Till minne av Stewe Claeson
Det är svårt att föreställa sig Norstedts utan det bullrande skrattet, de spränglärda insticken och den munterhet som Stewe Claeson så frikostigt delade med sig av till alla på förlaget. Förutom tyngden som kommer med ett rikt och ymnigt författarskap så är det också en av de riktiga kulturbärarna och folkbildarna som har lämnat oss.
På något sätt känns det logiskt att Stewes bana som författare skiljer sig från de flesta andras. Debuten skedde i tjugoårsåldern med en diktsamling som onekligen visade på både litteräritet och talang. Ändå var det inte riktigt Stewe så som vi skulle lära känna honom som författare; där var en saknad beståndsdel som föll på plats först när han återkom i ett slags andra debut, nu som prosaist med en särskild insikt om den lilla människan i den större berättelsen. Med alla bitarna på plats stod följaktligen också det stora genombrottet för dörren.
Med Pigan i Arras (1993) publicerade Stewe Claeson en roman som onekligen bar många av hans särmärken: den flyhänta historiska prosan, fullständig kontroll över anakronismer och tonträff, och inte minst en önskan om att bekantgöra sig med läsaren. Få kunde som Stewe i sin prosa vara på samma gång lätt och tung, både vad gäller ämnesval och stilistik.
När väl genombrottet bland kritiker och läsare var överstökat presenterades ett pärlband av lyckosamma romaner. Stämma i havet nominerades till Augustpriset 1999, Halm (2000) och novellsamlingen Tröst (2001) blev tydliga kritikerfavoriter, Rönndruvan glöder nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2002, Tiro – av många ansedd som hans chef-d’oeuvre – kom 2007, tätt följd av Än jublar fågelsången (2009).
Ställda bredvid varandra på detta vis framstår med all önskvärd tydlighet hur Stewe släppte in den storartade – och ibland storvulna – förflutenheten men skapade berättelser som alltid andades verklighet och vardaglighet. Här framträder, i alla sina skavanker och förträffligheter, Seneca, Nero, Thomas av Aquino, Cicero, Heliga Birgitta, Esaias Tegnér och många, många fler. Miljöerna är tempel, forntida landsbygd, folkrörelselokaler, nykterhetsförsamlingar, arbetarbaracker, skolor, fabriker, hospital, lantliga prästgårdar och slott.
Är det ens möjligt att läsa en bok av Stewe Claeson utan att strax därpå känna sig lite mer beläst och kunskapsrik? Och att bli road och underhållen på kuppen!
Det är onekligen en av våra stora folkbildare som har gått ur tiden. Under så många år var han verksam som lärare och rektor på folkhögskolor och universitet, viktiga utbildningsplatser för både unga läsare och blivande författare. Många är de författare som tidigt i karriären fick sin allra första och största uppmuntrare och kravställare i Stewe Claeson.
Och sanna mina ord: som introduktör och uttolkare kommer insikten om Stewe Claesons bidrag att växa med åren. Här ryms både prosa och poesi, kända och mindre kända författarskap, särskilt från Norge och USA. Bara ett axplock: William Carlos Williams, Ezra Pound, Mark Strand, Hilda Doolitle, Donald Hall, Les Murray, Geir Gulliksen, Vigdis Hjorth, Gro Dahle.
Och nog manifesteras detta faktum tydligast av hans outtröttliga arbete för amerikansk poesi i allmänhet och Louise Glücks poesi i synnerhet, ett arbete som efter många års slit fick krönas med Nobelpris och hyllningsartiklar. Faktum är att Stewe i åtminstone femton år försökte övertala sitt förlag att göra ett undantag och faktiskt publicera översatt lyrik, om så inte vitt och brett så åtminstone i fallet Glück. Han talade om en i hans ögon oefterhärmlig poesi med stor kraft. Av bara farten publicerade han flera samlingsvolymer av amerikansk lyrik, ibland som rena antologier, ibland maskerade som personliga betraktelser över sakernas tillstånd.
Givetvis borde jag ha lyssnat på honom när det gällde Glück, och säkert i flera ytterligare fall. Men även detta överskuggas av den glädje som rådde i samarbetet med vad som kom att bli hans sista bok, Antydningarnas tid. Samtal under en förintelse. Det är en kort och kärnfull historisk roman, som bär författarens alla särmärken, och ibland tror jag att Stewe lät mig tro att det var jag som hade beställt den. När vi pratade om kommande bokprojekt så nämnde jag just hans förmåga att skriva märgfullt och samtidigt avskalat med en tydlig berättarröst som tycks särskilt lämpad för just historisk prosa, denna genre som lätt fastnar i ett tungfotat bevisningskomplex.
Stewe lyssnade och sa att han skulle fundera på saken. Inte så långt senare dök ett första romanutkast upp. Vi skred genast till verket och inledde ett uppsluppet redigeringsarbete med romanen, där fanns ju så mycket att prata om. Där någonstans i processen stod det rätt tydligt för mig att romanen i själva verket påbörjats långt tidigare och egentligen fått ligga till sig helt på egen hand eller åtminstone kommit till världen helt utan min inverkan – Stewe var nämligen en man som alltid hade åtminstone ett halvt dussin samtidiga bokprojekt igång, inte sällan under långa tider.
Må så vara med den ”beställningen”. Det var ett sant nöje att få arbeta med Stewe och hans författarskap, vilket gör att det känns särskilt tomt att föreställa sig förlaget utan hans bullrande skratt och omsorg om sakernas tillstånd på Riddarholmen. Denna tomhet blandas emellertid med ännu en varm insikt. I Stewes sista mejl till förlaget, i vilket han beklagar att han av praktiska skäl inte förmår komma upp till Stockholm för förlagets tvåhundraårsfirande, avslutar han med: ”Ta en extra Margarita för min skull!”
Stewe, vi ska ta både en och två extra Margarita, och vi ska göra det för din skull som tack för allt som du har gjort för oss och förlaget. Och dina böcker ska leva kvar och fortsätta att nå nya läsare att upplysa och underhålla.