Helena von Zweigbergk om kärlek och relationer på 50-talet

Helena von Zweigbergks nya roman 1959 levandegör en tid, en stad, och ett par. En kvinna och en man med helt olika bakgrund, som försöker dela sina drömmar om en ljusare framtid och ett modernare sätt att leva och älska. 

Stockholm i slutet av 50-talet. Ingrid bor med sonen Tom i ett liten lägenhet på Sankt Eriksplan. Hon är lärarinna på en flickskola och njuter av att bestämma över sitt eget liv. Hon är en välkommen gäst hos väninnan Britt och hennes man Ingvar, en känd filmproducent, som har fina bjudningar med spännande gäster.

Så träffar hon Georg, en ung ambitiös journalist, som just flyttat till stan och har stora drömmar om modernitet och ett samhälle som utlovar en bättre framtid för alla.

Ingen av dem har egentligen bråttom att binda sig, men när Ingrid blir gravid gör de vad som förväntas av dem, tar sitt ansvar och planerar för en gemensam familj. De delar hopp om gemenskap och kärlek, men hyser också båda en stark längtan efter ett friare sätt att leva. Men hur jämkar man sina förväntningar när man fortfarande lever i en tid av konventioner och traditioner? Och kan de vara lyhörda för sina egna och varandras föreställningar?

– Ingrid och Georg vill vara en del av den framåtrörelsen och vara ett modernt par, berättar Helena von Zweigbergk för tidningen Allas. Men att vilja i teorin innebär inte alltid att det fungerar i praktiken. De är båda födda i en annan tid och de gamla normerna lever kvar inom dem och ute i samhället. Jag tror att det tar minst en generation innan verklig förändring är möjlig. Exempelvis synen på barn, som existerade på föräldrarnas villkor och skulle hålla sig lugna och fina, levde kvar in på 60-talet.