Slagskeppet Tirpitz

Om något enskilt slag under andra världskriget kan betecknas som avgörande bör det rätteligen vara slaget om Moskva. De händelser som därefter följde kan betraktas som steg längs en redan utstakad väg.

Före slaget om Moskva hade den tyska armén en lång rad segrar. När den hejdades i december 1941 var det första gången som Hitler tvingades avbryta en för honom betydelsefull offensiv. Slaget om Storbritannien sommaren 1940 hade visserligen varit en motgång, men Hitler hade aldrig engagerat sig särskilt mycket i det företaget. Anfallet mot Sovjetunionen var däremot något av kulmen på hans karriär och när detta misslyckades utanför Moskvas portar var det ett långt svårare nederlag.

Det är naturligtvis svårt att otvetydigt bestämma vilket som är det största slaget i historien, men få, om ens något, kan mäta sig med slaget om Moskva. Det nederlag som de sovjetiska förbanden tillfogades i slagets inledningsskede saknar motstycke i historien.

Så svåra förluster har aldrig drabbat en stor militär styrka på så kort tid, som den katastrof som drabbade de sovjetiska försvararna de två första oktoberveckorna 1941. Panik uppstod i den sovjetiska huvudstaden, men regnväder förvandlade vägarna mot Moskva till lervälling. Det gav Stalin tid att mobilisera förstärkningar, samtidigt som tyskarna fick stora svårigheter att föra fram bensin, ammunition och andra förnödenheter. Trots det valde tyskarna att pressa sig fram mot Moskva och i början av december hade de nått dess utkanter. Det hårdnande sovjetiska motståndet och den tilltagande kylan gjorde emellertid att den tyska offensiven körde fast utanför den sovjetiska huvudstaden.

Hitlers försök att erövra Stalins huvudstad hade oåterkalleligen misslyckats, vilket dömde den tyske diktatorn till ett långt utnötningskrig som han inte kunde vinna.

I gryningen den 22 juni 1941 inleddes det tyska anfallet mot Sovjetunionen. Hitler hade länge arbetat mot detta mål och när den tyska krigsmakten överraskade det sovjetiska försvaret såg det ut som om hans ambitioner skulle uppnås inom kort.

Hans planer på tyskt livsrum i öst såg ut att förverkligas snabbt och ingen tid förspilldes att påbörja genomförandet av den ockupationspolitik som skulle kosta många miljoner civila liv.
Efter ett par månader stod det klart för tyskarna att motståndet inte kollapsade på det sätt som förväntats. Hitler och hans militära experter hade grovt felbedömt den sovjetiska förmågan att skaka fram nya resurser. Trots Röda arméns enorma förluster fortsatte motståndet mot de anfallande tyska förbanden. I början av december stod det klart att tyskarna inte skulle vinna år 1941.
Den tyska underskattningen av Sovjetunionen upphörde inte i och med vinterstriderna 1941-42. Hitler inledde sommaren 1942 ett nytt fälttåg, som han trodde skulle vinna kriget. Stalin behagade dock inte foga sig i de planer Hitler dragit upp. Vändpunkten vid Stalingrad under årsskiftet 1942-43 kom att följas av en långdragen kamp där Röda armén trängde västerut och i april 1945 erövrade Berlin.
Den kamp som Stalins och Hitlers krigsmakter utkämpade är den mest omfattande och kostsamma i historien. I Niklas Zetterlings bok skildras den på ett översiktligt sätt, och läsaren får ta del av såväl enskilda soldaters upplevelser som de övergripande sammanhangen. Genom att väva in diskussioner om Stalins och Hitlers bedömningar och beslutfattande, krigsfångars öde, den brittisk-amerikanska hjälpen till Sovjetunionen, den sovjetiska krigsproduktionen och många andra relevanta frågor beskrivs de omständigheter som formade den utdragna militära kampen.

Detta är Michael Tamelanders åttonde bok och den första som inte handlar om andra världskriget. Erfarenheterna från dessa böcker har han dock med sig när han tar sig an att beskriva de händelser som kulminerade i drabbningen vid Waterloo, Napoleons sista fältslag. Gamla frågor får sina svar och en del nya tolkningar vederläggs.

Skildringen beskriver inte bara Waterloo, utan tar läsaren genom hela fälttåget, sett utifrån såväl det franska som de engelska och preussiska perspektiven. Napoleons fältkonst, dåtidens taktik, soldaternas umbäranden och Wienkongressens vålnad, som följer befälhavarna för de arméer som närmar sig varandra utanför en hittills okänd by vid namn Waterloo: allt vävs samman i en berättelse som fascinerar både historiker och lekman. Boken är skriven på det halvfiktiva sätt som har kallats "Tamelander-dramatik", ett stilgrepp som författaren med förtjänst använde sig av i sin tidigare bok Havets vargar.

Waterloo är en verklig historia med verkliga människor, men med uppdiktade inslag som gör boken så spännande att det är svårt att lägga den ifrån sig.

Berättelsen är fängslande och vacker, ohygglig men samtidigt oemotståndlig - det är Waterloo som ni aldrig läst om det förut!

Den 1 september 1939 inleddes det tyska blixtkriget mot Polen. Nära en miljon tyska soldater gick över
gränsen till Polen och startade det som skulle utvecklas till andra världskriget.

Armégrupp Nord under Heinz Guderian anföll norrut genom Ostpreussen och bröt igenom den s.k. polska korridoren på ett par dygn. Från f.d. tjeckoslovakiskt territorium attackerade armégrupp Syd och ringade in den polska armén söderifrån. Trots det tyska materiella övertaget höll polackerna stånd överraskande länge och inte förrän sovjetiska styrkor föll dem i ryggen den 17 september började motståndet mattas.
Den 28 september kapitulerade Polen. Blixtkrigets förödande effektivitet hade fått Polen på knä efter
mycket kort tid. Frankrikes och Englands krigsförklaringar skakade Hitler i grunden men var i praktiken
betydelselösa för Polen, som var ett dödsdömt land.
För första gången berättas historien om andra världskrigets dramatiska upptakt i Polen i en samlad
volym. Militärhistorikerna Marco Smedberg och Niklas Zetterling har till sin hjälp ett rikligt kartmateriel, ögonvittnen, brev och dagböcker. De vederlägger dessutom en rad myter, upprättar den polska krigsmaktens oförtjänt dåliga rykte och sätter in Polens historia i ett större europeiskt sammanhang.
De erfarenheter Tyskland och dess fiender drog av blixtkriget kom att påverka hela utvecklingen av andra
världskriget.

Slagskeppet Tirpitz, systerfaryg till Bismarck som gick under på Atlanten i maj 1941, opererade med Norge som bas och hade till uppgift att störa de allierade konvojerna till Murmansk. Under en period av
nästan tre år spelade fartyget en framträdande roll i händelserna på Norra ishavet och utgjorde ett dödligt hot mot den allierade krigsansträngningen. Efter flera försök lyckades brittiska Home Fleet i samarbete med norska motståndsrörelsen 1944 slå ut och sänka fartyget utanför Tromsø.

Till sin hjälp har militärhistorikerna Tamelander och Zetterling haft ett stort källmaterial, bland annat Tirpitz krigsdagbok och en mängd dokument från de tyska staber som ledde flyg- och marinstridskrafter
i norra Norge. De har tidigare bl a skrivit Bismarck, 2005.