Visa mig vägen

?Barn drivs omedvetet i en riktning som kan ge möjlighet att söka kompensation för allt det som inte gick i uppfyllelse i föräldrarnas liv.? Det här citatet av C G Jung har Jennifer Lauck ständigt haft i tankarna och också inspirerats av när hon skrev sin bok. En uppriktig, gripande ? men också rolig och befriande osentimental ? skildring av hennes upplevelser av att få barn. Att själv bli mamma innebar en stor omställning i livet; från att vara den superorganiserade och effektiva yrkeskvinnan till en tillvaro där det knappt går att se bortom barnets nästa måltid. Men plötsligt trängde sig också minnena från den egna barndomen på ? omöjliga att mota undan. För att kunna gå vidare tvingades Jennifer Lauck utforska och göra upp med sin egen uppväxt. Insiktsfullt och ärligt beskriver hon känslostormarna och tröttheten, men också glädjen och kärleken hon känner inför det nya liv som suger kraft och must ur henne. Ilskan och frustrationen när förlossningen inte blir som hon tänkt sig; amningen som blir till en enda lång kamp med floder av tårar; mammagruppen där allt framstår som en stor perfekt idyll och där inga svarta känslor är tillåtna. Hennes bok är såväl en allmängiltig berättelse om den omtumlande förändring det kan innebära att få barn som en skildring av en enskild kvinnas sökande efter en försoning med sin egen uppväxt och vägen till mognad genom föräldraskapet. Jennifer Lauck har tidigare skildrat smärtan av en förlorad barndom i de båda älskade böckerna Blackbird och Som stilla vatten.

Jennifer är fem år. I hennes ögon är himlen ovanför Mary Street alltid blå och vardagen fylld med kärlek, Barbie och Beatles. Men snart lär hon sig skilja på bra och dåliga dagar. De bra hjälper hon sin mamma att göra sig fin och pappa läser Snövit för henne om kvällarna. De dåliga dagarna kommer pappa inte hem alls och mamman ligger till sängs i en sjukdom ingen förklarar. Den allra värsta dagen åker mamman in på sjukhus och kommer aldrig mera hem. Det är dagen då Jennifers barndom tar slut. Pappan gifter om sig med en kvinna som styr familjen med religiös fanatism. När så också han dör blir Jenny helt utlämnad åt sin styvmammas nycker och hon lever som i en glasbubbla av total ensamhet. Även den fysiska misären blir stor då hon lämnas ensam i ett härbärge för hemlösa i centrala Los Angeles - en träning i överlevnad, kallar styvmamman det innan hon ger sig iväg. Här inreder hon ändå sitt hörn av världen och förstår att på något sätt, med egen kraft, ska hon trots allt överleva... Att Jennifer Laucks debutbok jämförts med Frank McCourts är ingen tillfällighet. Liksom Ängeln på sjunde trappsteget är Blackbird en välskriven, ömsint, sorglig och trots all svärta bitvis humoristisk barndomsskildring som man slukar som vore den en roman. Den visar på det ljus man kan hitta även i det mest kompakta mörker och blir på så sätt en gripande hyllning till livet och till styrkan hos ett maskrosbarn.