Mats Strandberg och Jenny Jägerfeld tar monster till psykologen

I Mats Strandberg och Jenny Jägerfelds första gemensamma projekt Monster i terapi låter de populärkultur möta psykologi i en genreöverskridande och fascinerande bok. De ställer med lika delar humor och allvar de rätta frågorna och analyserar svaren för att kunna hjälpa klienterna - och kanske även läsaren.

I Monster i terapi tar de några av litteraturhistoriens mest klassiska monster och låter dem gå till en psykolog i nutid. Kan karaktärerna hjälpas innan de faktiskt blir monster?

– Vi har varit väldigt trogna originalböckerna, men låtit dem komma och söka hjälp medan det fortfarande finns hopp om räddning, berättar författarna. I bokens början får vi veta att psykologen är försvunnen, och vi kan följa hennes arbete genom att bläddra i hennes förberedelser för att skriva en bok som ska heta just Monster i terapi – det är transkriberade terapisessioner, arbetsdagbok, mejl från handledaren, researchmaterial och mycket mer.

Psykologens anteckningar visar att hon arbetat med några av den gotiska skräcklitteraturens mest ikoniska monster – Dr Jekyll, Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray, för att nämna några – och de brottas med tidlösa dilemman som vi alla kan känna igen oss i. Hur lär man sig acceptera sina oönskade sidor? Hur bejakar man sin sexualitet i en värld med alltför snäva ramar? Om alla bemöter dig med rädsla, kan du annat än hata dig själv? Och hur åldras man med värdighet i ett samhälle besatt av skönhet?

Hur valde ni ut monstren som medverkar?

– Vi ville ha en bra blandning av problematik. Sedan ville vi gärna ha ett kvinnligt monster också, så vi tog Carmilla från Sheridan Le Fanus kortroman från 1872. Hon är visserligen inte lika känd som de andra, men hon är definitivt en av de intressantaste. En lesbisk vampyr från en roman som var stilbildande i sitt sätt att låta vampyrismen bli en metafor för sexualiteten, 25 år före Dracula.

Har ni något favoritmonster?

– Det är ju svårt att inte säga Frankensteins monster. Den historien har så oerhört många bottnar, och själva monstret är så sorgligt. Det vill bara ha kärlek och förståelse, men omgivningens rädsla och hat är det som skapar ett monster.

Varför är just monster så tacksamma att sätta i det här sammanhanget?

– De här monstren kommer från det viktorianska England, då samhällets normer var väldigt stränga. De kan läsas som metaforer för det förbjudna – det monstruösa – i människan. De symboliserar förbjudna drifter, hemliga begär. Det var förstås roligt att låta deras världsbild krocka med en modern psykologs. Men samtidigt är deras problem allmänmänskliga och tidlösa. Det kan handla om saker som bitterhet, kärleksbekymmer, rädsla för döden, utbrändhet, normbrytande ... Vi är ju alla lite monstruösa, då och då.