På promenad med: Emilia Bergmark-Jiménez

Fotografen Emilia Bergmark-Jiménez debuterar med en bok om som handlar om när hennes son Miguel, tre och ett halvt år, föddes. Och om tiden efteråt. Om förväntningar från sig själv och omvärlden. En förälders födelse är en bok som inte väjer för det som gör ont. Men det är också en bok som vågar det största som finns: att älska.

Vi tog en promenad med Emilia Bergmark-Jiménez.

– Min bok är skriven som terapi och kommunikation och som tröst. Åt mig själv och andra. Den kommer verkligen rakt ur mitt huvud och rakt från… Min tunga.

Vilka är de här andra som du skriver för?

– Jag pratade faktiskt med min psykolog om det. Hon menade att jag hela tiden refererade till andra och vad andra tycker. I början efter att Miguel föddes, och under en ganska lång tid efter, mådde jag väldigt dåligt. Jag försökte kommunicera det, till den närmaste familjen och vänner, och blev mött med ganska mycket oförståelse. När jag försökte beskriva att, nu orkar jag inte mer, jag dör, och möttes av typ, ”det är inte så farligt, du kommer klara det här, gå och lägg dig, försök sova lite”... Alla de bemötandena blev ”de andra” i mitt huvud. Det har formats i något slags reflektion av samhällets oförmåga att se komplexiteten i att vara förälder men också i att vara kvinna. Det är verkligen något jag har kommit fram till att jag ruttnat ur på.

– Man pratar om två känslor samtidigt, men det finns ju miljoner små glasfiberkänslor samtidigt. Man förminskar komplexiteten genom att säga ”det ordnar sig”.

Kan man säga att texterna föddes ur en provokation?

– Nej, absolut inte ur en provokation. Man kan säga att de föddes ur nöd. De texter jag har skrivit ur provokation har inte överlevt. De texterna är så kortsiktiga och apropå att förminska, så tycker jag också att det är att förminska mig själv att bli provocerad och reaktiv i det. Däremot så tror jag att en del personer kan bli provocerade av vissa saker i min bok. Många män, till exempel, kan säkert bli provocerade när jag skriver om att ta halva föräldraledigheten. Gör det bara! Men det är inte samma sak som att jag blev provocerad och därför skrev texterna. De kom ju ur något större än provokation, de kom ur en övertygelse att samhället måste förändras. För mig är det en självklar del av världen.

Du började skriva de här texterna i sociala medier, som ju i mångt och mycket bygger på reaktion från andra. Finns det några knappar du medvetet tryckt på?

– I början när jag skrev var jag ganska omedveten hur provocerande vissa grejer som jag sa faktiskt var. Till exempel när jag bestämde mig för att jag inte ville amma mitt barn. För mig var det inte alls ett beslut som kom ur någon sorts reaktion mot någon amningsnorm. Det handlade bara om att jag inte vill det här, för mitt barn eller för Erik, min partner. Det var ett privat beslut och kändes väldigt bra. När jag berättade om det så märkte jag plötsligt att det var väldigt provocerande för många. Och det blev något jag använde för att testa människor jag sen mötte. Är du allierad med mig som kvinna som bestämmer själv eller vurmar du för något mer traditionellt? Och jag måste också säga att med klimatet i sociala medier just nu så är provokation för mig inte givande att jobba med. Men tar man de här frågorna och tankarna och läser dem i en bok istället för på sociala medier så uppstår något mjukare, det blir en dialog med läsaren snarare än något som ska väcka reaktion.

I dag har många svårt att skilja på att tänka till eller få nya perspektiv och att bli provocerad och agiterad?

– Ja, jättesvårt. Det kan man på sätt och vis förstå i och med att man hela tiden blir bombad av nya perspektiv. Den nivå av kunskap vi förväntas ta in en vanlig torsdag i dag… Jag lär mig tjugo nya uttryck, fem olika saker man ska och inte ska säga, och jag är så tacksam för det eftersom världen behöver förändras. Men det ställer väldigt höga krav. Det har jag också skrivit om i min bok, apropå att man som nybliven förälder kan vara väldigt skör och behöver bygga upp ett försvar om man känner sig ifrågasatt, som jag gjorde. Man bygger upp ett försvar och en linje man behöver hålla. Och då blir man snål mot andra. Om man har jobbat jättehårt på att motivera sina val, och någon säger ”men så här kan man göra istället”, det skapar såklart ett helt ofruktbart klimat. Det är sociala mediers svaga sida. All kunskap är ovärderlig, men ny kunskap är också provocerande eftersom det blir en sån mängd information att ta hand om.

Vi blir utmattade.

– Ja, hjärnan kokar.

Du jobbar till vardags som fotograf och det här är din första bok. Skrev du som barn och tonåring?

– Jag gick Waldorfskola och skrev jättemycket som barn, dikter och historier. Och jag har läst massvis ända sen jag var pytteliten. När jag var barn hade jag fotografiskt minne så vissa grejer jag lärde mig då kan jag fortfarande komma ihåg, ordagrant. Det är liksom, ”låt mig recitera 20 verser av Tomten för dig”! Men de här texterna började jag skriva tre veckor efter att Miguel föddes. Jag hade skrivit kortare saker på sociala medier, som mer handlade om feminism eller politik, rakt upp och ner. Efter födseln så började jag skriva för att jag sprängdes inifrån och för att jag kände att jag var tvungen att kolla om det var så att omvärlden fanns kvar. Kunde nån annan relatera till det jag kände?

– Det är väl inte så vackert att säga men jag tror inte att jag hade börjat skriva om inte instagram hade funnits. Jag har inte skrivit för nån byrålåda, det har alltid varit meningen att mina texter skulle hamna hos en läsare. Från början för att jag behövde det och med tiden märkte jag att andra behövde att jag skrev till dem. Jag är väldigt inspirerad av litteratur, av allt jag läst och minns sen jag var liten. Allt finns där inne. Jag hoppas att nån kommer hitta citaten jag burit med mig och gömt i min bok. ”Aha, det där är från Where the wild things are och det där från Hjalmar Söderberg och Odysséen”. Det finns en stor barndomsvärld inom mig.

Tänkte du någonsin på att göra skönlitteratur av det här, att skriva fiktion? Många använder ju det som grepp för att inte behöva bli för privata, eller ”hänga ut” nära och kära.

– Nej, det har jag inte ens föreställt mig. Gud, vilken intressant fråga. Jag håller ju på med fotografi och texterna i den här boken har varit väldigt likt det för mig. Jag håller på med bilder och jag skriver bilder, de är tydliga. Mitt fotografi har aldrig varit fiktion för mig, även om det ibland är iscensatt så strävar jag hela tiden efter att det ska kännas som att man är där, i verkligheten. Det är samma sak med skrivandet. Jag vill inte svepa över något, utan vill skriva exakt. Jag vill vara sann. Då blir det intressant.

Tror du att väja för det exakta och det sanna, som många av oss gör i vardagen, kan vara en skyddsmekanism? Ett självförsvar i ett liv som ställer höga krav.

– Överslätande klyschor, ”det är vad det är” eller ”det blir som det blir”... Vad väcker det för känsla i dig? Det kan vara oväntat och skitsvårt att ta reda på, men det är jävligt intressant. Jag tror också att det handlar om att ingen frågar. Man är självklart rädd, man kanske aldrig har fått landa hos någon som förstår den fulla utbredningen av känslan. Det märker jag när jag pratar med andra föräldrar. Man vågar inte säga att man tycker att det är jobbigt för då känner man att folk antar att man inte är tacksam. Eller säga att det är tråkigt. Det är klart det är tråkigt att sitta i en sandlåda! Det är klart det är tråkigt att hämta och lämna på dagis! Jag är en vuxen människa, det är klart det är tråkigt. Det måste finnas en grundläggande förståelse för att det är komplext.

”Vem älskade jag innan som jag älskar honom och varför är det en relevant fråga?” skriver du i boken. Varför är det en relevant fråga?

– Det är en relevant fråga för jag känner att jag behöver ge mig själv tillåtelse att tycka att mitt liv är bättre med honom. Det känns taskigt och skamligt mot mitt gamla jag. Det var ett annat liv innan Miguel. Jag var en annan människa. Jag och den personen sitter ihop, men det är också ett klart snitt mellan oss. Jag har inte behövt min son för att uppfylla mig själv, eller för att bli mitt sanna jag. Jag var jättebra innan. Men om jag måste välja så väljer jag den jag är idag. Därför är det en relevant fråga. Jag är inte större än han, han är större än mig.