gjort. Men också i det hon knappt vågat närma sig. Hon beskriver hur hon likt dronten inte kunnat sätta sina egna gränser, utan gått genom livet som en levande vågskål, en vandrande åskledare, emellanåt använd som packåsna och slasktratt för sådant andra inte velat eller förmått bära.

– Boken kallas en självbiografisk inventering, berättar hon för oss. Den kom till vid ett läge i mitt liv när jag upplevde att det var dags för en sådan. Jag hade precis fyllt 60, jag hade eldat upp ett hem i romanen Totalskada och ville titta på mitt eget liv. Vilka strategier har jag valt, åldrande, kärlek, ångest...

– Men det är ingen ”snäll och åldrande kvinna försonar sig med sitt liv”, det är inte riktigt en sådan bok heller. Det är en ganska arg bok. Jag kan verkligen känna, gud vad mycket bullshitteri man har stått ut med i livet. Jag tror att det är den här aggressiviteten som kraft, den kreativa, bra sortens kreativitet som bubblade upp och var tvunget att komma ut. Dronten ryter ifrån!

Med värme och hög igenkänning skriver Helena von Zweigbergk om det nya åldrandet, om moderskap och eskapism, vardagens pågående maskineri och behovet av andakt.