Skärvan i bergets natt

Detta är en gudasaga, som också hämtar styrka ur folksagans enkelhet, en berättelse med rötter i nordisk mytologi. Den handlar om de allt maktlösare gudarna i en åldrande värld. Om mänsklig, jordisk överlevnadsvilja och kärlek. I Skärvan i bergets natt återvänder Per Odensten till sagan och myten i Gheel.

"Ett fragment av berättelsen var det första jag någonsin publicerade. Det var i DN i mars 1981, några veckor innan Gheel utkom. Jag har burit uppslaget med mig genom åren. Tiden tycktes hinna upp det. Och jag gav till slut efter för lusten att genomföra det.

Då Max är fyra år börjar hans liv som andningskonstnär.

"För sådan är sanningen om min andningskonst begynnelse och grund: förintande uppbrott och flykt. Dagen innan Gertrud Holjersson, vår mamma, tog sitt liv, anförtrodde hon Aron, min bror, att vi alla var noshörningar. Rhinoceros. Aron var sex och uppfattade henne delvis bokstavligt. Jag var fyra och beredd att tro på varje stavelse hans auktoritet meddelade."

Men vilka är dom där noshörningarna egentligen? Aron svarar att dom är alla som inte vill finnas, fast dom egentligen vill. Och därför finns någon annanstans!

För att hitta noshörningarna bygger Aron och Max en egen noshörningsvarelse, Kaliafra, stor nog för båda att sitta på samtidigt. Från Kaliafras rygg berättar Aron sagor. Det är bilder från ett barnsligt dödsrike, där sällsamma gestalter plågar och slaktar varandra i obegripliga krig.

För Max blir Arons berättelser livsviktiga. Det är när Aron tröttnar på Kaliafra och slutar berätta som Max blir andningskonstnär. För att straffa Aron ska han sluta andas.

När han håller andan mycket länge upptäcker han att han hamnar i ett märkligt tillstånd av frihet och rörlighet, som att kliva in i en annan värld. Något han använder sig av vid avgörande tillfällen senare i livet.

Kanske är i själva verket osäkerheten det enda praktiska för den som med livet i behåll ska tala för sina döda, säger Max. För det är det han försöker göra, andas deras liv och sitt eget liv.

Likt en modern Odysseus, med sagohjältens glupande aptit, återupplever Max sin familjs historia under de trettio första åren av sökandet efter en egen identitet.

Det är en farofylld färd i dödens närhet. Kanske är själva sökandet och försöken att förstå, själva meningen med livet.

I Andningskonstären gestaltar Per Odensten ett universum i gränslandet mellan dikt och verklighet.

Vänterskans flykt är en berättelse om den amerikanska 1800-talspoeten Emily Dickinson och hennes sista tid i livet. Svårt sjuk ser hon genom feberdimmorna ryggtavlan på en ung kvinna, en finstrykerska som fått arbete några dagar hos familjen. När flickan vänder sig om, ser hon sin egen ungdom återspeglad i flickans ansikte, och hon väver en berättelse om den sjuttonåriga Abigail Bates - ett liv som skulle kunna ha varit hennes.

1981 gjorde en då helt okänd författare, Per Odensten från Nässjö, debut med romanen Gheel. Det blev en sensationell debut och framgång hos såväl kritiker som publik. Nu kommer Gheel i en ny upplaga samtidigt som Odenstens nya roman, den första på 18 år, ges ut. Gheel är namnet på en belgisk stad som sen medeltiden varit känd som "de galnas stad". Där levde sinnesjuka människor fritt bland de "friska". Dit ville Strindberg komma ifall han mot aftonen skulle "brista", som han skriver. Från denna stad och till Karlskrona kommer en liten grupp människor anförda av ängeln Hjelm. Och han saknade tummar, det var så man visste att han var en ängel. Odenstens roman är en storslagen berättelse om denna grupp utstötta, det är en roman om barmhärtighet och våld. Odensten har skrivit på den nya romanen, En lampa som gör mörker, lika länge som på Gheel och den nya utgör del 2 i en diptyk. I hans nya roman saknar en av huvudpersonerna tumme.