Kristina Sandberg: ”Krisen är inte vacker eller harmonisk”

Kristina Sandbergs nya bok En ensam plats handlar om ensamheten i att vara sjuk och i sorg parallellt. 

Det är våren 2016 och efter Augustpriset till romanen Liv till varje pris två år tidigare har Kristina Sandberg blivit en av landets mest efterfrågade författare. Hon vet att hon måste ta vara på den här tiden fast hon börjar känna sig på bristningsgränsen. Och så är det den där smärtan, en värk som strålar från bröstet ut i armen, handen domnar. Men hon skjuter upp mammografitiden, det är ju så mycket som ska göras först, texter som ska skrivas, resan med familjen till Cornwall, och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Hon befinner sig i ett slags utmattningens frenesi, men vet att hon snart ska få vara ledig.

Så kommer ett samtal. Hennes pappa har dött. Han har hittats på golvet i sitt hus i Moliden. Och strax efter detta kommer hennes egen dom: aggressiv bröstcancer, tre tumörer, en stor och två små. Livet vänds till att handla om förlust, om sorg, om kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.

– Möjligheten att få lugn och ro att skriva försvann egentligen då, 2016, berättar Kristina Sandberg. Efter det har livet handlat om att erövra en tilltro till livet och till kroppen – och naturligtvis också att gå igenom en behandling, att ordna med begravning och att sörja. Men också att hitta ett sätt att komma tillbaka till skrivandet.

Kristina Sandbergs självbiografiska skildring av denna tid är en stark, djupt gripande och inträngande text. Den blickar också tillbaka på uppväxten i 1970-talets Sundsvall. På trådarna bakåt i släkten och allt som går förlorat när hon tillsammans med sin syster måste sälja det som också varit faderns föräldrahem. Men framför allt handlar det om hur cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Där andras bemötande och tystnader drabbar, där orden inte når fram.

– Boken fick titeln En ensam plats för att jag under året när jag behandlades upplevde väldigt starkt att jag inte längre kunde göra mig förstådd i min omgivning. När jag försökte formulera vad den här krisen gjorde med mig och kanske hur det var att drabbas av den här sjukdomen, när min pappa precis gått bort och jag inte hunnit bearbeta den sorgen. Det var tufft för omgivningen att ta in det läget och av omsorg för mig ville trösta och säga att allt kommer att gå bra. De hörde det de ville höra, de hörde inte vad jag egentligen sa. Det där ökade på ett sätt under tiden när jag fick behandlingen. Jag uppfattade en stor ensamhet. Jag fick ett mail från en bekant som beskrev sjukdomen som en ensam plats. Det är precis så det känns: det är en ensam plats att befinna sig i en så pass djup kris.

– Jag har också försökt vara trogen en upplevelse som speglar krisen. Krisen är inte särskilt vacker eller harmonisk. För mig innehöll den mycket vrede också. Det var frustrerande att inte bli förstådd. Det var frustrerande att inte kunna dela den här upplevelsen. Det var frustrerande att få på sig att jag borde tänka positivt eller att jag blivit sjuk för att jag stressat för mycket. Eller att jag fick höra andras cancerberättelser när jag själv var som räddast att dö. Jag behövde bygga upp ett skydd för att ta mig igenom allt det här och texten speglar förhoppningsvis det.