Han skrev för de synbarligen obetydliga i det stora hela

”Det enda onda i livet, min gosse, är det obegripliga. Att inte förstå, att inte förstå.” Den som säger detta till sin unge son är Ulf Gudmarsson, lagman och make till den Birgitta som ska bli den heliga, dessutom huvudperson i Stewe Claesons första roman Pigan i Arras (1993). Och som om Ulf Gudmarssons utsaga inte var nog kommer romanens berättare med ett förtydligande: ”Det han ville ha sagt var att det obegripliga nog kunde kallas själva Ondskan.” Själva ondskan i livet, alltså … att inte förstå. Och driften att verkligen förstå är vad som förenar de som regel manliga huvudpersonerna i Stewe Claesons romaner – förstå ett gammalt mord, ex.vis, eller en härva av kommunal korruption, eller kort och gott vem man själv egentligen är. Förenar dem så att de nära nog blir samma gestalt, oavsett om de är trettio år gamla eller nittio, oavsett om deras liv råkar äga rum i Romarriket, eller det medeltida Frankrike, eller Sverige av i dag. Man kan inte veta något om en annan människa, det är en grundtes i Stewe Claesons författarskap – men ”veta” och ”förstå” är inte riktigt samma sak, och förstå kan man alltså, man kan göra sig begriplig. I Den tjugotredje dikten (2012) ägnar sig två pensionärer i Västerdalarna åt att förstå ett par dikter, skrivna av en norsk äppelodlare och av en kinesisk eremit. Det skiljer nära tvåtusen år mellan de båda poeterna, och mellan deras kulturer en avgrund. Men deras dikter är begripliga på ungefär samma sätt, man kan förstå vad de förstod, deras kunskap om människolivets elementära villkor, formulerad på några få versrader. Och en av pensionärerna avlevererar en rätt oväntad deklaration om litteratur och läsning, som låter så här: ”För mig har det blivit så att jag tycker det tar för lång tid för författarna att få det de vill säga sagt i romaner. Det är ju spännande, ja man förlorar sig, man kan liksom trivas, eller hur ska jag säga, liksom längta efter boken, man är någon annanstans, men kontentan av det hela, ja ofta är det en ganska enkel tanke, och så har man kanske lagt ned fem sex kvällar för att till exempel få veta att livet inte har någon mening. Exempelvis. Sånt kan sägas kortare. Och tydligare. Så att man kan ha det med sig. Förstår du hur jag menar?” Och visst, vi förstår ju hur han menar. Men vad menar egentligen Stewe Claeson, som efter förberedelser i poesin och novellistiken nu i tjugofem år varit en av samtidens mest pålitliga romanförfattare … vad menar han med att låta en av sina gestalter, därtill en man som han skänkt levnadsklokhet och integritet, fälla en sådan dom över inte bara romaner i största allmänhet utan över Stewe Claesons egna i synnerhet, eftersom de just så ofta faller tillbaka på den enkla tanken: att livet saknar mening. Vad menar han med detta?

Medan man funderar på den saken kan man fortsätta med att den där bristen på mening är lite relativ hos Stewe Claeson. Det han säger är att människolivet saknar en högre, utom-världslig, mening i religiös och framför allt kristen bemärkelse. Men det innebär inte alls att den enskilda människans liv inte skulle vara värt att leva. De båda vännerna i Den tjugotredje dikten lever i ett samhälle som håller på att avvecklas, ett samhällsbygge som skrotas – och nu tänker de alltså översätta ett par av T’ao Ch’iens nästan tvåtusenåriga dikter till svenska, med hjälp av några engelska, tyska, franska tolkningar – och kanske få dem tryckta i ett lokalt annonsblad, för att också andra i trakten ska få möjlighet att förstå dikterna. När samhällsbygget där de båda har medverkat verkar gå om intet griper de sig med stillsam iver an med något som kunde kallas ett civilisationsbygge. Och sådana är på skilda vis hjältarna i Stewe Claesons romaner – de vet inom sig att inget samhällsbygge är något värt om det inte bygger civilisation. Man kan se det som utopiskt om man vill, men så idylliskt är det inte: för det Olav H. Hauges och T’ao Ch’iens dikter handlar om är människans fundamentala ensamhet – den är civilisationens fundament, enligt Stewe Claeson.

Det finns en kort scen i Rönndruvan glöder (2002), hans roman om biskop Tegnér, där ensamheten är lite särskilt kargt formulerad. Biskopen har kommit på besök i ett kyrkoherdeboställe på småländska landsbygden, resan har varit ansträngande och han behöver dra sig tillbaka en stund innan det ska bli dags för middag. En ung piga är honom behjälplig med det praktiska, och så här avlöper det: ”Han slog ut med handen och pekade på sina stövlar. Dråsade ned på bänken och sträckte fram benen. Så fick det bli. Den söta ungen som drog dem av honom markerade tydligt, han såg det, fast hon försökte att inte visa det, men han uppfattade det, hon markerade tydligt med en liten rynkning i näsroten, en liten oavsiktlig vridning av huvudet för att komma ifrån den antagligen obehagliga doften från strumporna eller stövlarna, den gamle biskopens gamla fötters gamla stank.” Den nyss oemotståndlige förföraren har blivit ”lite för gammal och lite för rundlagd och lite för less”, han befinner sig i sin avveckling. Men hans sensibilitet är ju långt ifrån avvecklad, den som en gång gjorde honom till landets främste diktare. Hans sensibilitet är ett sanningsinstrument, men den hjälper honom inte längre, den ljuger inte ens bort förnedringen inför en flickas diskreta rynkning på näsan. Och för biskopen återstår bara ensamhetens depression, han är på väg att förlora sitt liv. Det är också Ulf Gudmarsson mot slutet av Pigan i Arras. Pilgrimsföljet är på hemväg upp genom ett krigshärjat Europa och han är svårt sjuk, transporteras i en kärra, i sin egen stank av exkrementer och orenlighet. Slutligen blir han placerad i ett residens utanför den nordfranska staden Arras för att där invänta döden. Han är ensam, i stort sett lämnad åt sig själv, hans fromma hustru ber böner för honom på annat håll, i traktens kyrkor, men har just ingen tid för honom. Hans sista sällskap är den unga pigan, en flicka gladlynt pladdrande på ett för Ulf Gudmarsson otydbart språk, och synbarligen obekymrad om dödens närvaro i rummet. När slutet närmar sig känner hon med handen på hans febriga panna, och – ”sedan stack hon in den under skjortan, la handen på hans bröst, drog ut den, luktade på den”. Naturligtvis har hon hela tiden känt hans odör, och säkert rynkar även hon på näsan, när hon luktar på sin hand. Men den saken noteras inte i romantexten, den är inte viktig här. I stället drar hon av honom hans nedsölade klädesplagg och baxar upp honom i ett bykkar med hett vatten. När hon har tvättat honom noga byter hon till rent i hans svinstia till bädd, och klär honom i rena nattkläder, innan hon hjälper honom tillbaka till sängen. Och när dödskylan om natten söker sitt slutliga grepp om hans hjärta, lägger hon sig intill honom under fällarna och drar honom tillbaka till de levandes krets med sin blotta kroppsvärme – det är hon som frälser hans liv, inte fru Birgitta med alla sina böner till helgonen. Det här är två sidor av ensamheten i Stewe Claesons romaner – den obotliga som hos biskop Tegnér med stövlarna, eller den som för en stund upphävs av den nästan metafysiska värmen hos en annan människas kropp, som i hans många kärleksskildringar, där själva könsakten emellanåt verkar vara en förevändning för enkel kroppslig närhet. Däri finns miraklet hos Stewe Claeson.

Men det finns ytterligare en form av ensamhet i författarskapet, som hänger samman med ett annat slags tillhörighet än den mänskliga – ensamheten inför det man kan kalla naturen, eller alltet: ögonblicken av djup tystnad som dyker upp i alla hans berättelser. I De tiotusen tingen, romanen om en bilskrot i Bergslagen, finns en scen där huvudpersonen Mårten har dragit sig tillbaka för några ensamma dygn i en stuga i den mellansvenska sjumilaskogen. Han vandrar upp på ett berg med en enkel matsäck, och förlorar sig så småningom i en språklös tomhet under den eviga himlen, och … här kommer ett långt citat: ”han kom på sig med att vara kall i ändan, han måste ha suttit blick stilla i timmar, och han undrade om han tänkte på något särskilt, eller om han inte längre tänkte, om han bara var, om han inte vilade djupast nere i nånting som höll på att förstå något, inse något, och detta var något som inte ens behövde ha ett namn, han behövde inte säga vad det var, det var sig själv, och han vilade i det, fast han blev kall om ändan och såg att det redan vette mot eftermiddag och drack päronfestisen och åt smörgåsarna stående medan han följde en molnformation över skogen i öster och sedan återvände han, och ingenting ingenting ingenting hände denna septembertisdag, inget annat än att en ung man vilade i en kunskap om tillvaron som han inte kunde sätta namn på och redan visste att han inte skulle sätta namn på och som han förstod att han skulle tappa bort så snart han började prata och han kunde känna ett slags sorg över att han inte skulle minnas denna djupa ro, denna djupa vila, denna absoluta stillhet, denna totala närvaro”. Det här skulle kunna vara en uttydning av någon av T’ao Ch’iens dikter, även om han inte har någon uttalad plats i De tiotusen tingen – eremiten på vandring i Lu-berget: tomhet och visdom. Det är en ensamhet som Stewe Claesons hjältar förstår, de har alla på olika sätt erfarit den. Lagom tillspetsat kunde man säga att det är för att nå fram till de här scenerna av djup frid som han skriver sina berättelser, med deras myller av gestalter och skeenden, för att nå fram till de här ensamma stundernas trovärdighet, och nödvändighet. De är inte stunder av epik utan av förtätad poesi.

Det kunde också vara svaret på varför Stewe Claeson låter sin pensionär i Den tjugotredje dikten säga som han gör om romaner och poesi. Och det kunde vara en vacker slutpunkt på en sådan här kort betraktelse över några grundlägen i Stewe Claesons litterära värld. Efter upplevelsen på berget har det hänt något med Mårten på bilskroten: han känner att han har fått ett nytt slags leende, ett småleende ”som en gammal kines”, står det, ”fint och tillbakadraget”. Och vem skulle avslutningsvis inte önska sig ett sådant leende, som är rena rama dikten? Men det finns en annan gestalt på bilskroten också, en bifigur utan alla kinesiska dimensioner, men en tålmodig arbetare i återbrukets tjänst. Han kallas Lillen för att han är storväxt, och han är en man som vet när han ska tiga, när han ska säga något, och han betraktar människorna omkring sig med outtröttligt intresse. Mot slutet av De tiotusen tingen brister det för honom, och han sjunger ut om det han uppfattar som Mårtens mer än lovliga självupptagenhet, hur fin och tillbakadragen den än må vara. ”Du undrar för lite” säger han. ”Jag har inte hört dig ställa en enda fråga om nån. Du frågar aldrig om folk. Vet du det? Du ställer aldrig några frågor. Jag kan komma in på kontoret med ena handen i trasor och du skulle peka på förbandslådan.” ”Ja, det verkar väl rimligt”, säger Mårten, och Lillen svarar: ”Nej, det är jävligt skumt.” Lillen betraktar världen ur andra perspektiv än universums stillhet bara, inte heller han vet något om andra människor, men han frågar alltså, och vill förstå. Han vill göra världen begriplig och därmed kanske god, i alla fall inte onödigt ond. Stewe Claeson har liksom avsiktligt gjort honom lite ointressant, ytlig, pragmatisk, prosaisk … just prosaisk. För lika mycket som Stewe Claeson kanske skriver sina romaner för de där ögonblickens skull, som härbärgerar en skymt av alltets tomma stillhet, lika mycket gör han det för Lillens skull, och för de andra prosaiska efterföljarna till pigan i Arras med hennes praktiska och orädda livsvisdom. Dikten må vara den litteraturart där ensamheten kan bli begriplig som ett gott, en upphöjd klarhet. Men när pensionären i Den tjugotredje dikten säger att romanförfattarna tar för lång tid på sig glömmer han att den tiden krävs för att ge plats åt sådana gestalter som Lillen – de synbarligen obetydliga i det stora hela, de för vilka likgiltigheten inte bara är ond, utan framför allt obegriplig.

Tal vid utdelningen av Selma Lagerlöf-priset, Sunne bibliotek, 8 augusti 2015.