”Jag har gjort det absolut värsta en mamma kan göra”

Ulla-Maria Anderssons nya bok, Du sjöng mig hem, tar avstamp i en mening som författaren själv tror att de flesta föräldrar kan relatera till: ”Tänk om man fick göra om”. ”Det har krävts en hel del mod att våga skriva om att svika sitt eget barn”, berättar hon.

– Mina böcker är självbiografiskt baserade och skrivprocessen har varit både utmanande och smärtsam. Jag har gjort det absolut värsta en mamma kan göra, valt bort och skadat min egen dotter. I boken finns också en viktig försoningsprocess. Och den blir möjlig genom att ingenting förskönas eller döljs.

Grunden till huvudpersonen Kattas oförmåga att vara en bra mamma bottnar i de svek och övergrepp hon själv utsatts för, och det gestaltas starkt i Ulla-Maria Anderssons debutroman Du skulle sagt som det var. I Kära Hinseberg får vi sedan följa hennes väg in i ett liv fyllt av utsatthet, droger och misär.

Du sjöng mig hem är den tredje delen i berättelsen om Katta. Nu lyckas hon äntligen göra upp med sitt beroende och sitt förflutna. Det tar tid och det är en snårig resa, men till slut finner hon vägen till ett värdigt liv. Hon hittar hem.

Vem hoppas du ska läsa den?

– Alla som känner att de inte räckt till som föräldrar tror jag kan relatera till och finna tröst i försoningen som finns i romanen. Det är också en bok för de som önskar en djupare förståelse för beroendets mekanismer. Att vara i klorna på ett aktivt missbruk är ingen vacker historia men den går att förändra. Och det är aldrig försent. Du sjöng mig hem är en viktig och smärtsam bok, men den inger också hopp. Därför önskar jag att den når ut till en bred publik.

Läs ett avsnitt ur Du sjöng mig hem här.

***

DET ÄR ALDRIG för sent att …

Rösten tränger undan sömnen. Skenet från taklampan är obarmhärtigt skarpt, luggen ligger klistrad i pannsvetten, tungan fastkletad i gommen och huvudet sprängvärker. Med fingrarna trevar jag efter avstängningsknappen. För sent. Klockradions larm skär sönder redan trasiga nervtrådar. Jag sliter ur kontakten.

I rummet blir det alldeles tyst, men i mitt huvud dunkar hammarslag mot skallbenet. Jag kryper ihop och grimaserar när armen nuddar madrassen, det svider som om någon gnidit bort huden med salt och citron. Motvilligt öppnar jag ögonen. Såret ovanför armbågen är decimeterstort och varigt. Vad är det som hänt? Lampljuset blänker i flaskan på nattygsbordet, starkvinslukten smyger in i näsan, äckligt söt och påträngande kvalmig. Med bultande huvud reser jag mig, jeansen skaver vid midjan, tröjan klibbar mot ryggen.

Dörren till barnkammaren är stängd.

Utan att andas trycker jag ner handtaget. I spjälsängen ligger Maria. Hon sover. Det ljusa håret som maskrosfjun på kudden, bredvid kinden en urdrucken nappflaska och pyjamasen på, blöjan putar ut. Försiktigt skjuter jag igen dörren.

Stolen känns sval mot mina lår. Händerna darrar när jag tar fram en cigarett, tändaren väser. Jag suger röken långt ner i lungorna. På diskbänken, bredvid spisen, står välling­kastrullen med vispen kvar. Spisplattan glöder. Fan, den måste ha stått på hela natten.

Jag reser mig och stänger av. Vid diskbänken får vattnet rinna, det plaskar och jag lutar mig fram, dricker direkt ur kranen, ställer vällingkastrullen under strålen och tar ett bloss. Röken ringlar mot taket.

Jag tomglor genom fönstret, ut mot parken. Himlen hänger blytung ovanför björkarnas ljusgröna lövkronor, en kvinna fäller upp sitt paraply innan hon skyndar vidare på gångstigen. Mot fönsterblecket smattrar det ihåligt och jag suckar, sätter mig vid bordet igen.

Det molar i magen, ångesten vrider och vänder sig i långa grå gångar. Jag böjer upp armen och kikar på såret. Vad som helst hade kunnat hända, det kunde lika gärna ha varit ­Marias kropp som blivit brännskadad.

Jag fimpar cigaretten och lutar huvudet i händerna. De grå gångarna sväller till ett stort svart hål. Vilken skitmamma jag är. Det hjälps inte att personalen på dagis berömmer Marias och min kontakt, de har ingen aning om hur det blir på kvällarna. Var det jag som la Maria i sängen? Och hur fick hon på sig blöjan?

Nä, nu får det vara bra.

Med bestämda steg går jag in i sovrummet, hämtar vinflaskan och häller ut innehållet i vasken.

JAG SMYGER IGEN dörren till Marias rum, nattlampan sprider ett svagt sken över den lilla kroppen i sängen, täcket med kaniner på, nallen och nappen som rör sig när hon snuttar. Äntligen sover hon, nu kan jag släppa taget en stund. Inga barnmatsburkar att värma, bajsblöjor att byta eller smutsiga kläder som ska kånkas ner till tvättstugan.

Dagarna är Marias, men nätterna är mina.

Benny, lite mullig med rufsigt hår och blåklintsblick, sitter på sängen med sprutorna sprängfyllda. Det fladdrar av förväntan men först ska jag tvätta mig.

Disken står travad på köksbänken, intorkade matrester och surlukt ur vällingkastruller, kläder slängda överallt, soppåsar och högar med reklam vid ytterdörren. På skötbordet ligger kissblöjan kvar och jag slänger plastsnibben i hinken med använda, de måste också tvättas. Det är så mycket att sköta om men påtänd får jag inget uträttat, tiden går till oväsentligheter medan hemmet förfaller. Hur många gånger har jag inte tänkt städa och i stället fastnat i något syprojekt? Eller börjat meka med en trasig telefon. Nätterna rusar iväg och innan jag vet ordet av är det dags att väcka Maria och göra henne i ordning för dagis.

Jag drar av mig jeansen och kastar trosorna på golvet. I spegeln stirrar mina trötta ögon tillbaka med kolsvarta ­pupiller. Mörka ringar ovanför fräkniga kindknotor och det röda håret i slitna testar på axlarna. Jag suckar och ställer mig i badkaret, varmvattnet får skinnet att knottra sig. Jag löddrar in kroppen med barntvål.

De svarta spetstrosorna stramar över skinkorna när jag går mot sovrummet, fötterna lämnar våta spår på golvet. Benny sitter lutad mot kuddarna i dubbelsängen. Hans ögon dras mot min fuktiga hud och de styva bröstvårtorna. Jag lägger mig bredvid, klämmer på hans kuk innanför de tajta jeansen och pressar mig mot mot honom.

– Ska jag hjälpa dej? frågar jag.

Benny har svårt att få svar, men jag vet precis hur jag ska få venen villig. Det gäller att visa vem som bestämmer. Märkligt hur stor betydelse tilliten till att det ska gå bra har. Börjar det krångla låser sig hela systemet. Benny nickar och drar tröjan över huvudet, trär läderremmen över handen, föser upp den till överarmen och drar åt. Genast sväller en blå åder fram, jag sätter kanylen mot huden och trycker in. Fullträff. Det röda blodsvaret skjuts in tillsammans med tjacket. Benny stönar och lägger sig ner. Med sprutan mellan läpparna vänder jag upp underarmen för att stasa fram min bästa ven. Brännsåret är läkt men ärret får jag leva med. Inte en droppe har jag druckit men pundandet pågår dygnet runt och egentligen borde … Äh, jag tar tag i det där någon annan dag. Snabbt skjuter jag in tjacket, slänger pumpen på golvet, släcker lampan och lägger mig ner bredvid Benny. Amfetaminet rusar genom kroppen och fittan blir våt. Jag kvider mjukt, särar på benen och låter en hand glida över Bennys lår. Med en snärt knäpper han upp livremmen, drar av sig byxorna.

Då ringer det på dörren.

– Vad i helvete, väser jag och reser mig. Maria kan ju vakna. Vem kan det vara?

Benny börjar rota efter amfetaminkapslarna och jag tassar ut i hallen, kikar genom titthålet, men det är svart, någon håller för. Brevinkastet fälls in och jag backar bakåt. För sent.

– Öppna nu Katta, vi vet att du är hemma.

Benny kommer från sovrummet med brallorna halvknäppta och jag viskar:

– Det är snuten. Låtsas att du letar efter nyckelknippan. Var är tjacket?

Han visar påsen med de åtta kapslarna och jag viftar med handen, pekar på barnskorna vid hyllan men Benny ruskar på huvudet.

– Var fan är knippan, säger han med hög röst, medan han virrar runt och letar efter ett bra gömställe.

Yr i huvudet efter den starka dosen jag nyss skjutit i mig står jag som fastfrusen på golvet, snuten bankar på dörren och Benny fortsätter vimsa runt medan han upprepar: ”Var fan är knippan.” Nu får han väl ge sig! Med ett ryck sliter jag åt mig amfetaminkapslarna och petar in dem under blöjpaketet i badrummet. Från kroken nappar jag åt mig morgonrocken, knyter skärpet hårt runt midjan och så nickar jag åt Benny som stoppar nyckeln i sjutillhållarlåset och vrider om.

I trappen ligger fyra poliser med dragna pistoler. Jag bara gapar. Längre ner hörs röster. Hur många är de, och vad i helvete är det frågan om? En polis rusar in och trycker upp Benny mot väggen, en annan föser mig in i köket. Jag hyssjar åt honom.

– Min dotter ligger och sover där inne, säger jag och pekar mot den stängda barnkammardörren.

– Vilka fler är här då? frågar snuten och ser sig om.

Det väller in civilklädda polismän, fler än jag hinner räkna, några ännu med pistoler i händerna och de sprider ut sig i lägenheten, vänder upp och ner på allt. När en av dem går mot dörren till Marias rum följer jag efter.

– Det ligger ett barn och sover där, säger jag.

Magen knyter sig. Maria skulle bli livrädd om hon vaknade och fick se alla snutar som river och sliter i lådor och skåp.

– Väck henne inte, vädjar jag till polisen som kikar in i barnrummet.

Tyst drar han igen dörren. Blänger på mig.

– Här ska inga ungar vara.

Han pekar på våra blodiga sprutor som nu ligger på köksbordet tillsammans med en hög oanvända pumpar och kanyler. Bara de inte hittar kapslarna.

– Vi får ringa socialjouren.

Allt blod forsar till mitt huvud som spränger av panik och jag lägger handen på polisens arm när han lyfter snutradion.

– I morgon ringer jag L-G, min kontakt på soc. Vi har redan pratat om att jag och min dotter behöver hjälp. Snälla!

Han går. Det flimrar framför ögonen, tankarna rusar som skenande tåg och halsen är hopsnörd. Poliser överallt. De lyfter på kuddarna i soffan, plockar böckerna ur bokhyllan, rotar i lådor och garderober och en svartbrun schäferhund sniffar på allt. Jag stirrar rakt in i väggen. Kommer de att ta henne nu? Är det så här allt slutar? Det svider bakom ögonlocken. Jag öppnar kylskåpsdörren, plockar bland mjölktetror och smörpaket utan att veta vad jag håller på med. Benny sitter vid bordet med hängande huvud. En busvissling från hallen får mig att rycka till och en kriminalare håller triumferande fram påsen med kapslarna.

– Dom är mina, säger Benny.

Jag ger honom ett blekt leende. Tack för det, då behöver jag inte följa med upp till Kronoberg. Kanske allt ordnar sig ändå? Maria och jag får nog vara ifred, bara husrannsakan blir klar, de kommer ju inte att hitta något mer. Jag ska precis börja övertala snutarna när en medelålders kvinna och en ung kille kommer in i lägenheten. Polisen pekar på dörren till Marias rum.

Det sista jag ser är Marias ljusa hår mot jourkvinnans axel när taxibilens bakljus försvinner i natten. Omtumlad men tacksam för att det löste sig traskar jag uppför trappen. Bättre att Maria får vara hos sin pappa än på det där barnhemmet, bara namnet ger kalla kårar. Eurenii minne, fy fan. När de föreslog det såg jag stora sovsalar och sköterskor i vitstrukna uniformer. Lilla Maria ensam i en stor säng. Nu får hon ­­i ­alla fall komma till någon hon känner, även om det är länge sedan hon träffade sin pappa. Lilla gumman, inte ens två år, fyller om en månad, men allt kommer säkert att ordna sig på måndag när L-G är på plats igen. Han har varit med från början och står på min sida.

Poliserna droppar av en efter en och till slut är jag ensam i lägenheten. Benny fick följa med upp till häktet, tack och lov att han tog på sig ansvaret för tjacket.

På sängen kryper jag ihop och efter en stund börjar kroppen att skaka. Armar och ben darrar, tänderna skallrar mot varandra. Jag fryser inifrån och ut.

Maria är borta.