Den tjugotredje dikten

Den romerska historien under antiken uppvisar dels en skara lysande kulturpersonligheter, kanske främst diktare, dels en större skara osannolika skräckgestalter. I folkmedvetandet torde Nero vara den värste av dem. Det intressanta är att Neros fem första år som kejsare ofta betraktats som den mildaste och bästa epoken under tidig kejsartid. Förklaringen brukar vara att den unge blivande kejsaren hade två mycket märkliga män som personliga lärare och uppfostrare: dels den gamle krigaren och chefen för det kejserliga pretoriangardet Sextus Afranius Burrus, dels filosofen och författaren Lucius Annaeus Seneca.

I centrum för romanen står Lucius Annaeus. Men inte under den tid då han uppfostrar den begåvade och livsfarlige blivande kejsaren utan under några månader under Senecas sista år. Det var en tid då Neros storhetsvansinne tog förfärande proportioner sedan han låtit döda inte bara politiska motståndare utan också sina egna släktingar i periferin och till sist sin egen mor och sin unga hustru. År 62 mördade han så också Burrus. Därefter tappade Nero greppet om verkligheten och paranoida utrensningar av verkliga och misstänkta motståndare tog sådan fart att moderna forskare nu använder uttrycket Holocaust, Förintelse, om den tiden.

Seneca stod på tur och visste om det. Romanen består av ett antal samtal som Seneca för under dessa sena månader och strax innan han tvingades begå självmord inför vänner och sitt husfolk. Och mitt i alltsammans brinner så Rom.

Stewe Claesons nya roman tar på många sätt vid där hans hyllade historiska roman Tiro slutade, den som följde den store tänkaren Cicero utifrån slaven Tiros åldrade blick. Även denna gång ställs de stora frågorna på sin spets: hur leva när man vet att man har kort tid kvar, vad göra när samhället ruttnar uppifrån, hur överleva som god i en ond tid? - och det görs på Stewe Claesons omisskännliga lärda och underhållande prosa.

I samlingsvolymen Instruktioner för överlevnad ingår Stewe Claesons två senaste, kritikerhyllade romaner Den tjugotredje dikten (2012) och Komma nära (2014).

Den tjugotredje dikten är en roman om hur vi lever våra liv. Och hur vi vill leva dem. Men också en kärleksförklaring till svensk landsbygd, i synnerhet till Västerdalarna där Stewe Claeson själv har bott.

Komma nära handlar om att bli vuxen, att välja mellan att ta ansvar eller bli en vanlig skitstövel.

"I dessa två romaner, som kan läsas separat, har jag försökt visa på den enda hållbara överlevnadsmekanismen (det är individens överlevnad som moraliskt ansvarig jag tänker på) och hur man i en absurd tillvaro likafullt skall kunna skapa ett värdigt liv. Romanerna utspelas i samtid, romanernas personer sysslar med vanliga arbeten, miljöerna är dagens Nordeuropa. Och fast romanerna behandlar allt det som snabbt ödelägger vår värld: glesbygdsdöd, arbetslöshet, det kusliga hotet mot vår integritet i FRA:s efterföljd och den ständigt växande korruptionen - så finns ett motmedel: det levande samtalet. Det enda vi har är varandra."
Stewe Claeson

Krister Hermansson har arbetat i hela sitt liv men nu väntar arbetslöshet - om han inte tackar ja till en ny tjänst, toppmodern och obegriplig, men bra betald.

Han är i en brytningstid i sitt liv, och han är orolig. Barnen utflugna, hans hustru Siv lider av värk. Krister går i skogen för att stilla sin oro och hittar en nedlagd såg. Den blir hans egen privata plats, men det dröjer inte länge förrän en annan man, Erik Mattsson, dyker upp på samma ställe. En obegriplig vänskap uppstår. I trevande samtal, i resonemang om litteratur, diktanalyser, livet, barnen och åldrandet.

"Instruktion för överlevnad" är undertiteln på Stewe Claesons nya roman. Det är precis vad det är. Om hur vi lever våra liv. Och hur vi vill leva dem. Det är också en kärleksförklaring. Dels till svensk landsbygd, i synnerhet till Västerdalarna där Stewe Claeson själv bodde lång tid av sitt liv, dels till det Norge vars diktare och språk här spelar en betydande roll. Och som i alla sina romaner visar Stewe Claeson vilken fantastisk stilist han är.

Än jublar fågelsången är en roman av bästa Stewe Claeson-snitt. Närmast påminner den om Rönndruvan glöder. En kärlekshistoria är romanens nav, och kring detta ett myller av karaktärer från förra sekelskiftets Folkrörelsesverige, nykterhetsfolk, arbetarkamp, folkbildning och annalkande storstrejk.

Än jublar fågelsången utspelas i Motala 1908/09. I centrum för handlingen står Wilhelm Hallgren, en hotellägare i 30-årsåldern. Hotellet är ett av fem som han har ärvt av sin far. Han är en ordnad och praktisk man med en klart utstakad bana. Men något händer när han möter den 17 år äldre Lovisa Mariana, Luigi kallad. Deras högst bisarra kärlekshistoria utgör berättelsens hjärta.
Luigi, som vill leka annorlunda lekar, dikterar villkoren. Inte sällan står Wilhelm som en eländig skolpojke utanför hennes stängda dörr, utan att känna igen sig.
Luigi behöver betydligt mer än Motala, som har alldeles för få skandaler. Efter en tid tvingas Wilhelm konstatera att han har förlorat henne. Men har han någonsin haft henne, denna kvinna som varit hans lycka och olycka? Och vad ska han nu göra i alla dessa rum, när hon inte kommer emot honom, upphetsad, upprörd, varm, full av föreställningar, idéer och förslag?
Stewe Claeson har skrivit en roman i skala 1:1 - ett myller av människor, stora och små händelser och fantastisk tidsfärg. Här finns vedgubbar och tvättmadammer, häradshövdingar och gästande sjökaptener. Köksor och kuskar. Fladdrande gardiner, klapper av steg utanför hotellet, ljud av hästar och kärror och någon enstaka automobil.
Framtiden knackar på i form av folkbildningen och kampen bland arbetare. Den märklige Uno Stadius sjösätter ett märkligt bildningsprojekt, och där dyker även Verner von Heidenstam upp i berättelsen. På arbetsmarknaden växer oron med hot om strejk, lockout och storkonflikt. Allt medan koltrasten slår sina drillar.