På promenad med: Jenny Jägerfeld

När Nico, huvudkaraktären i Jenny Jägerfelds roman Hämndprojektet, hittar sin gamla dagbok och börjar läsa så stöter hon på en drastisk formulering, vilket väcker ett gammalt begär till liv.  Vi tog en promenad med Jenny Jägerfeld i Årstaviken för ett samtal om våld, sorg, kontrollförlust och hämnd.

– När Nico hittar sin dagbok från nittiotalet så blir hon rätt förvånad när hon läser: ”Hämnden gör mig fri!” Hon kan inte föreställa sig att hon någonsin har tänkt på det viset och fattar inledningsvis inte ens vad hon menar. När hon läser vidare påminns hon om vad som hände henne när hon var i 19-20-års åldern då hon blev utsatt för ett övergrepp av sin dåvarande pojkvän och hur hon faktiskt hämnades detta. (Detta har faktiskt viss verklighetsförankring, inte dagboken, men själva händelsen och hämnden på killen ... ) Hennes yngre jag beskriver hur skönt det att hämnas och framför teorin att hämnden faktiskt har gjort att hon sluppit ligga sömnlös och att ha ångest. Att hämnden har gjort henne fri! Nico, den vuxna, som är psykolog och författare, tänker att det är märkligt att hennes yngre jag en gång tänkte så, att hon en gång varit så primitiv liksom, men att hon numera aldrig skulle tänka på det sättet. Ja, förrän det råkar hända henne något helt vidrigt i nutid då…

Hon utsätts för något fruktansvärt, som väcker hennes hämndlystnad…

– Hon reagerar ju först med ilska, men hon reagerar ju även med depression, ångest och så vidare. Men när vreden väl vaknar så blir hämndbegäret tongivande. Det kan ta tid att inse att man har varit utsatt för ett övergrepp. Det är jag väl medveten om som psykolog som har jobbat med klienter i terapi. Vi vill inte se oss som offer. När jag har träffat människor som varit utsatta för något hemskt så är det faktiskt väldigt återkommande. Man vill inte vara offer helt enkelt. Detta går lite emot vad kulturen ibland stipulerar om att människor sätter på sig offerkoftor och så vidare. Men människor som varit utsatta för sexuella övergrepp eller våld vill ofta inte inse det eftersom det innebär en alltför stor förlust. Nästan som en identitetsförlust. En jagupplösning. Då måste man inse att man varit maktlös, att man tappat kontrollen, att man varit helt och hållet i någon annans händer. I någon annans våld. Och det är en nästan outhärdlig tanke som man gör allt för att undvika.

Nico känner, trots att hon som vuxen i allmänhet och psykolog i synnerhet vet bättre, fortfarande ett behov av hämnd. Hur ser hon på den inre konflikten mellan sitt professionella jag och sina känslor av hämndbegär?

– Ja, på ett sätt är just detta en stor del av det boken handlar om. Hon känner vreden, hämndbegäret, hon känner det i sin egen kropp, i sina brinnande tankar, samtidigt kan hon, som en upplyst humanist, liksom inte tycka att hämnd är ett rimligt sätt att ge tillbaka på om man råkar ut för något. Vi har ju ett rättssystem för det, vi har institutioner, vi har polis och domstolar och fängelser och så vidare. Det är inte upp till individen att hämnas, det blir inte ett bra samhälle av det. Men samtidigt, om man vet att den som behandlat en illa inte kommer att få sitt straff, är det rimligare att hämnas då? Som i ett samhälle som saknar institutioner för rättvisa eller som i vissa områden i USA som polisen har övergett där ett slags code of the streets gäller. Vi vill ju att saker ska kännas rättvisa. Därför försöker Nico hitta fram i hämnden, undersöka den, förstå den. Var kommer vårt hämndbegär ifrån psykologiskt och biologiskt? Vad säger gud om att hämnas? Kan djur hämnas? (Ja! Jag har en historia om hundar och apor i boken som beskriver just hämnd mellan djur.) Och ligger det i så fall i vårt eget DNA att göra det? Finns det någon som har hämnats på ett sätt som ändå känns helt legitimt och perfekt avvägt till illgärningens art? Alltså, att personen inte tryckt till ännu mer så att hämndspiraler uppstår, utan bara exakt så mycket att kanske till och med förövaren tyckte att det var okej.

Går det att rationalisera hämnd? Vad tänker Nico när hon skriver att ”hämnden gör mig fri”?

– Jag tycker ju egentligen inte att det går att göra det. Men det är ju just det som Nico blir så besatt av att ta reda på om det går. Och det verkar faktiskt inte ens särskilt bra för individen att hämnas även om man kanske tror att det skulle kännas skönt. För om man ser på forskning kring hämnd, jag skriver om det i boken, så verkar det inte som att människor mår bättre av att hämnas, utan snarare tvärtom. Att det i högre utsträckning binder dem till den de hämnats på, att det snarare kan hålla dem kvar i oförrätten, illgärningen eller traumat.

Det är lätt att tänka att det finns rätt och fel sätt att reagera på trauma, hur resonerar du kring det? Hur skiljer sig vedergällning från andra typer av reaktioner på trauma?

– Nej, det finns inget fel sätt att reagera på trauma i den meningen att de känslor du känner – de känner du. Och de tankar du tänker – de tänker du. Det måste vara tillåtet. Ibland i den här yogafierade kulturen finns en idé om att man typ ska andas i fyrkant och gå vidare om man blir upprörd, att det inte är okej med vissa negativa känslor. Att man typ kan tänka att man sätter vreden på ett litet löv och skickar iväg den känslan på en mindfulness-å. Men alla känslor finns av en anledning. De har haft ett evolutionärt överlevnadsvärde. Vi känner ilska för att vi kanske behöver skydda oss, markera en gräns. Vi känner sorg för att vi ska vara rädd om det vi har och de vi inte vill förlora, öka medvetenhet om risker, för att hedra minnet av den vi förlorat vilket knyter oss närmare varandra socialt. Vi är rädda för att vi behöver akta oss för det som är farligt. Man kan inte gå igenom livet och bara känna positiva känslor. Det är tyvärr omöjligt. Man kan döva känslor såklart, genom alkohol, droger, spela spel 24/7 eller kanske typ shoppa så fort man får ångest, men det funkar tyvärr inte i längden. Dessutom så dövar man inte bara de negativa känslorna utan även de positiva. Det är omöjligt att välja ut liksom: Jag vill bara känna positiva känslor!

– Men bara för att man får känna det man känner och tänka det man tänker så kan man ju inte göra vad som helst hur som helst. Man får till exempel inte skada andra för att hantera sitt trauma.

Nico är förälder och inför barn kan man ju inte göra allt man kanske egentligen vill eller känner att man behöver. Hur påverkar det henne?

– Jag tänker att detta med att vara förälder och att ha ett trauma är svårt. Det har jag märkt med människor jag har haft i terapi. För att man kan ibland få starka traumareaktioner som triggas av barnet – typ barnet råkar välta något så att det smäller till – och då kan man bli rädd och då bli arg. Men det är även svårt för att man ju kan bli deprimerad och då är det ju svårare att ta hand om ett barns behov. Men de allra flesta jag träffat som haft något trauma i bagaget har i regel varit väldigt måna om att ta hand om sina barn. Kanske lite sämre på att ta hand om sig själva. Nico pratar ju inte om det som har hänt med sitt barn. Hon försöker att hantera det själv eftersom hon vill skydda sitt barn. Och det tycker jag känns rätt i hennes fall.

Vad är det mest destruktiva med att hålla fast vid en hämndlystnad? Eller det mest frigörande?

– Jag tror att alla tycker att det känns skönare att vara arga än ledsna, att vara arga jämfört med att känna skam eller skuld eller rädsla. Men ilska kan ibland vara en sekundärkänsla. Primärkänslan är skam, men den vill man inte känna och då blir man arg i stället. Det är ju sällan en medveten process, det bara blir så, så att säga. Och om man inte gör sig medveten om det så kanske man reagerar med ilska på en massa känslor. Det kan även vara så att ledsenheten blir en sekundärkänsla. Det är kanske vanligare hos kvinnor. Att man gråter fast man egentligen är förbannad till exempel. Men om man bara låter ilskan (sekundärkänslan) råda då kan man inte behandla primärkänslan, som kanske då är skam. Och då blir det svårt att komma vidare. Man måste erkänna och känna skammen tror jag för att kunna komma vidare. Men ilska är ju en bra drivkraft såklart. Och ett sätt att skydda sig själv. Så för att inte hamna i det destruktiva så tror jag att man måste erkänna även de andra känslorna, skammen, skulden och rädslan till exempel. Annars är det nog lätt att fastna. Jag tror inte man mår så bra om man känner att man vill hämnas på någon år ut och år in.

Din bok ställer frågor om hur man återfår kontrollen efter att ha blivit illa behandlad? Vad är ditt eget svar på den frågan, går det ens?

– Alltså, kontrollen är ju svår att återfå. Vi har ju inte kontroll över allt. Men däremot måste man hitta ett sätt att dels kunna leva utan att hela tiden braka ihop och dels kunna hitta ett sätt att acceptera att man inte kan ha kontroll. Man kan skydda sig och ta hand om sig själv etcetera, men man kan inte ha 100 % kontroll över sitt liv. Många människor som är olyckliga är det för att de tror att livet går att styra med inställning, genom att göra vissa saker, genom att tänka vissa tankar etc. Det går icke. Det finns alltid hundra parametrar som är helt oförutsägbara. Bättre att hitta ett sätt att leva med ovissheten. Att hitta ett sätt att stå ut med att känna det man känner. Hitta ett sätt att lära om efter traumat, så att man inte traumareagerar med ilska eller panik varje gång man uppfattar en viss trigger. Terapi terapi terapi. Prolonged exposure till exempel, eller self compassion-terapi kan vara bra efter ett trauma. Att gå till någon som är utbildad i och har erfarenhet av att jobba med trauman och om man har varit utsatt för sexuella övergrepp: till någon som har erfarenhet av att jobba med det. Det görs även mycket intressant forskning kring MDMA och till exempel olika psykedeliska substanser nu, som svamp eller DMT, som en del i olika typer av behandling och terapi.