Norstedtsklassikern: Legionärerna av Per Olov Enquist

Legionärerna av Per Olov Enquist, en riktigt stilbildande bok i en genre som vuxit sig allt starkare inom svensk litteratur de senaste femtio åren. 

Nationella trauman har ofta det gemensamt att man inte gärna pratar om dem efteråt. Baltutlämningen är ett bra exempel på det. Det är lite som att röra vid ett oläkt sår. Bättre att låta bli, bättre att låta det hela försänkas i den djupaste tystnad. Per Olov Enquist skrev sin roman ungefär tjugo år efter händelserna, vilket också gav honom möjligheten att på ett sakligt sätt samla in fakta och sedan presentera dessa så okommenterade som möjligt men hela tiden gestaltat. Däri ligger mycket av romanens storhet.

Legionärerna är en roman som på många sätt står som tydligaste företrädare för det som vi har valt att kalla dokumentärroman. Det är en genre som lockat flera verkligt intressanta svenska författarskap, ta bara Sara Stridsberg, Peter Fröberg Idling, Majgull Axelsson, Stefan Lindberg – de har alla på sitt eget vis fört arvet vidare.

Per Olov Enquist (1934–2020). Han föddes 1934 i Hjoggböle i Bureå församling i Västerbotten. Han tog en fil.mag. i Uppsala och var verksam som kritiker i framförallt Expressen. Debuten skedde med Kristallögat 1961 och tre år senare fick han sitt genombrott med den historiska romanen Magnetisörens femte vinter. Det internationella genombrottet kom 1968 med Legionärerna som översattes till ett tiotal språk och belönades med Nordiska Rådets pris. 

Bland övriga böcker kan nämnas Färdvägen, Hess, Mannen i båten, Sekonden, Berättelser från de inställda upprorens tid, Musikanternas uttåg, Kapten Nemos bibliotek, essäsamlingen Kartritarna samt hans kanske mest älskade roman, Nedstörtad ängel. Romanen Livläkarens besök tilldelades Augustpriset 1999, och i Frankrike fick den året efter pris för bästa översatta roman. 

Hösten 2008 gav Enquist ut Ett annat liv, en memoarbok i formen av en roman som med humor, värme och nyfikenhet beskriver ett livsöde som format ett av vår tids stora författarskap. Boken belönades med Augustpriset (i klassen Årets svenska skönlitterära bok) med motiveringen: ”I sin nya bok förenar Per Olov Enquist en självbiografisk skröna med ett stycke självupplevd litteraturhistoria och en självbekännelse i tragikomedins form: han borrar sig ned mot en smärtpunkt i jaget och tar oss med på en infernalisk resa som trots allt får ett lyckligt slut. Det är en modig bok, som sträcker sig från Hjoggböle i Västerbotten till Broadway i New York City, med konstnärskapets destruktiva och kreativa livslinje i centrum.”

Nationella trauman har ofta det gemensamt att man inte gärna pratar om dem efteråt. Baltutlämningen är ett bra exempel på det. Det är lite som att röra vid ett oläkt sår. Bättre att låta bli, bättre att låta det hela försänkas i den djupaste tystnad. Per Olov Enquist skrev sin roman ungefär tjugo år efter händelserna, vilket också gav honom möjligheten att på ett sakligt sätt samla in fakta och sedan presentera dessa så okommenterade som möjligt men hela tiden gestaltat. Däri ligger mycket av romanens storhet.

Vissa tyckte givetvis att hela upplägget var en förfärlig idé, inte minst de som när det begav sig hade haft del i besluten eller de som kommit att ompröva sin tidigare inställning i frågan. Men andra tyckte snarare att författaren gott hade kunnat gå hårdare åt beslutsfattarna och tydligare staka ut sin åsikt i frågan. Det låg ju så att säga i tiden att vara politisk på det sättet.

Och så hade vi dem som snarare bedömde romanen för vad den var: en roman. Där var de flesta dock ense om att det var riktigt stor litteratur vi hade att göra med.

Trots att Legionärerna inte var den första svenska dokumentärromanen så är det ändå den som sedan 1968 står som helt stilbildande. Det cirkulära berättandet, det självbiografiska inslaget, den minutiösa undersökningen, sättet att ställa en fråga snarare än att peka ut rätt svar. Det vore faktiskt närapå omöjligt att överskatta dess betydelse för svensk litteratur och jag tror att vi i framtiden kommer att se många nya intressanta romaner som medvetet eller omedvetet har just Legionärerna som förebild.

När det sedan gäller den rent politiska betydelsen av romanen idag så finns egentligen bara ett svar: alla med en hög politisk befattning borde tvingas att läsa den. Dels för att den är så bra, det gör ju alla gott här i livet att läsa en bra bok, och dels för att tydligt demonstrera att politik är att ta ansvar för andras livssituationer. Och de som är som allra mest utsatta i världen kommer alltid att vara de som är på flykt eller de som är statslösa. När du sviker dem så sviker du dig själv och alla andra som har bett dig att leda. Men de gäller inte bara ledarna, det gäller också de som granskar makten, de som administrerar makten, och det gäller alla medborgare i ett demokratiskt samhälle. Bästa sättet att göra det är kanske genom att dra lärdom av nationella trauman, att böka runt i det där såret som inte vill läka och att aldrig blunda för det ansvar vi alla bär.