Beskrivning
Detaljer
Böcker av författaren
Om boken
De tre romanerna Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel utgör en särskild enhet i Torgny Lindgrens författarskap, med gemensamma miljöer, personer och motiv. Så här berättar han själv i Svenska Dagbladet, hur sambandet de tre böckerna emellan blev än mer uppenbart när han sett Riksteaterns uppsättning av Pölsan:
"- Jag insåg plötsligt att utan att ha läst Hummelhonung och Pölsan är det svårt att läsa Dorés Bibel. De tre romanerna är komponerade utifrån ett antal temata med variationer och upprepningar, och däri liknar de musiken. Jag tycker ju mycket om Mahler, och skälet är nog att i hans kompositioner finns det ofta referenser till andra verk av honom, säger Lindgren som nu också berättar att trots romanernas mycket lokala förankring var impulsen till dem internationell.
- Min fru och jag vistades en intensiv sommar 1980 i Helmstedt i Västtyskland då dessa tre berättelser, denna triptyk, la sig tillrätta inne i skallen. Vi befann oss ungefär en kilometer från den östtyska gränsen. Jag såg det delade Tyskland framför mig: det magra och fattiga Östtyskland och det uppsvällda, feta Västtyskland, oförmögna att låta sig själva dö. Detta var livslögnen med stora bokstäver och hela samhället och människorna var en del av den."
"- Jag insåg plötsligt att utan att ha läst Hummelhonung och Pölsan är det svårt att läsa Dorés Bibel. De tre romanerna är komponerade utifrån ett antal temata med variationer och upprepningar, och däri liknar de musiken. Jag tycker ju mycket om Mahler, och skälet är nog att i hans kompositioner finns det ofta referenser till andra verk av honom, säger Lindgren som nu också berättar att trots romanernas mycket lokala förankring var impulsen till dem internationell.
- Min fru och jag vistades en intensiv sommar 1980 i Helmstedt i Västtyskland då dessa tre berättelser, denna triptyk, la sig tillrätta inne i skallen. Vi befann oss ungefär en kilometer från den östtyska gränsen. Jag såg det delade Tyskland framför mig: det magra och fattiga Östtyskland och det uppsvällda, feta Västtyskland, oförmögna att låta sig själva dö. Detta var livslögnen med stora bokstäver och hela samhället och människorna var en del av den."
Läs mer
Torgny Lindgren
Nåden har ingen lag
Om boken
År 1965 debuterade Torgny Lindgren som författare med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument. Det blev starten på ett fantastiskt författarskap. Sedan dess har han skrivit drygt tjugo böcker, huvudsakligen romaner och noveller, invalts i Svenska Akademien och tilldelats ett antal priser, däribland Augustpriset, Selma Lagerlöfs Litteraturpris och Övralidspriset.
Torgny Lindgren har blivit en av våra allra mest framstående litterära röster och samtidigt en av våra mest lästa och älskade svenska författare.Vi firar i höst hans femtio år som författare med återutgivningar av hans samlade noveller i Berättelserna, liksom Nåden har ingen lag, som rymmer romanerna Hummelhonung, Pölsan, Dorés Bibel samt Norrlands akvavit, alla från Västerbottens inland.
Torgny Lindgren har blivit en av våra allra mest framstående litterära röster och samtidigt en av våra mest lästa och älskade svenska författare.Vi firar i höst hans femtio år som författare med återutgivningar av hans samlade noveller i Berättelserna, liksom Nåden har ingen lag, som rymmer romanerna Hummelhonung, Pölsan, Dorés Bibel samt Norrlands akvavit, alla från Västerbottens inland.
Läs mer
Torgny Lindgren
Berättelserna
Om boken
Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, än hit, än dit. Att stå rakt upp som ett anständigt glas förmådde det inte. Glaset hade helt enkelt rätat på sig.
Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.
Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.
Det var i den stunden han blev konstnär.
Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.
Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.
Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.
Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor.
Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var.
Klingsor är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.
Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.
Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.
Det var i den stunden han blev konstnär.
Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.
Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.
Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.
Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor.
Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var.
Klingsor är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.
Läs mer
Torgny Lindgren
Klingsor
Om boken
Torgny Lindgren skriver sina minnen, som tillsammans bildar en berättelse. Vad som är sant och har hänt på riktigt kommer läsaren troligen aldrig att få veta. Och det är inte heller poängen. Minnet är som vi vet en högst otillförlitlig källa.
"Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.
Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.
Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.
Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.
Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.
Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.
Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.
Nå, där ser du!
Nej, sade jag. Där finns inga minnen."
"Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.
Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.
Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte. Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.
Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.
Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.
Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdelningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.
Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.
Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi.
Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.
Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.
Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.
Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.
Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro. Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt. Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin. Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.
Nå, där ser du!
Nej, sade jag. Där finns inga minnen."
Läs mer
Torgny Lindgren
Minnen
Om boken
Torgny Lindgrens nya roman handlar om den sista stora väckelsen i Västerbotten, om predikanten och tandborstningspropagandisten Olof Helmersson. Och om brännvinet som sjunger skogens och cellulosans lov: Gammal Norrlands Akvavit.
Det här är en berättelse om tre mer eller mindre tillfälliga besökare i det innersta av Västerbotten: konung Karl den femtonde, Jesus Kristus och den utlevade väckelsepredikanten Olof Helmersson. Och om ett synnerligen rart brännvin.
Under 1950-talet upplevde den frikyrkliga väckelserörelsen en sista uppblomstring i Västerbottens inland. En av de dominerande predikanterna var Olof Helmersson, vida berömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan. När väckelsen började svalna gav han sig iväg, ingen visste vart. Nu, i nådens år 2006, återvänder han. Bygden har förvandlats till oigenkännlighet. Liksom hans förkunnelse. Som han själv säger till den döde Sven Marklund: Jag frälste dig sju eller åtta gånger och det hjälpte inte.
"Jag var pastor i Nedre Avabäck, sade Olof Helmersson. Det var jag som vållade de sista stora väckelserna. Jag predikade i alla de sju församlingarna. Mellan nittonhundraförtisju och nittonhundrafemtifem omvände jag fyrahundrasexton själar i de här trakterna. Några av dem två gånger.
Fanns det så många själar? Ja, de fanns.
Jo, sade Leif Vikström. Då vet jag vem du är. Folket har pratat om dig. Men de har sagt att du var stor och lång och hade vågigt hår och krafterna som en jätte.
Det var länge sedan, sade de skallige och skrumpnade Olof Helmersson.
Och det var du som införde tandborstningen här i landet.
En predikant kan inte låta tänderna förfalla, sade Olof Helmersson. Då man predikar kan man inte ha löständer som klapprar."
Det här är en berättelse om tre mer eller mindre tillfälliga besökare i det innersta av Västerbotten: konung Karl den femtonde, Jesus Kristus och den utlevade väckelsepredikanten Olof Helmersson. Och om ett synnerligen rart brännvin.
Under 1950-talet upplevde den frikyrkliga väckelserörelsen en sista uppblomstring i Västerbottens inland. En av de dominerande predikanterna var Olof Helmersson, vida berömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan. När väckelsen började svalna gav han sig iväg, ingen visste vart. Nu, i nådens år 2006, återvänder han. Bygden har förvandlats till oigenkännlighet. Liksom hans förkunnelse. Som han själv säger till den döde Sven Marklund: Jag frälste dig sju eller åtta gånger och det hjälpte inte.
"Jag var pastor i Nedre Avabäck, sade Olof Helmersson. Det var jag som vållade de sista stora väckelserna. Jag predikade i alla de sju församlingarna. Mellan nittonhundraförtisju och nittonhundrafemtifem omvände jag fyrahundrasexton själar i de här trakterna. Några av dem två gånger.
Fanns det så många själar? Ja, de fanns.
Jo, sade Leif Vikström. Då vet jag vem du är. Folket har pratat om dig. Men de har sagt att du var stor och lång och hade vågigt hår och krafterna som en jätte.
Det var länge sedan, sade de skallige och skrumpnade Olof Helmersson.
Och det var du som införde tandborstningen här i landet.
En predikant kan inte låta tänderna förfalla, sade Olof Helmersson. Då man predikar kan man inte ha löständer som klapprar."
Läs mer
Torgny Lindgren
Norrlands Akvavit
Om boken
"Här börjar jag säga min berättelse om Gustave Dorés Bibel. Jag säger den i en inspelningsapparat av märket SONY MZN sjuhundratio. När den blir bok ska den prydas med de vackraste kartuscher och illuminationer."
Så börjar Torgny Lindgrens nya roman som utgör sista delen i den triptyk som inleddes med Hummelhonung (1995) och fick sin fortsättning med Pölsan (2002). Gestalter ur dessa båda finns med i den berättelse om ett liv som fångas upp av den lilla inspelningsapparaten. Varför skriver han inte ned sin berättelse? Han kan inte. Huvudpersonen känner litteraturen men han kan inte tyda bokstäverna. De bara flyger runt framför hans ögon. Därför hamnar han som pojke på ett hem för obildbara. Hans far säger att det är för hans eget bästa.
Sin kärlek till berättelserna har han från den bibel som illustrerades av den franske konstnären Gustave Doré och som fanns i hans barndomshem. När den förkom i en olycka inleddes en livslång kamp för att återfinna den eller möjligen återskapa den.
Dorés Bibel är en roman om människoblivandet.
Gustave Doré (1833--83) är en av världens mest kända illustratörer och hans återberättande av Bibeln i bilder från 1865 är en av illustrationskonstens stora klassiker. "D:s förnämsta arbeten kännetecknas av en häpnadsväckande frodig bildfantasi, en ofta kongenial anslutning till diktverkens anda, storslaget patos el. lekfull, stundom grotesk humor" enligt Svensk Uppslagsbok. Detsamma skulle med rätta kunna sägas om Torgny Lindgrens roman.
Så börjar Torgny Lindgrens nya roman som utgör sista delen i den triptyk som inleddes med Hummelhonung (1995) och fick sin fortsättning med Pölsan (2002). Gestalter ur dessa båda finns med i den berättelse om ett liv som fångas upp av den lilla inspelningsapparaten. Varför skriver han inte ned sin berättelse? Han kan inte. Huvudpersonen känner litteraturen men han kan inte tyda bokstäverna. De bara flyger runt framför hans ögon. Därför hamnar han som pojke på ett hem för obildbara. Hans far säger att det är för hans eget bästa.
Sin kärlek till berättelserna har han från den bibel som illustrerades av den franske konstnären Gustave Doré och som fanns i hans barndomshem. När den förkom i en olycka inleddes en livslång kamp för att återfinna den eller möjligen återskapa den.
Dorés Bibel är en roman om människoblivandet.
Gustave Doré (1833--83) är en av världens mest kända illustratörer och hans återberättande av Bibeln i bilder från 1865 är en av illustrationskonstens stora klassiker. "D:s förnämsta arbeten kännetecknas av en häpnadsväckande frodig bildfantasi, en ofta kongenial anslutning till diktverkens anda, storslaget patos el. lekfull, stundom grotesk humor" enligt Svensk Uppslagsbok. Detsamma skulle med rätta kunna sägas om Torgny Lindgrens roman.
Läs mer
Torgny Lindgren
Dorés Bibel
Om boken
En sen oktoberkväll föreläser en medelålders författarinna om helgon i församlingshuset i ett litet västerbottniskt samhälle. Bland de fåtaliga åhörarna finns en äldre man som efter föredraget bjuder henne nattkvarter i sitt hem som ligger en bilfärd ut i nattmörkret.
När nästa morgon gryr är landskapet kring det ensligt belägna huset insvept i snö. Kvinnan stannar hos mannen i väntan på att vägen bort skall plogas. Medan tiden går skriver hon på en bok om ett helgon. Samtidigt lär hon allt djupare känna sin värd och hans historia. Den tycks gradvis förtunna hennes egen helgonsaga.
Hadar är döende i kräfta och lever för att överleva sin bror, som hjärtsjuk bor nere i sluttningen. De två är fångade i ett livslångt beroende och hat till varandra, och kvinnans roll i detta slutskede av deras liv blir bubärarens och till sist iscensättarens.
Den märkliga och mörkt glödande historia som Torgny Lindgren genom henne berättar utgör ett krön i diktning som även omfattar besläktade norrländska romaner som Ormens väg på Hälleberget, Ljuset och Pölsan - böcker som gjort honom till en av våra stora och folkkära författare. Hummelhonung belönades med Augustpriset 1995.
När nästa morgon gryr är landskapet kring det ensligt belägna huset insvept i snö. Kvinnan stannar hos mannen i väntan på att vägen bort skall plogas. Medan tiden går skriver hon på en bok om ett helgon. Samtidigt lär hon allt djupare känna sin värd och hans historia. Den tycks gradvis förtunna hennes egen helgonsaga.
Hadar är döende i kräfta och lever för att överleva sin bror, som hjärtsjuk bor nere i sluttningen. De två är fångade i ett livslångt beroende och hat till varandra, och kvinnans roll i detta slutskede av deras liv blir bubärarens och till sist iscensättarens.
Den märkliga och mörkt glödande historia som Torgny Lindgren genom henne berättar utgör ett krön i diktning som även omfattar besläktade norrländska romaner som Ormens väg på Hälleberget, Ljuset och Pölsan - böcker som gjort honom till en av våra stora och folkkära författare. Hummelhonung belönades med Augustpriset 1995.
Läs mer
Torgny Lindgren
Hummelhonung
Om boken
Torgny Lindgren brevväxlar med välbekanta tevekockan Ella Nilsson om västerbottnisk husmanskost i allmänhet och kornmjöl, syltefläsk och blodpalt i synnerhet. Barndomsminnen och anekdoter varvas med recept och reflexioner. Det är gott, rikligt och vällagat.
Breven är nu samlade i Maten. Hunger och törst i Västerbotten. Här samsas gamla tiders mat och moderna råvaror, synen på ätandets nödvändighet och själens behov av njutning, bäst sammanfattat av akademiledamoten och kokboksförfattaren Torgny Lindgren själv:
?Men alla som skriver diktsamlingar och noveller och romaner drömmer i själva verket och innerst inne om att få befrias från sitt elände och i stället tillåtas att skriva kokböcker. Sådana böcker som man kan leva och dö efter. Men de förmår alltså inte. Deras tankar flyger hit och dit, de upptäcker ord och människor och metaforer som slungar dem allt längre bort från själva ämnet, de låter så att säga blod flyta utan att komma sig för med att göra korv eller palt av det.?
Läs mer
Torgny Lindgren, Ella Nilsson, Marianne Pettersson-Soold
Maten
Om boken
Den yttre handlingen: Den unge ledaren för den något extatiska församlingen Sykars Tempel, pastor Jonny Sandberg, får vid bara 49 års ålder sin dom: "Tre prover. Och alla har gett samma svar. Om du bara hade kommit tidigare. Nu är det för sent."
En svår men naturlig död, tänker alla, särskilt De Äldste i församlingens ledning. Men församlingens nitiske och självuppoffrande revisor, Rolf Lundman, tror dem inte. Han börjar leta efter en annan förklaring. Den inre handlingen: Finns det något sådant som en naturlig död? Är inte det nattvardsvin som man serverar sig själv hemma det allra yttersta sakramentet - förutom att det är praktiskt? Eller som någon uttrycker det: "Tror du att det finns någon förlåtelse för mig?"
Med gott humör och teologiskt inspirerade undersökningsmetoder väver Torgny Lindgren och Eric Åkerlund sin fromma historia.
Av skäl som bara de invigda känner till utges Döden ett bekymmer av Bonniers och Norstedts gemensamt.
En svår men naturlig död, tänker alla, särskilt De Äldste i församlingens ledning. Men församlingens nitiske och självuppoffrande revisor, Rolf Lundman, tror dem inte. Han börjar leta efter en annan förklaring. Den inre handlingen: Finns det något sådant som en naturlig död? Är inte det nattvardsvin som man serverar sig själv hemma det allra yttersta sakramentet - förutom att det är praktiskt? Eller som någon uttrycker det: "Tror du att det finns någon förlåtelse för mig?"
Med gott humör och teologiskt inspirerade undersökningsmetoder väver Torgny Lindgren och Eric Åkerlund sin fromma historia.
Av skäl som bara de invigda känner till utges Döden ett bekymmer av Bonniers och Norstedts gemensamt.
Läs mer
Torgny Lindgren, Eric Åkerlund
Döden ett bekymmer
Om boken
I sin största satsning sen Hummelhonung skildrar Torgny Lindgren en rad gestalter i en västerbottnisk by. På alla olika sätt är de drabbade av den stora folksjukdomen lungsot, en sjukdom som skildras med ordknapp munterhet. Förhållandet till lungsoten som är döden och till pölsan, som kan vara livet och längtan efter att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan, är romanens drivkrafter.
Romanen är till sin form en enda lång notis. Den påbörjas av en notisskrivare, romanens berättare, år 1947 när en märklig tysk kommer till en västerbottnisk by. Den märklige tysken heter egentligen Martin Bormann, nazistledaren som i krigets slutskede gått under jorden men som nu dyker upp som Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion.
Till byn kommer också Lars Högström, en ung lärare som i sin barndom höll på att stryka med i den gäcksamma sjukdomen, men överlevde och blev immun. Han har nu tagit tjänst i denna den mest smittade byn i hela landet. De båda finner varandra och far runt i hela nejden och smakar av den ena pölsan efter den andra. Målet är att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är viltpölsan i Morken, där huvudingrediensen är femton flådda ekorrar, kokta och malda. Bäst, men farligast, är den hos Ellen i Lillsjöliden.
Först 53 år senare kan berättelsen om byn, Bormann och Högström fullbordas. Notisskrivaren har då blivit en 107 år gammal man. Han kan inte dö förrän han fått summera ett helt livs förhållande till sjukdomen, skrivandet och medmänniskorna och till pölsan, som kan vara livet. Eller ...
Romanen är till sin form en enda lång notis. Den påbörjas av en notisskrivare, romanens berättare, år 1947 när en märklig tysk kommer till en västerbottnisk by. Den märklige tysken heter egentligen Martin Bormann, nazistledaren som i krigets slutskede gått under jorden men som nu dyker upp som Robert Maser, resande försäljare i herr- och damkonfektion.
Till byn kommer också Lars Högström, en ung lärare som i sin barndom höll på att stryka med i den gäcksamma sjukdomen, men överlevde och blev immun. Han har nu tagit tjänst i denna den mest smittade byn i hela landet. De båda finner varandra och far runt i hela nejden och smakar av den ena pölsan efter den andra. Målet är att hitta den yttersta, den slutgiltiga pölsan. Värst är viltpölsan i Morken, där huvudingrediensen är femton flådda ekorrar, kokta och malda. Bäst, men farligast, är den hos Ellen i Lillsjöliden.
Först 53 år senare kan berättelsen om byn, Bormann och Högström fullbordas. Notisskrivaren har då blivit en 107 år gammal man. Han kan inte dö förrän han fått summera ett helt livs förhållande till sjukdomen, skrivandet och medmänniskorna och till pölsan, som kan vara livet. Eller ...
Läs mer
Torgny Lindgren
Pölsan
Nyheter