Emilia Bergmark-Jiménez dokumenterar förlossningar

Emilia Bergmark-Jiménez egen förlossning 2017 tog fyra dygn och lämnade fler traumatiska minnen än hon först trodde. Det var det största som hänt henne men hon kunde efteråt inte förstå hur det är möjligt att föda barn på annat sätt än genom akuta snitt. Ur rädslan och nyfikenheten föddes projektet Svenska förlossningar, där Emilia under de senaste tre åren har närvarat vid och fotograferat ett stort antal födslar.

Boken Födas och att föda berättar i text och bild om tretton av dem och innehåller bilder från många fler, med olika förutsättningar och förlopp.

– Jag har inte skrivit en självhjälpsbok, berättar Emilia Bergmark-Jimenez. Den är inte pedagogisk eller undervisande. Min bok är komplex. Den ger inte en svartvit, tydlig bild av något som är positivt eller negativt. Jag tror på att vi människor har stor kapacitet att tillgodogöra oss det komplexa, men att den polariserade samtiden har väldigt lite förtroende för oss att klara av just det. I många fall när det gäller berättelser om födande så säger man att det negativa skrämmer de födande, och att det positiva är vilseledande och förminskar vilken fysiologisk och medicinsk utmaning det verkligen kan vara att föda barn. Kanske är båda påståenden sanna? Jag tror att de är subjektiva. Därför vill jag säga att den här boken också är subjektiv. Uppfattningen och funderingarna jag har runt det som jag erfarit är subjektiva. Jag generaliserar inte. Jag skriver om vad mina ögon ser, vad mina öron hör och hur gråt, skratt, förtvivlan, glädje och det oförklarliga tar plats i ett rum.

Texten är skriven ur Emilias perspektiv, med samma känsla som hennes första bok En förälders födelse, och kommer att täcka både högaktuella aspekter av förlossningsvården, hur det är att föda barn i Sverige idag, och djupt existentiella frågeställningar. Det är en berättelse om den första gränsen mellan liv och död, och vad som händer med författaren när hon återvänder dit.

— Jag har skrivit en bok om de existentiella aspekterna av att föda barn. Vad som händer med oss som människor i just det rummet. Där vi är så nära gränsen mellan det som är innan, det som är fördolt och det som sker när vi korsar över in i det fysiska, in i det synliga.

— Vart tar vi vägen när vi blir tysta? När vi dränker oss i våra egna skrik? Vart går vi när vi dyker så djupt in i oss själva, när vi går över gränsen för vad vi tror att vi klarar av? När vi vandrar ner, ut, bort. Bortom det rumsliga, det fysiska, långt utanför och samtidigt rakt in i oss själva? Jag ville ställa de frågorna, för att jag tror att frågorna om livet och döden spelar stor roll för oss.

Bilderna från Födas och att föda kommer också att ställas ut på Fotografiska i Stockholm. Utställningen som öppnar 13 september är kraftfull, intim, känsloladdad och djupt berörande.