Revanschen

När jag började skissa på denna minnesteckning insåg jag att detta var en bok jag ett halvt liv väntat på att ta itu med. Det gäller en poet vars vägar jag många gånger korsat, utan att vi träffats personligen. Men samtidigt också en poet som, utan jag gjort vidden riktigt klar för mig, på olika sätt utövat stark stimulans på mitt eget författarskap.
Jag har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga, utan att veta om det. När han flyttat till Stockholm 1935 för att tillträda som chef för radioteatern fann han efter en tid en bostad på Eriksbergsgatan 12A. Vi kunde ha växlat några ord i hissen innan jag steg ur vid tredje våningen medan han fortsatte till den femte – om inte tre decennier skilt våra bostäder åt. Och nu bor jag i den våning i villa Bergsgården, Sollidsbacken 6 på Djurgården, dit Gullberg flyttade 1951 för att bo kvar till sin död ett decennium senare.Framställningen bildar en egen genre mellan roman och litteraturhistoria genom att på det sättet dela Hjalmar Gullbergs perspektiv, ja, genom att låna hans sensorium i utbyte mot mitt eget. Boken innehåller däremot få fiktiva partier. Det första avsnittet är en rimlig rekonstruktion av en situation som lär ha uppstått. Nästa avsnitt, om en lektion i tyska, är däremot rent fiktivt. Det har lite av samma status som ett ord försett med en stjärna i språkhistoriska sammanhang – det kan inte beläggas men bör ha låtit så utifrån vad vi vet om den senare språkutvecklingen. I detta fall alltså ett kapitel som konstruerats utifrån det vi vet om Hjalmar Gullbergs senare upprörda räfster med jaget, det som här har kallats hans ”grammatik”.Kjell Espmark

Återliv utgör den tredje delen i en trilogi som inleddes med Skapelsen och fortsatte med Kvällens frihet. Vad som kunde kallas Skapelsetrilogin börjar i den oavslutade skapelse som kräver sin fortsättning av oss alla. Den går vidare i den friare, ofta hänsynslösa kreativitet som flera tonsättare, författare och konstnärer utvecklar i livets slutskede. Och den fullbordas i en samling återliv av skilda slag. Än spränger Egon Schiele sig ut ur sin kista i målningen Uppståndelse . Än bryter Sor Juana de la Cruz en av det spanska språkets största poeter, kallad den första feministen den tystnad kyrkan tvingat på henne. Än fortsätter den oförskräckta journalisten Marie Colvin, som stupade för en kpistsalva nära Homs, sin gärning inkarnerad i djärva kolleger: Artiklarna skrivs mot uppdragna knän, /postuma bidrag, / tunga av mull och mod, / till det stora sviktande minnet. Man kunde se dessa skilda teman sammanfattade i dikten Det uudslukkelige , ägnad Carl Nielsens symfoni om det ohejdbara liv som tvingar sig fram också ur krigets gyttja och död: Och vinden föds i det gråa gräset / som långsamt, obevekligt blir grönt.

Om Skapelsen skrev den tongivande spanske kritikern Martín López-Vega i El Mundo: Skapelsen bekräftar intrycket att vi står inför en av de viktigaste poeterna i vår tid.

"Boken tar plats i en livlig diskussion som utgår från Theodor Adornos analys av Beethovens sena tonspråk, hans Spätstil. Bilden av den äldrade konstnärens språk avviker där starkt från den gängse förestallningen om en seren, höstligt avklarnad stil. I stället bryter den sene mästaren, som helt behärskar sitt medium, i vredesmod med sitt tidigare verk och därmed också med sin etablerade publik.

Den sena stilen är en exil som innebär en utrensning av allt oväsentligt bagage och ett förkastande av det vedertagna språkets krav på försoning av motsatser och motsägelser, av krav på sammanhang och konsekvens. Disharmoni och fragmentation i verklighetsbild och språk är i stället naturliga inslag i denna sena fas.

Jag noterar att dessa bestämningar som borde vara aktuella för en åttionioårig poet har begränsad relevans i mitt fall det enda nödvändiga har länge varit mitt mål. Men det har samtidigt varit frestande att pröva de olika sena konstnärsroller, att leva sig in i och sammanfatta de sena skapande skeden som tillskrivits Beethoven, Kavafis med flera.

Det är alternativa konstnärsliv som för mig har känts lika angelägna som mitt eget. De uppvisar olika möjligheter att precisera vara sena villkor som kreativa människor."

Kjell Espmark

En fransk vetenskapsman sänds under 1700-talet för att utforska Thule, ett land utan historia men med anspråk på att utgöra en moralisk stormakt den största exportvaran är soltorkat samvete. Till egenheterna hör två heliga vattendrag där det ena förvandlar svart till vitt, det andra vitt till svart. Den ganska cyniske besökaren drabbas här av en kärlek som förändrar honom i grunden.

"Vi lämnade ekan utan förtöjning." Så inleds dikten Återfödelse i Kjell Espmarks första diktsamling Mikrokosmos från 1961. Den får också inleda denna samlingsvolym av dikter som alla har temat kärlek som den gemensamma nämnaren. Möjligtvis en förbisedd linje i Kjell Espmarks författarskap. Och möjligtvis i fler synvinklar än man kanske vanligtvis möter kärleksdikten. Bland annat den som befinner sig vid en mänsklig nollpunkt, bortom döden. En kärlek som inte ger sig.